Första av allt, bra jobbat valberedningen! Håkan Juholt och Carin Jämtin är två utmärkt representanter för socialdemokratin och de kommer att bli utmärkta företrädare för partiet - Framåt alltjämt för Socialdemokratin!

Håkan Juholt har mitt stöd och förtroende. Han blir en bra partiledare.

Statsvetaren Jenny Madestam säger angående Olof Palmes eventuella möjligheter att fungera som politiker i Sverige idag ”…Att man (svenskarna min not.) istället uppskattar den här stilen som Fredrik Reinfeldt har men som också Göran Persson delvis hade. Den mer sansade stilen som politiker där man inte tar ut svängarna… ” ”…Det är nåt som vi svenskar ändå uppskattar och därför kan vi skaka på huvudet åt politik i många andra länder, där det är väldigt mycket hetsigare på ett sätt som är mer som Olof Palme ibland var”.

Ja, jag kan inte annat än skaka på huvudet åt detta. Analysnivån är uppenbart lika djupare som den ankdamm Jenny Madestam befinner sig i. Vad jag vet hade Socialdemokratin under Palmes ledning ett väljarstöd på mellan 42,7 – 45,8, och så vitt jag vet har varken Reinfeldt eller Persson haft ett sådant starkt väljarstöd. Därtill är frågan om huruvida en politiker från igår skulle kunna göra sig ”relevant” idag kontrafaktisk och poänglös såsom Madsen ställer den. Möjligtvis skulle den kunna ha någon poäng om den höjs upp till att gälla politiker och politik i en mer generell mening samt politisk kultur nu och då.

Hur hade exempelvis vår samtid betraktat politiker som Torbjörn Fälldin och Gösta Bohman om de lyfts direkt ur 1986 och till 2011?! Fråga är ointressant därför att de verkade i en annan kontext, med andra åthävor, i ett annat medielandskap et cetera. De var produkter av sin samtid och agerade därefter.

För övrigt är det min bestämda uppfattning att det är för lite Palme i dagens politik.

Mot bakgrund av att Jytte Guteland i mångt och mycket är den som satte partiledarfrågan i rullning, och det på ett förtjänstfullt sätt, samt under långtid höjt brösttoner i frågan så hade i alla fall jag väntat mig någonting mer intressant.

När frågan tillsist ställdes på sin spets klarade inte SSU:s ordförande att tänka utanför ”boxen”, och det är bara att beklaga. Om detta är, ett för ungdomsförbundets del, tecken i tiden får dock framtiden utvisa. Min favoritkandidat är Håkan Juholt!

Sakläge gäller också för Tomas Östros, Sven-Erik Österberg med flera inom partiets centrala ledning. Partiets usla resultat i de två senaste riksdagsvalen, ledningens oförmåg att staka ut en egen politisk väg för partiet och bristande förmåga att återta problemformuleringsprivilegiet visar att nuvarande ledning inte är mogen uppgiften att leda partiet in i framtiden.

Dessa har faktiskt haft alla möjligheter att visa att de kan, men misslyckats. Och det finns ingenting som talar för att de ska lyckas bättre om de får en ny möjlighet.

Alliansens utbildningspolitik premierar barn och ungdomar från studievana hemförhållanden - inte "duktiga elever", vilket är det politiska budskapet"

Här nedan kan ni ta del av manifestet:
- Skapa en skola som utvecklar elevernas kreativitet,med fler lärare, specialpedagoger och kuratorer
- Öka tryggheten och servicen för de äldre och funktionshindrade genom mer personal
- Göra det enklare att starta och driva företag,med färre regler och kortare handläggningstider
- Förbättra ungdomars möjligheter till jobb genom fler lärlingsplatser och större samverkan med näringslivet
- Fortsätta stärka kommunens ekonomi för att skapa framtida handlingsfrihet
- Låta timråborna själva avgöra vilken framtida region de vill tillhöra
- Utveckla området kring E.ON arena till ett samlat centrum för kunskap och aktivitet
- Erbjuda attraktiva boenden för alla; byggklara tomter,hyres- och bostadsrätter samt plus- eller seniorboende
- Arbeta för mångfald, jämlikhet, och integration samt bekämpa alla former av diskriminering
- Skapa jobb åt alla samt en trygghet i övergången från arbetslöshet eller sjukskrivning till jobb
- Utveckla kommunens nät av gång- och cykelvägar för en bättre miljö, säkerhet och trivsel
- Förbättra resemöjligheterna till, från och inom kommunen

