Detta är ren information och kommer inte att gå att kommentera

Då jag ganska ofta får samtal från skyddade nummer och nummer jag inte känner igen vill jag tala om att jag aldrig svarar på dem.

Jag kollar alla nummer på Eniro men många känner jag inte.

De som vill nå mig får antingen prata in ett meddelande med namn och ärende eller maila till mig.

Är medveten om att det finns personer som lever med skyddad identitet men de allra flest av dem mailar faktiskt först till mig.

Vårdcentraler , andra mottagningar, polis med flera som ofta har skyddade nummer brukar tala om vilken tid de kommer att ringa.

Jag har fått alltför många samtal från "troll" genom åren och dem har jag faktiskt ingen lust att ägna någon energi åt.

Hälsar

Eva-Britt

Nedanstående frågor kom till mig från Patrik Nyberg journalist och vapendragare till Ingrid Carlqvist på Dispatch International väldigt förknippad med SD.

Ingrid Carlqvist som är ordförande för Tryckfrihetssällskapet och muslimhatare.

Patrik Nyberg är också han, precis som Ingrid Carlqvist Pasföreträdare och involverad med alla de organisationer och personer som är för den pedofilvänlga metoden.

Metoden som tystar utsatta barn.

Patrik Nyberg har även skrivit för KD.

Jag skulle aldrig i livet ställa upp på några som helst frågor till den tidningen. Väl medveten om att De kommer att försöka förnedra mig igen även på den här tidningen.

Det har ju I.C redan försökt en gång- men det går inte en gång till var så säkra.

Jag är alldeles för luttrad och känd för det.

Inte heller går det att som förra gången härja runt .

Vi är många som arbetar mot främlingsfientlighet och rasism och pedofili och narkotika.

Dispatch International har ju inte precis utmärkt sig för att ta avstånd.

Hälsar

Eva-Britt

patrik nyberg
16:45 (6 minuter sedan)


till mig


Hej Eva-Britt Dahlström,
Bifogar två frågor för en kommande artikel i DI.
1/
Vilka tror du är skyldig till intrången i din lägenhet där du fått dina möbler målade och blommor vattnade
Är det politiska motståndare du misstänker?
2/
Känner du att du har stöd av det socialdemokratiska partiet och att de delar din uppfattning att du utsatts för förföljelse
under många år?

Mitt svar:
till patrik



Hej! Jag ställer inte upp på några frågor till dej och Ingrid Carlqvist tidning. De frågor du ställer har du/ ni angår er inte . Hälsningar Eva-Britt Dahlström
16:50 (4 minuter sedan)




Skickat från min iPhone

Jag brukar inte svara på okända eller skyddade nummer.

Men idag gjorde jag det för att jag väntar på ett läkarsamtal, bara för att mötas av att luren las på.

Någon fega knega som ville höra min röst antagligen. Det har ringt från många skyddade nummer sista tiden och jag har avvisat dem alla utom det idag.

Något vet jag varifrån det kom men resten.....???

I forsättningen kommer jag inte att svara varken på okända eller skyddade nummer. Jag kommer att be min läkare att avisera när han ringer.

Idag har någon/några tagit sig in i mitt datasystem till min webbkamera och riktat den upp i taket , och det var inte under de korta strömavbrott som hela stan mer eller mindre drabbades av.

Nu blir det It-polisen. Jag är trött på att de här fridstörarna går in i systemet och både riktar kameran som de vill, när jag är på möte eller någon annanstans.

Det ligger en polisanmälan vilande angående dataintrånget i systemet för webbkameran. Det är iu inte första gången det här sker. Dags att aktualisera den anmälan med de bevis som finns och få reda på vilka förutom jag som har tagit sig rätten att ha access till webbkameran förutom jag.

Det borde inte vara någon mer än jag. Men det är det.

Jag är också trött på att de gör intrång i min lägenhet och därmed också är inne i systemet så att jag inte kan se vem/ vilka personerna är genom min webbkamera. Det borde jag kunna.

Jag har massor med bevis på vad de gör men inte vem/ vilka som gör det.

Jag har mina misstankar men behöver ta dem på bar gärning.

Jag har ju IP-numren till de personers datorer som mailtrakasseade mig och några till för ett antal år sedan. Tyvärr tror jag inte att det är samma personer som gör intrång. Men inblandade är de hela byken. Frågan är bara vem som gör vad.

I 26 år har intrången i lägenheterna skett.

Det finns de som vill knäcka mig och få mig att sluta driva frågan om PAS och sexualbrottsutsatta barn. Och sluta kartlägga de organisationer och kopplingarna till personer som figurerar i samtliga.

Det förtjänar att påpekas att det är inte vi som arbetar för utsatta barn som övervakas av olika myndigheter. Och jag kan tycka att det är lite rolgt att se att det gör däremot vissa av PASföreträdarna- övervakas av olika myndigheter.

Det är bra tycker jag. Det är på tiden att myndigheter uppmärksammar dessa PASföreträdares förehavanden.

Jag kommer aldrig att sluta arbeta för sexualbrottsutsatta barn. I 26 år har de här hållit på och försökt tysta mig men om jag räknar med att jag leveri 25 år till har de sannerligen att göra.

Jag hoppas att de har väldigt mycket jobb på att hålla reda på när jag går hemifrån och när jag kommer tillbaka.

Jag hoppas att de har väldigt svårt att hinna med att måla på möbler, skruva och mixtra och hälla vatten och vattna blommor och allt annat som de har för sig i min lägenhet under tiden som jag tvättar i tvättstsugan i nästa hus. Och jag hoppas att det är svårt att hinna mixtra med låsen i tvättstugan och larva sig med tvätten när jag är uppe i lägenheten och väntar på att tvätten ska bli klar.

Och allt de gör när jag inte är hemma.

Hot inklusive mordhot och allehanda kränkningar hör till min normaltillvaro.

Det är detta de här personerna inte inser.

Jag har tyvärr tvingats bli så luttrad att de faktiskt inte kan skada mig mer. Jo ,naturligtvis kan de mörda mig.

Mordhot polisanmäls alltid och dataintrång men resten struntar jag faktiskt i.

Jag läser sällan det som skrivs om mig på bloggar- bara det jag får utskrivet och tillskickat mig.

Vi är ett stort antal personer som har bestämt oss för att på olika sätt förinta PAS från dagordningen.

Till skillnad från PASföreträdarna använder vi oss inte av hot och hot om våld eller gör personagrepp.

Vi driver sakfrågan.

Inga barns berättelser ska tystas av pedofilvänliga metoder som de här personerna tjänar grova pengar på.

INGA BARN SKA TYSTAS! Jag hoppas att det är fullständigt klart att det är det som är vårt mål.