I går kunde vi höra hur fd partisekreteraren Lars Stjernkvist ondgjorde sig över beskedet att s, v och mp gemensamt tar sats för valseger och koalitionsregering år 2010. Lars Stjernkvist ställer sig frågande till Vänsterpartiets pålitlighet och han anser att detta gemensamma steg cementerar blockpolitiken.

Den första farhågan kan alltid diskuteras. Jag hyser i alla fall gott hopp om det ”Rödgröna samarbetet för framtiden”. Sedan är det självklart så att i ett så stort parti som vårat finns det skilda uppfattningar om hur och med vilka vi ska samarbeta.

Vad det gäller Lars Stjernkvist påståendet om att detta cementerar blockpolitiken kan jag inte annat än ta mig för pannan och stillsamt fråga mig själv, ”var i världen har denne man befunnit sig de senaste fyra åren?” Faktum är att denna cementering skedde i Högfors i slutet av augusti 2004. Och cementblandarna, tillika gjutarna, var Maud Olofsson, Fredrik Reinfeldt, Lars Lejonborg och Göran Hägglund. Detta faktum gör Lars Stjernkvist uttalande ohistoriskt. Att dagens ledare i DN hävdar att detta beslut ”cementera blockpolitiken” var inte oväntat, tvärtom. DN:s ledarsidas huvudsysselsättning är just att vara ohistorisk, okunnig och ignorant. Av Lars Stjernkvist kunde vi dock ha väntat oss mer.

För övrigt gillar jag den annons vi, v och mp har i dagens Aftonblad, förmodligen också i andra tidningar. Helt rätt! Väl formulerad och perfekt i tid.

Poeten Fredrico Garciá Lorcas grav blir tills vidare orörd. I oktober bestämde domaren Baltasar Garzón, som utreder över 114 000 fall av försvinnanden under general Francisco Franco diktatur, att den skulle öppnas. Nu har en domarpanel i landets högsta domstol stoppat gravöppningen. Den anser att saken måste undersökas grundligare.

Uppenbarligen finns det starka krafter i Spanien som inte vill att Francodiktaturens brott ska utredas. Att Pacto de Olvido ska fortsätta gälla. Partido Popular, högeroppositionen, säger att Garzóns med fleras arbete river upp sår, men de menar att det skadar dem politiskt. Riksåklagaren hävdar att Garzón inte har behörighet att driva dessa mål eftersom det handlar om brott som preskriberades 1977, under en särskild amnestilag. Riksåklagaren har därför överklagat Garzóns beslut. Dessutom hävdar riksåklagaren att brottstypen ”brott mot mänskligheten” inte existerade under Francos tid och inte kan användas mot honom eller hans handgångna män. Det sista påståendet är historielöst.

Begreppet brott mot mänskligheten började användas redan i mitten av 1800-talet och då av den brittiska regeringen efter de turkiska massmorden på armenier under tidigt 1900-tal. Någon kodifiering av brott mot mänskligheten skedde visserligen inte förrän segrarmakterna i andra världskriget antog stadgan för Nürnbergrättegångarna 1945 men likväl dömdes de för brott som begåtts före 1945.

Efter Francos död 1975 var alla politiska partier eniga om att lämna inbördeskriget och diktaturåren bakom sig. Som sagt, en amnesti utfärdades för brott begångna under dessa år. Av rädsla för att militären skulle göra en ny revolt och ännu en gång krossa spanjorernas dröm om ett demokratiskt land gick PSOE mfl med på detta. Men på senare år har överenskommelsen börjat rämna i takt med att anhöriga till offren krävt att massgravar ska öppnas och kvarlevorna återlämnas till familjerna.

Under Francodiktaturen blev så gott som alla offer för republikanskt våld under inbördeskriget dokumenterade. Nu kvarstår arbetet med att ta reda på vad som hänt med alla dem som försvann under Francos regim.

Hur kunde det en gång så stora, starka och inflytelserika SSU eroderas till nära nog ingenting? Som gammal SSU:are skär det i hjärtat att se detta. Något måste göras, så här får det inte fortsätta. Nu krävs det en noga analys av orsakerna bakom denna utveckling samt att SAP, LO och SSU tillsammans arbetar för att stärka och återupprätta ungdomsförbundet.

Det är min fasta övertygelse att medlemssiffrorna på intet vis speglar intresset bland ungdomar för den demokratiska socialismen, tvärtom. Intresset är stort, det handlar bara om att göra SSU till en spännande, utmanande och trovärdig politisk arena. SSU måste bli mer kärlek, politik och rock'n'roll och mindre de fås introvert navelskåderi.

Oaktat vilken uppfattning var och en av oss har om Mona Sahlin som partiledare kan ingen med någotsånär sinne för strategi och taktik anse att frågan om, hur och med vilka partier vi ska samarbeta med på riksplanet hanterats bra. I ljuset av den inrikespolitiska utvecklingen i övrigt går det inte konstatera annat än att Mona Sahlins och partiets ställning i försvagats i allmänhetens ögon.

Vem eller vilka som bär ansvaret för dessa missbedömningar, förutom Mona Sahlin själv, har jag ingen direkt aning om. Dock hoppas jag man tar lärdom av misstagen och genomför nödvändiga förändringar.

Med andra ord - bygg i trä!

Göran Persson visar med sitt uttalande att han i detta delar moderaternas traditionella syn på landstingen.

Frågan som inställer sig är, vad är egentligen Göran Persson?

En undersökning från myndigheten Forum för levande historia visar att det finns stora brister i lärarnas kunskaper om Förintelsen. Naturligtvis är detta beklämmande. Frågorna jag ställde mig när jag läste detta var, när senast gjordes det en undersökning av lärarnas kunskaper om arbetarrörelsen och dess kamp för ett drägligt liv för det stora flertalet? Hur många av dessa lärare vet någonting om exempelvis Haymarket massakern år 1886, Skotten i Ådalen år 1931 eller att socialdemokrater och fackligt aktiva fängslades och avrättades av nazister i Tyskland mellan 1933-1945, av fascister i Italien mellan 1922-1944 och av fascister i Spanien från 1936 fram till i alla fall mitten av 1970-talet?

Är inte det någonting att OCKSÅ uppröras över

Av ett rent misstag köpte jag Aftonbladet i söndags. Efter en stunds bläddrande såg jag att tidningen har en artikelserie som heter ”Här är min mamma”. I den får läsarna möta några ”kända, framgångsrika” mäns mammor. Tidigare har läsarna fått bekantat sig med mödrarna åt Mikael Persbrandt och Christer Björkman, denna gång var det dags för Fredrick Federleys mamma. Min först reaktion inför artikelserien var, vem bryr sig!? Vari ligger allmänintresset och det journalistiska värdet i någonting dylikt. Därtill är frånvaro av underhållningsvärdet totalt.

Min andra reaktion var, varför ger plats i tidningen åt en sådan pajas som Fredrick Federley? Artikeln handlade nämligen lika mycket om honom som om hans mamma. Inte blev det bättre av att jag läst det hela. Herr Federley mer eller mindre hyllas för sitt agerande i ”FRA-frågan”, vilket inte kan mötas med annat än förvåning. Det enda han gjorde var att säga en sak och sedan göra någonting annat, vilket i de flesta andra sammanhang inte anses särskilt hedersamt. Möjligtvis anses det hedervärt inom Stureplanscenter.