Hälsar

Eva-Britt

PASföreträdarna förnekar sig inte. Nu ser de till att vi som är mera kända motståndare inte kan skicka mail till vissa adresser.

Det är emellertid väl känt att om man öppnar en länk på en viss PASpappas hemsida planterar han in en Trojan i läsarens datorer.

Vi kringgår naturligtvis.

Det är en rättighet att kunna skicka till vem man vill för att kunna hjälpa utsatta barn.

Hälsar
Eva-Britt

Advokat Ia Sweger undervisar om PAS på fakultetsnivå- hur är det möjligt?

Jag fortsätter granskningen tillsammans med många andra om de så kallade PASföreträdarna och deras organisationer.

PAS ären icke tillåten metod i Sverige som används av män som misstänks eller har utsatt sina barn för sexualbrott.

De som följer min blogg har läst de fakta som finns om PAS och de personer och organisationer som är inblandade.

Jag vill poängtera att jag inte annars ensidigt tar mödrars parti men när det gäller PAS är det allra mest kvinnor som pådyvlas den här skräpteorin. Barnen far oerhört illa.

När det gäller Ia Sweger har jag skrivit till Advokatsamfundet och frågat hur det är möjligt att en av deras egna medlemmar kan undervisa om PAS , en icke tillåten metod på fakultetsnivå.

Se nedan

http://blogg.digenia.se/2013/04/10/pas-2-av-3-eva-britt-dahlstroms-brev-till-advokatsamfundets-styrelse/#comment-9197

Det finns ett antal personer som har tillskrivit Fakultetskurser och frågat om de har föreläsare som undervisar i PAS och hur det så är möjligt. En har fortfarande inte fått något svar, en annan fick ett luddigt svar om att PAS nämns eftersom det förekommer i vårdnadstvister. Vadå nämns som något positivt eller negativt. Det svarar inte fakultetskurser på.

Det har förekommit rykten om att Ia Sweger har blivit anmäld till Advokatsamfundet och blivit prickad.

Detta förnekas av Fakultetskurser som säger att Ia Sweger har blivit okynnesanmäld.

Det må så vara och är inget jag ställer mig bakom.

Men faktum kvarstår. Ia Sweger är en av de värsta PASadvokaterna om man nu kan kalla det så och hon undervisar i PAS på fakultetsnivå.

Fick precis i kommentarsfältet besked om att det finns tre prickningar av Advokatsamfundet av den lägre graden som försvinner efter 10 år.

Sara Laukka på Fakultetskurser har skrivit i ett mail att hon kollat upp detta och kom med påståendet att någon okynnesanmäler Ia Sweger. Det ena utesluter inte det andra. Advokatsamfundet bekräftar att det prickat henne 3 gånger under den senaste 10-årsperioden.

Och vi är många som undrar hur det är möjligt att Ia Sweger och andra PASföreträdare i domstol och undervisning tillåts att förorda PAS som inte är tillåten att användas i Sverige.

En icke tillåten metod som avfärdar barns berättelser om sexualbrott begångna mot dem genom att hävda att modern lider av PAS och så att säga pasar sina barn.

Här nedan fler länkar med samma undran.

http://modrarna.blogspot.se/2013/04/djavulens-advokat.html?m=1

Hälsar

Eva-Britt

Jag är socialdemokrat i själ och hjärta med socialdemokratiska värderingar.

Jag vill se den sosse som öppet går ut och stödjer PAS, PAD och andra icke evidensbaserade metoder.

Jag publicerar här en rad länkar om PAS och dess företrädare. Jag tänker fortsätta driva frågan politisk och vi kommer att se till att myndigheter och rättsväsendet får veta vad det här är för humbug som man har gjort till en affärsrörelse och tjänar grova pengar under täckmanteln att det är för barnens skull.

Så sjutton heller att det är.

Är det någon som har synpunkter på att jag publicerat namn som Lena Hellblom Sjögren, det hjälper inte att hon har doktorerat på arbetarrörelsens historia, Gösta Emtestam, Aureskoug fd Sundin, NKMR, Saknade Barns Nätverk, Rättsäkerhetsorganisationen, en del papparättsorganisationer med flera bryr jag mig faktiskt inte om det. Samhällsfarliga organisationer ska avslöjas.

Barns berättelser ska inte avfärdas med tvivelaktiga metoder. Metoder där de för det mesta inte ens får komma till tals.

Jag och många andra har fått nog.

Så här kommer länkarna.

PASlänkar
http://www.barnsfordringar.se/wp-content/uploads/2010/11/PAS-utbildning.pdf

Allmänt om anknytningsprincipen och papparättsrörelsen:
http://blogg.digenia.se/2013/02/04/en-kommentar-fran-forr-med-baring-idag/
Om Fadersmaktsaktivisternas drivkrafter:
http://blogg.digenia.se/2012/07/26/eller-annu-battre-byt-spar-reviderat-inlagg/

Om definitioner:
http://blogg.digenia.se/2012/01/13/papparattsrorelsen-och-papparorelsen-ska-inte-forvaxlas/

Om kärnfamiljen:
http://blogg.digenia.se/2011/12/07/en-av-manga-vagar-till-jamstalldhet/

Som Eva-Britt nämnde har NKMR engagerat sig i de här frågorna:
http://blogg.digenia.se/2011/12/28/nkmr-ar-en-samhallsfarlig-organisation/

Läs gärna de femtio kommentarerna som tillför ännu mer fakta.

Vad gäller inlägget om NKMR kan jag tala om att Max Scharnberg förnekar sig inte heller. Är bästis med Lena Hellblom Sjögren och tillhör NKMRgänget och en känd PASförespråkare.Uppdaterad idag tisdag den 16 april 2013.

http://blogg.digenia.se/2013/02/03/psykologforbundets-internutredare-rekommenderar-uteslutning-av-pas-foresprakaren-lena-hellblom-sjogren/

http://blogg.digenia.se/2013/04/10/pas-1-av-3-vad-ar-pas/

http://blogg.digenia.se/2013/04/10/pas-2-av-3-eva-britt-dahlstroms-brev-till-advokatsamfundets-styrelse/

http://blogg.digenia.se/2013/04/10/pas-3-av-3-gammalt-vin-i-nya-laglar-ar-gammalt-vin/

Ovanstående länk är allmän handling där LHS försöker att med andra ord förklara PAS. PAS har ju blivit ett laddat ord. Men det är samma gamla ulvar i fårakläder.

Här är ett annat ”syndrom” av en figur vid namn Ira Daniel Turkat, Ph.D, och naturligtvis finns verk av Gardner med i källförteckningen. Divorce Related Malicious Mother Syndrome… Ingen tvekan om vilka det är som patologiseras här!
http://www.fact.on.ca/Info/pas/turkat95.htm

Ni som tar er tid att läsa kommer att både förfasas och förstå att i Barnens tjänst agerar inte de här personerna och organisationerna.