Vidare i artikeln nämns det att hans mamma varit aktiv i Kommunal i 18 år samtidigt som det konstateras att herr Federley utpekas som fackföreningsrörelsen fiende nr 1, dock stannar artikelförfattare vid detta. Hade det inte varit på sin plats att fråga vad hans mamma, mot bakgrund av nyss nämnda, anser om sin sons nära nog maniska motstånd mot fackföreningsrörelsen, kollektivavtal och fackföreningsanslutna löntagares rätt att kräva sådana på sin arbetsplats? Hade det inte också varit på sin plats att i den inledande hyllningen nämna att han som politiskt projekt öppnade ”En annan salladsbar” med den snillrika affärsidén att de anställda inte ska få teckna kollektivavtal. Resultatet blev en konkurs som kostade skattebetalarna och leverantörerna, småföretagare på vars sida Centerpartiet påstår sig stå, 65 000:- Med detta agerande visa herr Federley bristande mognad, en lättjefull inställning till moral och rätt och ett tycke för effektsökeri och pajaskonster.

För Fredrick Federley är politik lika med ”hä hä och häpp häpp”. Han är svensk politiks största fåntratt.

Såg att centerpartisten, tillika ordförande för Sveriges Vattenkraftskommuner, Per Söderberg är ute på ”härjare stråt” igen. Nu senast var han i Sollefteå och predikade sitt evangelium om ett öre per vattenkraftproducerad kilowattimme ”tillbaka” till vattenkraftskommunerna, som en ”kompensation” till dessa kommuner. Pengar ska användas till underhåll och utbyggnad av bland annat järnväg och vägar.
Jag förstår hur de tänker men konstatera att de tänker ”fel”. Ansvaret för exempelvis infrastrukturella investeringar i vårt land är och ska vara gemensamt. Via skatt betalas dessa och i våra folkvalda församlingar görs prioriteringarna. Det går inte ha det på annat vis. Frågan om god eller dålig resurstilldelningen för exempelvis glesbygdens kommuner ska inte avgöra av huruvida det finns vattenkraft eller ej inom respektive kommun.

För övrigt förstår jag inte talet om kompensation. För vad ska dessa kommuner kompenseras?

I konflikten mellan Georgien och Ryssland används olika måttstockar
Kriget mellan Georgien och Ryssland är otidsenligt och omodernt. Det för tanken tillbaka till sommaren 1914 och till åren innan 2:a världskrigets utbrott. Skuldfrågan i denna konflikt är inte enkel att reda ut. Regeringen uttalanden och media rapportering om den pekar nära nog entydigt ut Ryssland som ”boven” i dramat. Men är det verkligen så enkelt? Var det inte Georgien som inledda striderna? Vi får läsa och höra hur rysk militär och Sydossetisk milis begår krigsbrott, vilket uppenbarligen är sant, men samtidigt står det nästan ingenting om att georgiska militär begått liknande handlingar, till exempel i Tsjinvali.

Uppenbarligen ska händelser och ting mätas med olika måttstockar, vem som gör vad avgör valet!

Spaniens ekonomiska svacka slår hårt mot regeringspartiet Partido Socialista Obrero Español (PSOE). I den senaste opinionsundersökningen har partiet förlorat hela sitt försprång gentemot Partido Popular (PP).

Enligt sociologiska institutet CIS var PSOE:s väljarstöd i juli 39,5 procent. Det är knappt 0,2 procentenheter mer än PP. Vid valet i våras fick PSOE 3,5 procentenheter fler röster än PP, en marginal som i efterföljande opinionsundersökningar kom att växa till hela 6 procentenheter. Nu är försprånget, som sagt, mer eller mindre borta. Det minskade förtroendet bero i huvudsak på att tillväxten sjunker drastiskt och arbetslösheten kan snart räknas i tvåsiffriga tal.

Regeringschefen, tillika partiledaren, José Zapatero får av väljarna betyget 4,75, på en tiogradig skala. Ett betyg som måste tolkas som underkänt. En tröst i nöden är dock att han får bättre betyg än oppositionsledaren, tillika partiledare för PP, Mariano Rajoys. Denne får betyget 3,99.

EM hade en trög start. De första två matcherna var rena sömnpillren, därefter har det dock blivit bättre. Inte minst har det varit roligt att se Sverige spela riktigt bra fotboll. Hollands och Rysslands energifyllda och offensiva fotboll har imponerat.

Dock finns det en sak som retar mig till vansinne och det är alla dessa ”filmningar”. Vid minsta lilla sammanstötning ligger vanligtvis minst en spelar och åmar och grinar som om denne har blivit svårt misshandlad. Inte helt ovanligt är att vederbörande håller om en del av kroppen som sitter sig minst en och en halvmeter ifrån själva träffpunkten. Detta är erbarmligt att se och tar delvis udden av EM 2008. Jag kan inte låta bli att undra, har inte dessa människor någon stolthet? Vilka mesar! Och den största mesen av dem alla är Marco Materazzi.

Jag bara undrar, var tog spelare som Stefan Schwarz och Jonas Thern vägen? Hårdföra mittfältare som aldrig skulle filmade sig till en frispark, ej heller ligga på planen och vrida sig som masken på en krok efter en tuff närkamp med en motspelare. Låg dessa herrar ned, då visste vi att det var allvar.

Inför folkomröstningen 1994 om ett svenskt medlemskap i EU gavs garantier att den svenska modellen med kollektivavtal skulle gälla även efter ett inträde i EU.

Idag vet vi vad garantierna är värda. Tyvärr verkar det som LO och partiets ledningar stödjer en ratificering av Lissabonfördraget utan att kräva garantier i fördraget som skyddar kollektivavtalsmodellen. Argument är att Lissabonfördraget är bättre på detta område. Jag, mot bakgrund av EU: domstolens domar ibland annat ”Lavalmålet”, gör en annan tolkning av det hela. Lissabonfördraget är sämre än nuvarande fördrag därför att det förstnämnda stärker EG-domstolens makt och slår fast den fria rörligheten som överordnad princip.

Som villkor för att godkänna Lissabonfördraget tycker jag att partiet, i riksdagens, ska kräva ett undantag för kollektivavtalsmodellen. Vi har ett tillräckligt antal ledamöter i riksdagen för att på egen hand tvinga regeringen att begära och få ett juridiskt bindande undantag som skyddar kollektivavtalsmodellen i fördraget.

Barnarbete är inte ett problem med en enkel lösning. Miljontals familjer världen över lever idag i en sådan nöd att barnens arbete är en viktig del av deras överlevnadsstrategi. Därtill har de skolor som finns för fattiga barn vanligtvis så låg kvalitet att de inte utgör ett attraktiv alternativ till arbete.

Med andra ord, det är inte meningsfullt att befria barnen från deras arbete om vi inte samtidigt tacklar de grundproblem som gör att de hamnar i skadliga arbeten.

Efter detta konstaterar jag att alla problem vi nu anser finns i skolan, och oftast ser som nya fenomen, i allra högsta grad fanns då också. Dock konstaterar jag att i alla fall på en punkt var det bättre förr. Då gick alla barn, oaktat klasstillhörighet, i samma skolor. I dag, med friskolorna, ser vi en utveckling där de bättre bemedlade tar sina barn ur den kommunala skolan och sätter dem i de förstnämnda. Konsekvenserna blir en utarmning av den kommunala skolan, vilket ger de mindre bemedlade ännu sämre förutsättningar till en god utbildning samt att klyftorna mellan samhällsklasserna ökar.

Det finns mycket att säga om artikeln, en sak är dock säkert, den är en del i moderaternas långsiktiga strategi att försöka ockupera vänsterns ord, formuleringar och begrepp. Och i skydd av dessa ska de sedan driva igenom gamla politik.