Trevlig lördag!

Hälsar

Eva-Britt

en av de hundra farligaste kvinnorna 2013

Här kommer en uppdatering som hör ihop med övriga länkar.Alls inte ointressant och som påvisar intimt samröre med både pappabarn, SD och Tryckfrihetssällskapet. Signifikativt är att många av de här personerna ingår i samtliga organisationer.

Som socialdemokrat tar jag allt avstånd från samtliga organisationer och de åsikter de har.

Tryckfrihetssällskapet
http://research.nu/2013/01/11/vilka-ar-tryckfrihetssallskapet/

Dispatch International. http://www.goteborgsfria.nu/artikel/94239

Det ryktas att någon/några håller på att skriva en som vi som är emot PAS kallar förtalsbok om oss . De ska ha kartlagt oss ända från det att vi var små barn och framåt till nutid. Jag hoppas att det tär på krafterna och att det är verklgt jobbigt för dem att få fram uppgifterna. Men vilka mer än de närmast sörjande i deras egna kretsar kommer att applådera den boken ? "Drottningarna" och "Kungarna" av vilka en del har varit med sedan 1980-talet kan knappst vinna frågan med fler personangrepp. Sakfrågan har de ju aldrig vunnit än mindre kunnat diskutera.

Mycket nöje!

Hälsar

Eva-Britt så här på söndagen den 14 april

Antifeminismen har en rejäl backlash just nu

De går på mina efter mina. Deras hemska ordval på kvinnor basuneras ut över nätet och i media och visar på den råhet som de så länge försökt dölja.

De har sedan länge haft stöd av media och fått väldigt mycket uppmärksamhet och ett väldigt ömkande av dessa antifeministiska män och kvinnor. Ja, det finns en hel del antifeministiska kvinnor som har sällat sig till de antifeministiska männen.

En av mina erfarenheter är att de antifeministiska männen och kvinnorna ofta är rättshaverister. Som stöttar varandra och ägnar hela sitt liv åt att hota och skriva kränkande omdömen åt alla som inte håller med dem. Särskilt på nätet numer.

Det bästa är att just detta har uppmärksammats. Därför går de en väldig backlash till mötes.

Men .... låt inte oss som debatterar eller på andra sätt kommer i kontakt med dessa antifeminister - hemfalla åt samma låga nivå som dem.

Det är inte värdigt oss att kalla någon för gubbslem. Det gagnar oss inte.

Ska deras backlash fortsätta måste vi andra fortsätta att debattera med saklighet.

Några av dem har påpekat att vi som har hängts ut på nedvärderande sätt njuter av att bli uppmärksammade.

Ja, det gör vi. För allt som kan påvisa den råhet och dumhet och få den i offentlighetens ljus gör att antifeministerna inte kommer att bli tagna på samma allvar längre.

Vadå Sveriges 100 farligaste kvinnor? Vi skrattar gott åt den dumhet som gjorde att listan publicerades på Flashback. Men vi tycker att det är jättekul att en del media har publicerat listan så att vi får chansen att förlöjliga den.

Alla kallas nästan för manshatare. Urlöjligt och som det dessutom inte finns fog för.

De flesta män är vanliga hyggliga män och hatet. Var finns det? För att vi motbevisar deras påståenden ,med fakta.

Nej, hatet kommer från deras kränkande och nedvärderande påståenden.

Från deras hot. Jag ska inte förneka att när jag fick de första hoten för 26 år sedan och på 2000talet på nätet var det riktigt obehagligt och jag var riktigt riktigt rädd och hade barn att skydda och fick fly till hemlig ort under många år. Det är synd om dem som inte är offentlighetspersoner eller vana att debattera för de blir fortfarande rädda.

Det är synd om kvinnor som har barn som hotas på ett sätt som gör att de måste söka skydd för sina barn. Det är dessutom helt oacceptabelt.

Men vi som nu är luttrade, som exempelvis Kerstin Weigl på Aftonbladet, även hon hotad sedan 25 år.

Vi noterar och jobbar på som vanligt med våra frågor.

Därför är det bra att journalisterna gick ut och berättade så att vi andra kunde haka på.

Så antifeminismen har en backlash. Låt den fortsätta ha den och låt bli att använda ord som gubbslem.

Hälsar

Eva-Britt

en av Sveriges 100 farligaste kvinnor 2013

Är det konstigt att Pär Ström och papparättsaktivisterna inte vinner gehör?

Jag tycker inte det.

Titta på nedanstående klipp- 10 tråkiga verser gjorda efter You shall overcome av Pär Ström. Men ha tålamod och titta på eftertexterna. Oförskämda och barnsliga.

För er som inte orkar lyssna står jag i eftertexten som "Bäva Fitt Galningström öh- en nämndeman i södra Sverige-öh - räcker för att beskriva henne."

Jag är nämnd om än i kränkande ordalag och känner mig hedrad.

Fortfarande nämns jag som nämndeman trots att det är flera år sedan jag avgick på grund av att både chefsdomaren och jag blev uppringda av suspekta papparättsrörelser och Rättsäkerhetsorganisationen som hotade att anmäla mig varje gång jag satt i ett mål.

Anklagad för att vara partisk i vårdnadstvister och ändå hade jag dömt till pappors fördel, fast det visste ju inte de här personerna.

Jag tyckte att priset både för mig personligen och för domstolen blev alldeles för högt. Vi hade väl annat att göra än att svara på anmälningar fyllda av personangrepp och renons på fakta.

Jo då, de överklagade till kammarrätten som inte ens delgav mig överklagandet och jag hade naturligtvis inte gjort något fel i mitt dömande.

Ja, jag har dömt och har svurit domareden som gäller för hela livet. Nämndemän är också domare. Bara som en upplysning.

De trodde också att jag styrde hela domstolen. Vilket visar att de här personerna inte har en susning om hur en domstol arbetar. Jag hade bara min röst i ett enskilt mål precis som alla andra. Dessutom var vi cirka 20 olika grupper som hade tre nämndemän i varje.

Men det här planterade papparättsaktivisterna och Rättssäkerhetsorganisationen ut. Jag tackar för att jag tillskrevs så mycket makt även om påståendet var fel.

Det här säger mer om dem än om mig.

Och som sagt jag fortsätter att jobba för barns bästa och tänker inte spela med i det spelet där dessa personer försöker göra barns rättigheter till ett könskrig.