Vill du läsa mer? http://www.expressen.se/debatt/1.1174018/68-rorelsen-lever-med-oss

Om drygt en vecka, den 1 juni, är det 50 år sedan det så kallade ”ATP-valet” hölls. Våren 1958 presenterade den socialdemokratiska regeringen ett förslag till obligatorisk lagfäst tilläggspension. Det bifölls av första kammaren men avslogs av andra kammarens borgerliga majoritet. Regeringen upplöste då andra kammaren och anordna ett extra val den 1 juni 1958. Valet innebar en viss framgång för socialdemokraterna och i kraftig tillbakagång för Folkpartiet. Efter valet blev mandatställningen i andra kammaren mellan blocken 115–115. Dödläget bröts då folkpartisten Ture Königson klargjorda att han inte kunde rösta mot en allmän tilläggspension åt arbetare och i maj 1959 kunde lagen om allmän tilläggspension antas av riksdagen. Senare försökte Högern riva upp ATP-beslutet.

Naturligtvis äger alla full rätt att kritisera partiet. Många gångar kan det ligga en hel del i kritiken. Partiet ska granskas kritiskt, men partiet ska också få höra att det är bra när det gör bra saker.

”Här vilar en svensk arbetare. Stupad i fredstid. Vapenlös, värnlös. Arkebuserad av okända kulor. Brottet var hunger. Glöm honom aldrig.”
Erik Blombergs dikt om skotten i Ådalen 1931.

Att en del av fondens pengar ska täcka omkostnaderna i samband med sökandet är definitivt i sin ordning, absolut. Att pengar från fonden ska gå till att hjälpa familjen låter lite suspekt. Hjälp med vad? Att pengar ska gå till att driva mammans kursgård luktar exploatering av medmänniskors önskan att visa deltagande och medkänsla. Illa, mycket illa, säger jag!

I sanningens namn ska det nämnas att det överskott som uppstår efter att ovan nämnda punkter tillgodosetts, går till verksamheter som hjälper familjer i kris.

Händelsen i Rödeby är tragisk men den föranleder ingen skärpning av Vapenlagen. Redan idag är läkare skyldiga att polisanmäla patienter som har, men av sjukdom inte borde inneha vapen. Nej, det är inte lagen som måste skärpas utan det är läkarna som ska skärpa sig.

Vill du läsa mer? http://www.sydkusten.es/engine.php?articleId=10577§ionId=71

Vore det inte på sin plats att Skattebetalarna moraliserade över dem som faktiskt skiter i att betala skatt och överlåter åt oss andra att betala deras välfärd? Vore det inte på sin plats Skattebetalarna istället för att åka land och rike runt, i media och via kampanjer propagera för sänkt skatt, drev en kampanj mot skattefusket. År 2007 var den svenska statens skatteintäkter ca 990 miljarder kronor. Skulle samhället få in låt oss säga 100 miljarder kronor av de skattepengar som idag undanhålls skulle ett stort och uppenbart skattesänkningsutrymme skapas. Det skulle verkligen gynna oss som faktiskt gör rätt för oss och betalar vår skatt. Det är definitivt en fråga om moral och anständighet.

Vidare konstaterar rapporten, ett antal gånger, att 7 procent av landstinget intäkter går till verksamheter ”utanför kärnverksamheterna”, dvs kultur och kollektivtrafik. Dessa verksamheter anser Skattebetalarnas Förening att landstinget inte ska syssla med. Som vanligt artikulerar Skattebetalarnas Förening traditionell högerpolitik. I sin rapport menar Skattebetalarna Förening att landstinget skulle kunna spara 37 miljoner kronor per år på just kollektivtrafiken, om subventionerna av densamma sänks till Region Skånes nivå. Jämförelsen, för att uttrycka det försiktigt, är inte rimlig. Det finns inga som helst geografiska eller demografiska likheter mellan Västernorrland och Skåne. Samtidigt sägs det indirekt i rapporten att Västernorrlands läns kommuner borde ta ett större ansvar för kollektivtrafiken i länet. Förslaget saknar logik. Det är inte direkt så att länets kommuner badar i pengar, tvärtom. Ett ökat kostnadstryck för kommunernas kommer i förlängningen tvinga dem att höja kommunalskatt, och vad har då vunnits?

Nej, Skattebetalarnas Förenings såkallade rapport bidrar med föga. Den tillför ingen ny kunskap, slår in öppna dörrar och torgför traditionell högerpolitik

På förmiddagen höll jag tal på torget i Bjästa, därefter åkte vi in till Örnsköldsvik och gick i Första maj-tåget.

Mitt Första maj-tal, den 1 maj 2008:

Mötesdeltagare, partikamrater,
Arbetarrörelsens historia är historien om striderna för vår frihet, för rösträtten, för organisationsrätten, för rätten till arbete och fritid. För rätten och friheten att förverkliga sina bästa stämningars längtan.

I dag kan vi se hur motståndet mot detta hårdnar. Vunna friheter ifrågasätts och hotas. Vi kan se hur orättvisan griper kring.

Sedan regeringen Reinfeldt tillträdde har sjukförsäkringen försämrats, arbetslöshetsförsäkringen urholkats och kostnaderna för anslutningen till a-kassan höjts.

Sedan regeringen Reinfeldt tillträdde har inflationen ökat, boendekostnaderna höjts och reallönerna sjunkit.

Sedan regeringen Reinfeldt tillträdde har långtidsarbetslösheten bland unga tredubblats, uppgången i sysselsättningen avstannat och utbetalningen av socialbidrag ökat i hälften av landets kommuner

Titeln på regeringen Reinfeldts vårbudget är ”Trygghet för framtiden”. Mot bakgrund av nyss nämnda måste titeln ses som ett hån mot alla som fått och får sin trygghet sönderslagen av regeringen Reinfeldts nyliberala politik.

Regeringen Reinfeldts politik skapar inte trygghet och rättvisa. Den ökar klyftorna i samhället och gynnar de redan välbeställda.

Mötesdeltagare,
Vi socialdemokrater vill investera i människors kraft, inte slösa bort den. Vi vill investera för framtiden.

Vi vill investera i fler jobb och vi vill lösa arbetskraftsbristen.
Vi vill bygga ut bristutbildningarna och investera i kvalificerad yrkesutbildning. Vi vill investera i nya former av introjobb, till exempel lärlingsplatser, så att unga snabbare kan komma in på arbetsmarknaden.

Vi vill investera i kunskap.
Utbildning och kunskap stärker människors möjlighet att delta i arbetslivet.
Därför behövs en skola med tydliga kunskapsmål, en skola med klasser med färre elever och fler lärare.
Vi vill investera i vuxenutbildning och fortsätta utbyggnaden av högskolan. Möjligheten till lärande får inte begränsas till de unga åren.
Vi vill göra ytterligare investeringar i forskning och utveckling. Socialdemokraternas mål är att det offentliga ska bidra med en procent av BNP till forskning och utveckling.

Vi vill investera i ett starkare näringsliv.
Näringslivet, de fackliga organisationerna och staten måste samarbeta för att upprätthålla Sveriges konkurrenskraft.
Sverige behöver fler entreprenörer. Genom mer kunskaper om företagande i gymnasiet och högskolan skulle fler våga starta ett eget företag.
Vi vill öka tillgången på riskkapital och satsa på exportfrämjande åtgärder för småföretagen.

Mötesdeltagare,
I valrörelsen lovade Fredrik Reinfeldt att den moderatledda regeringen inte skulle göra det möjligt för landstingen att sälja ut sina akutsjukhus till internationella vårdkoncerner. Någon vård efter plånbok skulle det heller inte bli. Men efter valet tog hans regering omedelbart bort den lag som förhindrade utförsäljningar av sjukhus och som avvärjde ”gräddfiler” i den offentligt finansierade sjukhusvården. De utlovade resursförstärkningarna till vården lyser dock med sin frånvaro.