Denna länk las visserligen upp redan 2010, men eftersom den inte är ändrad förmodar jag att de fortfarande tycker att de är duktiga. Det tycker inte jag.

http://www.youtube.com/watch?v=i9ewF6yINpA

Hälsar

Eva-Britt

en av Sveriges farligaste kvinnor 2013

Eftersom det finns de som inte vet så mycket om PAS, lägger jag härmed ut det material som Barns Fordringar satte samman i november 2010.

Barns Fordringar www.barnsfordringar.se november 2010

Föräldrapåverkan Parental Alienation
Syndrom Parental Alienation - Alienation - PAS

Om upphovsmannen

Dr Richard Gardner har konstruerat ”PAS teorin” som gjorde honom till en
mycket förmögen man. Gardner debiterade USD 500 per timme och
rekommenderade rutinmässigt vårdnaden till sexbrottslingar, avprogrammering av barnen och "hotterapi" för mödrarna (vite och/eller fängelse när barnen inte överlämnades till fadern). Gardner arbetade för att få till stånd en ändring i det som han uppfattade som samhällets alltför moralistiska och dömande reaktioner mot pedofiler.
Gardner som vittnade i mer än 400 vårdnadstvister grundade sitt vittnesmål i
huvudsak på samtal han haft med fadern, d v s den betalande parten. Kostnaden för Gardners engagemang i en vårdnadstvist kunde uppgå till mellan USD 10 000 – 50 000.

PAS förordas av män som anklagats för sexuella övergrepp och familjevåld.
Dr. Richard Gardner authored the money making PAS theory that made him a
very rich man. Gardner committed suicide on May 25, 2003, plunging a seven
inch butcher knife into his neck and heart. Gardner testified mostly for men,
charging $500 per hour, routinely recommending custody to abusers,
deprogramming children and threat therapy for mothers. Gardner was against
society's overly moralistic and punitive reaction to pedophiles.
http://www.cincinnatipas.com/richardgardner-pas.html

Eftersom Gardners PAS teori utgår ifrån hans kliniska observationer och inte
ifrån evidensbaserad forskning, måste PAS teorin förstås i kontexten av hans
extrema åsikter rörande kvinnor, pedofili och sexuella övergrepp mot barn.
Källa: The Leadership Council on Child Abuse and Interpersonal Violence.
http://leadershipcouncil.org/1/pas/RAG.html

Gardner; om pedofili, barns initiativ till sex, mödrars reaktioner mm
Det finns lite av en pedofil inom var och en av oss - Gardner, R.A. (1991). Sex Abuse
Hysteria: Salem Witch Trials Revisited . Cresskill, NJ: Creative Therapeutics. (p. 118) "There is
a bit of pedophilia in every one of us."

Pedofili har ansetts normalt av det stora flertalet människor I världshistorien -
Gardner, R.A. (1992). True and False Accusations of Child Sex Abuse . Cresskill, NJ: Creative

Therapeutics. (p. 592-3) "Pedophilia has been considered the norm by the vast majority of
individuals in the history of the world."

Pedofili inom familjen (d v s incest) är allmänt utbredd… är förmodligen en
forntida tradition - Gardner, R.A. (1991). Sex Abuse Hysteria: Salem Witch Trials Revisited .
Cresskill, NJ: Creative Therapeutics. (p. 119) "Intrafamilial pedophilia (that is, incest) is
widespread and ... is probably an ancient tradition"

Det är för att vårt samhälle överreagerar mot det (pedofili) som barn lider -
Gardner, R.A. (1992). True and False Accusations of Child Sex Abuse . Cresskill, NJ: Creative
Therapeutics. (pp. 594-5) "It is because our society overreacts to it [pedophilia] that children
suffer."

Pedofili kan öka mänsklighetens överlevnad genom att den bidrar till
fortplantningen -
Gardner, R.A. (1992). True and False Accusations of Child Sex Abuse . Cresskill, NJ: Creative
Therapeutics. (pp. 24-5) Pedophilia may enhance the survival of the human species by serving
"procreative purposes."

Pedofili är en allmänt utbredd och accepterad sedvana hos bokstavligt talat
miljarder människor - Gardner, R.A. (1986). Child Custody Litigation: A Guide for Parents
and Mental Health Professionals . Cresskill, NJ: Creative Therapeutics, (p. 93) “Pedophilia "is
a widespread and accepted practice among literally billions of people."

Barnet som utsatts för sexuella övergrepp anses allmänt vara ett brottsoffer trots att barnet kan ha tagit initiativet till sex och förfört den vuxne - Gardner Richard
A., Child Custody Litigation (1986) p.93

Nu för tiden anses i regel att barnet som utsatts för sexuella övergrepp är ett
brottsoffer, trots att barnet kan ta initiativet till sex genom att förföra den vuxne -
Gardner, Richard A., Child Custody Litigation (1986), p.93 "At the present time, the sexually
abused child is generally considered to be the victim," though the child may initiate sexual
encounters by 'seducing' the adult."

Att sexualisera barn kan ha ett fortplantningssyfte eftersom det är mer sannolikt att ett sexualiserat barn fortplantar sig i en tidigare ålder. Ju yngre
fortbeståndsförmågan är när de sexuella begären framträder, ju längre blir tiden för fortplantningsförmågan, och ju mera sannolikt blir det att individen kommer skapa fler fortbestånds förmågor - Gardner, Richard A., True and False Accusations of
Child Sex Abuse (1992), pp.24-25 Sexualizing children can have procreative purposes, because
a sexualized child is more likely to reproduce at an earlier age. "The younger the survival
machine at the time sexual urges appear, the longer will be the span of procreative capacity,
and the greater the likelihood the individual will create more survival machines in the next
generation."

Här måste man ta hänsyn till hela spannet från de barn som tvingats till
underkastelse och som inte erhållit någon njutning (och som tom kan anses ha blivit våldtagna) till de barn som njutit oerhört av de sexuella akterna - Ibid.

p.548 "There is a whole continuum that must be considered here, from those children who
were coerced and who gained no pleasure (and might even be considered to have been raped)
to those who enjoyed immensely (with orgastic responses) the sexual activities."

Det går att hjälpa andra barn till att få insikt om att sex mellan vuxna och barn är normalt - Ibid. p.549 "Older children may be helped to appreciate that sexual
encounters between an adult and a child are not universally considered to be
reprehensible act. The child might be told about other societies in which such behavior
was and is considered normal. In such discussions the child has to be helped to
appreciate that we have in our society an exaggeratedly punitive and moralistic attitude
about adult-child sexual encounters."