I de moderatstyrda landstingen är man i fullgång med att privatisera den offentliga vården. Samtidigt är regeringen Reinfeldt i färd med att sälja våra apotek och att slå sönder ett av världens effektivaste system för läkemedelsdistribution och låga läkemedelspriser. Detta vill de ersätta med ett system som leder till högre kostnader, sämre konkurrens och att många av de apotek som i dag finns ute i glesbygden tvingas lägga ner.

Här kan jag inte annat än undra vad ”Alliansens” starke man i kommunen, centerpartisten Dan Olsson tycker om detta. Är det ”Trygghet för framtiden”?

Regeringen Reinfeldt har också för avsikt att införa ”fri etableringsrätt” inom hälso- och sjukvården. Konsekvenserna för Västernorrlands del vågar jag knappt tänka på.

I Stockholm har moderaterna, med Filippa Reinfeldt i spetsen, redan infört ett liknande system. Efter drygt fyra månader kan vi konstatera att nya mottagningar öppnats i områden med en medelinkomst över genomsnittet och med ett vårdbehov under detsamma.

Samtidigt avvecklas ett stort antal mottagningar i områden där inkomsterna ligger under medelinkomsten och vårdbehovet är högre en genomsnittet.
Dan Olsson, är det ”Trygghet för framtiden”?

Regeringen Reinfeldt för Sverige allt närmare ett tudelat sjukvårdssystem, där flertalet medborgare får betala med försämrad vård. Den för en politik som bryter sönder den allmänna och solidariskt finansierade sjukvården och hotar principen om allas lika rätt till vård efter behov.

För oss socialdemokrater går allas rätt till en god vård före privata vårdintressens rätt att profitera på den svenska sjukvården.
En allmän sjukvård som i huvudsak ägs och drivs av det offentliga är den bästa garantin för att alla får den vård de behöver. Det är också den enda garantin för ett bibehållet medborgerligt inflytande över densamma.

Nu är det naturligtvis inte så att allt fungerar bra i Landstinget Västernorrland, bara för att vi socialdemokrater styr här tillsammans med Vänsterpartiet. Köerna är för långa. Och vi kan konstatera att det inte är så lätt som det borde vara att komma i kontakt med en läkare eller en vårdcentral.

Jag konstaterar dock att vägen till lösningen på dessa problem inte går via moderaternas marknadsliberala politik.

Mötesdeltagare,
Den svenska välfärdsmodellen, som bygger på rättvisa och solidaritet, är överlägsen därför att den göra oss människor fria. Därför måste välfärden fungera i hela Sverige.

Under olika perioder av livet behöver vi välfärden mer än annars. När vi är barn eller nyblivna föräldrar, på väg mellan två arbeten eller när den egna kroppen säger ifrån. Därför måste vi fördela och omfördela risker och pengar via vårt gemensamma välfärdssystem. Det är en fråga om solidaritet.

Mötesdeltagare,
Vi socialdemokrater vill investera i en god sjukvård och omsorg för alla.
Vi vill investera i personalens villkor, kompetensutveckling och inflytande.
Vi menar allvar när vi säger att deltid ska vara en möjlighet, heltid är en rättighet.

Vi arbetar för välbemannade, kvälls- och helgöppna vårdcentraler.
Vi konstaterar att Trygghetsboenden behöver utvecklas.
Och vi vill rusta upp Hemsjukvården

Mötesdeltagare,
Vi socialdemokrater, tänker visa att en framtidsinriktad, solidarisk och rättvis sjukvårdspolitik är möjlig. Vi kräver en hälso- och sjukvården som ger lika hög kvalitet, god tillgänglighet och valfrihet för alla – i hela landet.

Mötesdeltagare,
Tack för ordet!