Om en mamma reagerar på ett hysteriskt sätt mot övergreppet, eller om hon
använder det som en ursäkt för att tala nedsättande om pappan, då bör terapeuten försöka få henne att ”nyktra till”… Att hon blivit hysterisk kommer att bidra till barnets känsla av att ett avskyvärt brott har begåtts och det kommer därigenom att minska sannolikheten av någon som helst förnyat närmande med pappan. Man måste göra allt i sin makt för att hjälpa henne att sätta ”brottet” i rätt perspektiv.
Hon måste få hjälp att få insikt om att i de flesta samhällen i mänsklighetens historia så var beteendet allmänt utbredd, och att det är så än idag - Ibid. p.584-585
"If the mother has reacted to the abuse in a hysterical fashion, or used it as an excuse for a
campaign of denigration of the father, then the therapist does well to try and 'sober her up'...
Her hysterics... will contribute to the child's feeling that a heinous crime has been committed
and will thereby lessen the likelihood of any kind of rapproachment with the father. One has to
do everything possible to help her put the 'crime' in proper perspective. She has to be helped to
appreciate that in most societies in the history of the world, such behavior was ubiquitous, and
this is still the case."

Mammor som varit med om sexuella övergrepp som barn kan besitta
kvarvarande ilska mot den antastande pappan eller andra personer som förgripit sig på henne, och detta kan inverka på hennes relation med maken. Detta måste utforskas grundligt och hon måste få hjälp att minska denna kvarvarande ilska…
Hon kan kanske få hjälp att värdesätta att det i världshistorien förmodligen varit mera vanligt med hans beteende än det återhållna beteendet hos dem som inte begår sexuella övergrepp mot sina barn - Ibid. p.585 "Mothers who have been sexually
abused as children may have residual anger toward her molesting father or other sexual
molester, and this may be interfering with her relationship with her husband. This should be
explored in depth, and she should be helped to reduce such residual anger... Perhaps she can be
helped to appreciate that in the history of the world his behavior has probably been more
common than the restrained behavior of those who do not sexually abuse their children."
Det är sannolikt att mamman har sexuella problem… I många fall har hon själv varit utsatt för sexuella övergrepp som barn… Hon kanske aldrig har fått orgasm
– trots att hon utsatts för sexuella övergrepp, trots att hon haft många älskare, och trots att hon nu är gift. Terapeuten bör då hjälpa henne att uppnå sådan tillfredställelse. Muntliga framställningar om tillfredsställelsen av orgasm lär inte vara särskilt användbara. Man måste uppmuntra erfarenheter i passande
situationer av avslappning som kommer att göra det möjligt för henne att uppnå målet orgasm. Vibratorer kan för detta vara mycket användbara, och man måste försöka övervinna alla hämningar hon kan ha med att använda vibratorer…
hennes förminskade skuldkänslor rörande onani kommer göra det lättare för
henne att uppmuntra vanan hos hennes dotter, om detta är berättigat. Och hennes ökade sexualitet kan då minska hennes makes behov att vända sig till deras dotter för sexuell tillfredsställelse - Ibid. pp.584-585 "It is likely that the mother has sexual
problems... In many cases she herself was sexually molested as a child... She may never have
achieved an orgasm -- in spite of the fact that she was sexually molested, in spite of the fact that
she had many lovers, and in spite of the fact that she is now married. The therapist, then, does
well to try to help her achieve such gratification. Verbal statements about the pleasures of
orgastic response are not likely to prove very useful. One has to encourage experiences, under
proper situations of relaxation, which will enable her to achieve the goal of orgastic response...
Vibrators can be extremely useful in this regard, and one must try to overcome any inhibition
she may have with regard to their use... her own diminished guilt over masturbation will make it
easier for her to encourage the practice in her daughter, if this is warranted. And her increased
sexuality may lessen the need for her husband to return to their daughter for sexual
gratification."

Myndigheters och professionellas synpunkter på PAS
The American Judges Foundation (Domstolsföreningen)
PAS är det värsta som hänt barn som bevittnat/utsatts för våld. PAS är en enorm guldgruva för oetiska psykologer och utredare som ställer diagnosen. Studier
visar att förövaren i 70% av fallen lyckats övertala myndigheterna att brottsoffret inte ska få ensam vårdnad om barnen.
Källa: The Leadership Council on Child Abuse and Interpersonal Violence.
www.leadershipcouncil.org
The American Bar Association ABA (Advokatsamfundet)
Commission on Domestic Violence; Facts and Statistics for use in Litigation
10 Myths about Custody and Domestic Violence and how to counter them.
http://www.ncdsv.org/images/10MythsaboutCustodyandDV_ABA.pdf
National Council of Juvenile and Family Court Judges NCJFCJ
Navigating Custody & Visitation Evaluations in Cases with Domestic Violence:
A Judge’s Guide
“While abusive parents frequently allege that their partners have turned the
children against them, they often take no responsibility for the fact that their own
behaviors have left the children fearful, angry, or distanced, and may have
prompted the other parent to try to shield the children from those behaviors.

Abusive parents also commonly seek to sabotage the children’s relationship with
the other parent, and undermine that parent’s authority, as a means to maintain
their own control.” “The theory positing the existence of “PAS” has been
discredited by the scientific community.” “It also diverts attention away from the
behaviors of the abusive parent, who may have directly influenced the children’s
responses by acting in violent, disrespectful, intimidating, humiliating and/or
discrediting ways toward the children themselves, or the children’s other parent.
http://www.stopfamilyviolence.org/sites/documents/0000/0081/NCFCJ_guidebook_final_2006.pdf
The National District Attorneys Association. (Distriktsåklagarföreningen)
APRI American Prosecutors Research Institute (Amerikanska åklagares
forskningsinstitut)
Parental Alienation Syndrome: What Professionals Need to Know
Although PAS may be hailed as a “syndrome” (a group of symptoms that occur
together and constitute a recognizable abnormality), in fact it is the product of
anecdotal evidence gathered from Dr. Gardner’s own practice. PAS is based
primarily upon two notions, neither of which has a foundation in empirical
research.
http://www.ndaa.org/ncpca_update_v16_no6.html
The American Psychiatric Association (Psykiatrikerförbundet)
Dr Gardner och PAS borde enbart ha blivit en patetisk fotnot I psykiatrins
historia. Garner och hans bluff teori har orsakat beskrivlig skada för våldsutsatta barn och deras skyddande föräldrar. PAS har förkastats av alla aktade organisationer som granskat teorin.
http://leadershipcouncil.org
The American Psychological Association (APA) (Psykologförbundet)
Statement on Parental Alienation Syndrome 2008
“The American Psychological Association (APA) believes that all mental health
practitioners as well as law enforcement officials and the courts must take any
reports of domestic violence in divorce and child custody cases seriously. An
APA 1996 Presidential Task Force on Violence and the Family noted the lack of
data to support so-called "parental alienation syndrome", and raised concern
about the term's use. However, we have no official position on the purported
syndrome.”
The American Psychological Association (APA), in Washington, DC, is the
largest scientific and professional organization representing psychology in the
United States and is the world's largest association of psychologists. APA's
membership includes more than 150,000 researchers, educators, clinicians,
consultants and students. Through its divisions in 53 subfields of psychology and
affiliations with 60 state, territorial and Canadian provincial associations, APA
works to advance psychology as a science, as a profession and as a means of
promoting human welfare.
http://www.apa.org/news/press/releases/2008/01/pas-syndrome.aspx
The Center for Judicial Excellence CJ

A community-based organization established to improve the judiciary's public
accountability and strengthen and maintain the integrity of the courts. Executive
Director Kathleen Russell's 9 minute interview with Edward O'Brien that aired
October 5th on Montana Public Radio
http://www.centerforjudicialexcellence.org/documents/krussell_mtpublicradio.mp3
University of Washington, Professor John Conte
har beskrivit Gardners "Sex Abuse Legitimacy Scale" as "probably the most
unscientific piece of garbage I've seen in the field in all my time. To base social
policy on something as flimsy as this is exceedingly dangerous."
Boston University, Professor Margaret Hagen
har sagt att "parental alienation is just another bogus psychological theory
infecting the nation's legal system."
Källa: The Leadership Council on Child Abuse and Interpersonal Violence.
http://leadershipcouncil.org/1/pas/RAG.html

Forskares synpunkter på PAS
Parental Alienation Syndrome and Alienated Children – getting it wrong in child
custody cases by Carol S. Bruch
“This article examines mental health and legal responses when children resist
visits with noncustodial parents. In Parental Alienation Syndrome and Alienated
Children, it finds a lack of rigorous analysis that endangers children. “
http://www.thelizlibrary.org/bruch/bruch-expanded.pdf
The Evidentiary Admissibility of Parental Alienation Syndrome: Science, Law,
and Policy, by Jennifer Hoult, J.D
“PAS’s twenty-year run in American courts is an embarrassing chapter in the
history of evidentiary law. It reflects the wholesale failure of legal professionals
entrusted with evidentiary gatekeeping intended to guard legal processes from
the taint of pseudo-science…. As a matter of science, law, and policy PAS
should remain inadmissible in American courts.”
Childrens Legal Rights Journal Vol 26 No 1 Spring 2006.
http://www.leadershipcouncil.org/docs/Hoult.pdf
Parental Alienation Syndrome Revisited byDr Lois Achimovich
Paper presented at the Child Sexual Abuse: Justice Response or Alternative
Resolution Conference convened by the Australian Institute of Criminology,
Adelaide, 1-2 May 2003
http://www.leadershipcouncil.org/docs/Achimovich_2003_PAS.pdf
Parental Alienation Syndrome: A Paradigm for Child Abuse in Australian
Family Law by Dr Elspeth McInnes

Paper presented at the Child Sexual Abuse: Justice Response or Alternative
Resolution Conference convened by the Australian Institute of Criminology,
Adelaide, 1-2 May 2003
“With no way to prove them true, allegations of abuse are routinely argued to be
false. ““Without an effective system to provide evidence on allegations of abuse
and without a primary valuing of children’s safety, the paradigm of PAS will
continue to provide a justification framework for court-mandated child abuse.”
http://www.aic.gov.au/events/aic%20upcoming%20events/2003/~/media/conferences/2003-abuse/mcinnes.ashx
Research Indicating that the Majority of Cases that go to Court as "High
Conflict" Contested Custody Cases have a History of Domestic Violence by
Professor Joan S. Meier, Esq. George Washington University Law School
http://www.leadershipcouncil.org/1/pas/Meier.html
Disciplining Divorcing Parents: The Social Construction of Parental Alienation
Syndrome by Francoise T Bessette
http://www.thelizlibrary.org/liz/Bessette_Francoise_T_2008-09_MA.pdf
Parental Alienation Syndrome & Parental Alienation: Research Reviews by Joan
S. Meier, National Online Resource Center on Violence Against Women
http://new.vawnet.org/category/Main_Doc.php?docid=1679
Are "Good Enough" Parents Losing Custody to Abusive Ex-Partners? By
Stephanie Dallam -- updated 2008 for the Leadership Council on Child Abuse &
Interpersonal Violence.
http://www.leadershipcouncil.org/1/pas/dv.html
Child contact with non-resident parents by Joan Hunt and Ceridwen Roberts
http://www.family-justice-council.org.uk/docs/child_contact.pdf
I Sverige

Kritiken mot företrädarna för PAS/föräldrapåverkan teorin är massiv även i
Sverige. Prof Christian Diesen har i Juridisk Tidskrift 3/1997-98 uttalat bl a att den allvarligaste bristen i Lena Hellblom Sjögrens metod (som bygger på
Gardners teorier) inte är den ensidigt destruktiva inriktningen att eftersöka andra förklaringar (än att övergreppen verkligen har ägt rum - BFs tillägg) utan att selektivt faktaurval kombineras med selektivt vetenskapligt urval och att tillämpningen sker på basis av generaliseringar.

Specialisten i Barn- och ungdomspsykiatri, överläkaren Anders Brynge, är en
annan kritiker. Han skrev i Psykologtidningen nr 8/08 i sitt debattinlägg om
PAS : ”eftersom begreppet saknar empirisk förankring är det oanvändbart
juridiskt. Att förlora sig i spekulationer om störd narcissistisk självbild hos den ena parten i en skilsmässotvist är inte en möjlig argumentationslinje i en rättssal.

Vad handlar teorin kring PAS / Föräldraalienation om och när
används den ?
PAS-teorin används framför allt som försvar i brottmål där det föreligger
misstankar om sexuella övergrepp på barn. En svensk PAS förespråkare som
enligt uppgift uteslutande vittnar till förmån för män i såväl brottmål som
vårdnadsmål använder sig av teorin och påstår att mödrarna har påverkat/
hjärntvättat sina barn så att de hittar på historier om sexuella och andra
övergrepp.

Det är enligt Barns fordringar anmärkningsvärt att en icke evidensbaserad teori har kunnat få spridning i Sverige. Detta särskilt som Gardners teori har inbyggda tydliga svagheter som klart visar att teorin inte kan användas av dem som arbetar professionellt med barn.
Tillämpningen av hans teori förutsätter nämligen, enligt honom själv, att hot,
våld och/eller övergrepp inte har förekommit. I övrigt stämmer nästan alla hans påståenden om kriterier för PAS in på sådana omständigheter som talar för att det har förekommit någon form av kränkning av barnet. Detta leder ofelbart till att det är subjektiva bedömningar om vad som har hänt som avgör om ett barn anses hjärntvättat eller ej många gånger med förödande resultat. Barn har dödats, tagit ivet av sig och fått sina liv förstörda när de av domstolar har tvingats att bo med den förälder som förgriper sig på dem.

Barns Fordringar menar att detta är fullständigt oacceptabelt!.
PAS-förespråkare bortser med stöd av Gardners teorier från barnets egen klart uttalade vilja. Detta har lett till att man i strid med Barnkonventionen "skriver bort" barns berättelser och rädslor genom att avfärda deras berättelse och
reaktioner.

Enligt Richard Gardner skall man pressa och ifrågasätta barnet. Barns fordringar har fått in uppgifter om att detta tillämpas i Sverige och att det t ex händer att en PAS-förespråkare som på konsultbasis gör vårdnadsutredningar åt olika
Socialtjänster skrämmer barn med att säga "jag vet vad du tänker och du vill
egentligen träffa din pappa". Ett sådant agerande leder till ytterligare kränkningar av barnet och nästan säkert till att det tystnar.

Gardners kriterier
PAS-förespråkarna använder sig av Gardners olika kriterier för att "bevisa" att
det är frågan om PAS. Alla dessa kriterier kan med styrka ifrågasättas.

1. Svartmålningskampanj. Gardner menar att det första symptomet enligt
PAS-teorin är att barnet talar illa om och tar avstånd från en förälder.
En sådan reaktion är samtidigt det normala om barnet har utsatts för övergrepp om barnet har en trygghet någonstans som gör att det törs berätta. Många barn klarar inte av att berätta.

2. Svaga förklaringar till avståndstagandet. Det andra symptomet enligt PASteorin är att barnet har svaga eller absurda förklaringar till sitt
avståndstagande.
Det här är ett komplext område och de som arbetar med barn som utsatts för
allvarliga övergrepp vet att det händer att de tränger bort minnen av hot, våld och övergrepp och att de då har få eller inga minnen att basera sina känslor av rädsla och obehag på. De kan därför ha svårt att med ord förklara hur de känner det och detta gäller självklart i ännu högre grad om de i enlighet med Gardners teorier dessutom får sina upplevelser ifrågasatta.

3. Avsaknad av ambivalens. Det tredje symptomet är enligt Gardner att barnet saknar kluvenhet i relationen till respektive förälder och har utvecklat en svartvit världsbild - den dåliga föräldern är bara dålig och den goda bara god.
Även detta är komplext. Alla barn har inte "även" goda erfarenheter av en
förälder som utsätter det t ex för våld. Ett barn som vet att det som händer eller har hänt är fel, för att det får stöd från vuxna i sitt nätverk är självklart mindre benäget att känna kluvenhet inför den förälder som t ex har misshandlat.

4. "Oberoende tänkare"- fenomenet. Att barnet säger att avståndstagandet är något det själv vill och har kommit fram till, är enligt Gardners teori ett fjärde symptom på PAS.
Att avfärda barn och deras berättelse, bara för att de säger att det är något de kommit fram till själv faller på sin egen orimlighet. Barn som har kränkts av en förälder har en befogad anledning att ta avstånd om de befinner sig i en situation där detta är möjligt.

5. Reflexmässigt stöd till den goda föräldern i föräldrarnas konflikt. Det femte symptomet enligt PAS-teorin är att barnet reflexmässigt ger sitt stöd till den goda föräldern.
Att barnet både söker stöd hos och ger stöd till den förälder som inte utsätter barnet för övergrepp är också en självklarhet varför det faller på sin egen
orimlighet att använda ett sådant argument till stöd för att bortse från ett barns berättelser.

6. Frånvaro av skuldkänslor för att barnet tar avstånd från den ena föräldern.
Gardner förutsätter att barnet även har goda erfarenheter av den förälder som det vill ta avstånd ifrån och att det därför bör känna skuld för att det berättar om eller tar avstånd ifrån en förälder.

Ett barn som vet vad som har hänt och att det är fel har ingen anledning att ta på sig skuld för att det har berättat och känner då inte heller någon skuld för att det väljer bort den kränkande föräldern.

7. Lånade scenarion. Det sjunde symtomet enligt PAS-teorin är att barnet
använder ord och uttryck som det har lärt sig från t ex mamman.
Här är det återigen stor risk för att det blir fel p g a subjektiva bedömningar.
Många vuxna har en uppfattning om vad barn har för språk och kunskaper och
utgår också från sitt eget språk varför det blir ett stort utrymme bedömningar som inte vilar på saklig grund.

8. Spridning av fientligheten till den dåliga förälderns vänner och/eller familj.
Det sista symptomet på PAS enligt Gardner och hans lärjungar är att barnet tar avstånd även från den anklagade förälderns släkt och vänner.
Här är det viktigt att komma ihåg att det snarare är regel än undantag att
förövarens vänner och släkt misstror och förnekar att övergrepp har förekommit för att istället ifrågasätta det utsatta barnet. Att barnet reagerar på detta misstroende är därför också det helt naturligt och därmed inte heller något stöd för Gardners teori.
Ytterligare kommentarer

Barn tvingas enligt Barns Fordringars erfarenheter allt oftare med stöd av PAS
eller liknande teorier att bo med den förälder som begått övergrepp mot dem.
Det förekommer att män, som trots att de är dömda för allvarliga brott mot
barnets mamma, får ensam vårdnad. Detta då det kanske inte har kunnat ledas i bevis som håller i en brottmålsrättegång, där det måste vara ställt utom allt rimligt tvivel att brott begåtts. I detta sammanhang är det viktigt att notera att brott mot barn är ett av de brott som är svårast att leda till en fällande dom.
Ett barn som utelämnas till en ensam vårdnadshavare på det sättet saknar i
princip allt skydd. Förövaren kan effektivt stoppa all insyn genom att förbjuda
tex BUP -kontakter.
Den förälder som inte lyckas tvinga iväg vägrande barn till ett umgänge som de inte vill ha döms till att betala viten och riskerar att mista vårdnaden.
Läsvärda vittnesmål om vad tillämpningen av PAS kan leda till finns att läsa t ex på http://www.courageouskids.net/intro.htm.
Det finns i Sverige exempel på att domstolar har bestämt att barn skall
avprogrammeras från sina mammor t ex genom att de inte skall få ha umgänge under lång tid.

Barns Fordringar menar att det står i strid med regeringsformens krav på
saklighet och opartiskhet att tillämpa icke evidensbaserad "forskning" för att
bortförklara vad barn berättar. Förfarandet står dessutom i strid mot
Barnkonventionens krav på att barn som är i stånd att bilda egna åsikter skall ha rätt att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet. Barnets åsikter skall tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad och barnet skall beredas möjlighet att höras i alla domstols- och administrativa förfaranden som rör barnet.

Hälsar

Eva-Britt

Strömstad Akademi har en PASföreträdare med på sin lista.

Det finns många prominenta medlemmar i Strömstads Akademi.

Man blir medlem på sina tidigare akademiska meriter /status.

Därför är det högst anmärkningsvärt när en medlem är PASförespråkare som dessutom inleder med citat från en mycket kontroversiell genusdebattör som dessutom framställs som auktoritet. Denne genusdebattör, eller ska jag säga före detta genusdebattör eftersom han drog sig tillbaka på grund av att enligt honom,elaka kvinnor var dumma mot honom, men som enligt många andra faktiskt sakligt kunde bemöta honom, är då rakt ingen vetenskaplig auktoritet och ändå nämns han till synes som en sådan av denne medlem i Strömstads Akademi.

Detta ska alltså vara en akademi som värnar om vetenskapen.

Men sådana inlägg visar inte direkt prov på någon större vetenskaplig status.

PAS är ingen vetenskap och trots denna PASföreträdares ansträngningar att försöka bevisa motsatsen genom att skriva till regering och riksdag, till höga domare och jurister samt till andra auktoriteter som faktiskt har avslöjat PAS som den humbug den är, fortsätter personen att låta påskina att PAS ska tas på allvar.

PAS kom inte med i DSM-V. Just för att PAS inte är en vetenskap.

Jag har förstått att en del akademiker drar sig för att begära inträde i Strömstads Akademi.

Och jag håller inte för otroligt att om de som för mig välrenommerade vetenskapsmän/kvinnor som redan är medlemmar,blir varse vilka ovetenskapliga personer som lyckats nästla sig in , kommer de med all säkerhet att ångra sitt medlemskap och kanske till och med begära utträde.

Hälsar

Eva-Britt

en av Sveriges farligaste 100 kvinnor som arbetar för utsatta barn och kvinnor

Vilket patetiskt svammel det finns på nätet om mig och de andra 99 farligaste kvinnorna!

Ibland roar jag mig med att googla på oss som arbetar för utsatta barn.

Jag blir inte häpen längre. Jag blir inte ens arg, sårad eller rädd längre för egen del.

Jag förstår att den lilla klick som svamlar, konspirerar och lägger till och drar ifrån inte har någonting annat att göra än att hänga på nätet.

För inbördes beundran.

De män som stöder oss- och de är inte få- och som denna klick får nys om- gör det väldigt öppet- de blir också utsatta för samma patetiska svammel.

Den här klicken som svamlar och håller på måste någonstans tro att de är väldigt seriösa och att människor verkligen tar dem på allvar.

De försöker framstå som att de är specialister på psykisk sjukdom och har erfarenheter av det, några av dem påstår att de jobbar inom psykiatrin.- ändå sitter de, både män och kvinnor, och spekulerar om att det kanske är si - kanske är så. I förhoppningen om att vi 100 farligaste ska kunna bevisas vara det. Psykiskt sjuka.Jag undrar vad deras arbetsgivare hade tyckt om någon kontaktade dem och visade upp vad de skriver?

Precis som deras lilla klick kontaktar våra arbetsgivare.

Nej, nej de behöver inte oroa sig. Vi 100 farligaste och de som utan att vara med på listan också arbetar för utsatta barn och kvinnor har varken tid eller intresse av deras utspel.

Inte heller har vi tid att hänga på nätet särskilt ofta.

De sammankopplar oss alla , trots att vi är många som inte känner varandra eller ens känner till varandra.

Gäller även våra olika hemsidor. Vi inser att det måste vara väldigt frustrerande för dem att inte veta hur det egentligen ligger till.

Dock har vi alla som de här skriver om på nätet, ett gemensamt. Vi arbetar för utsatta barn och kvinnor.

Så när jag googlar bara på mitt namn som är nr. 57 eller 58 på listan av de 100 allra farligaste blir jag lätt full i skratt av alla invektiv. Att jag inte vet riktigt vilket nummer jag har beror på att jag googlade på en rubrik som avhandlade listan och där jag nämns som nr. 57 eller 58.

Jag förstår att vi framstår som farliga för dem.

Nu läser jag ju inte deras texter förstås , även om jag ibland får dem till mig av vänner.

Det räcker så bra med rubrikerna.

Vi som är med på listan arbetar både politiskt och ideellt för att få till stånd förändringar för utsatta barn och kvinnor.

Och det kan väl inte ha undgått någon att samhällsdebatten just nu fokuserar på hur myndigheter bäst ska kunna hjälpa, för att undvika det våld och de övergrepp som barn och kvinnor utsätts för. Och att det våldet och övergreppen även finns på den politiska agendan.

När jag gör sådana här inlägg brukar jag som brev på posten få kommentarer som tycker att det är så synd om männen och att de minsann också är utsatta.

Det har vi som arbetar för utsatta barn och kvinnor aldrig påstått att det inte finns, utsatta män.

Jag brukar få äckliga sms och mail. Jag får ibland samtal. Hur känns det att du blir beskriven på nätet på detta viset kan frågorna låta. Ofta är det något fullständigt osannolikt som beskrivs. Jaa, det känns ingenting. Jag bryr mig inte. Jag vet vem jag är , vad jag gör och de som känner mig vet det också.

Glömde skriva att vi av och till blir hackade i våra datorer också. Men vi lär oss mer och mer hur vi ska komma runt dessa.

Så jag vågar påstå att det den här lilla klicken skriver är fullständigt bortkastat på oss alla. Det har bara betydelse för deras egen lilla klubb.

Medan vi fortsätter att koncenterera oss på utsatta barn och kvinnor.

Det kan naturligtvis vara någon som frågar sig varför jag skriver om jag inte bryr mig. Jag skriver främst för de som följer mig och ber mig om råd och de ska veta att jag är still going strong.

Jag vet ju att mina fiender följer mig och därför tycker jag att det är bra att de vet vad jag tycker om deras patetiska skriverier och andra utspel och att dessa inte stoppar mig i kampen för utsatta barn och kvinnor.

Jag förstår att detta inlägg kommer att kommenteras på den här lilla gruppens hemsidor igen. Så bra då!

Hälsar

Eva-Britt

Det är väldigt barnsligt att min dator blir hackad både när jag skrev texten här på s-info i förra inlägget om PAS och DSM-5 och artikeln som jag publicerat som både Angela Beausang och Carina Ohlsson författat. såväl som när jag försökte maila texten till ett antal personer.

Väldigt barnsligt. Jag har kringgått er. Jag kan också en del om datorer.

Ni som håller på vinner ingenting alls- vår information kommer ut i alla fall.

Möjligtvis kan jag vänta mig några äckliga sms eller mail.

Men so what?

Hälsar

Eva-Britt

När ska ansvariga politiker agera?

PAS
http://www.huffingtonpost.com/2012/09/21/parental-alienation-is-no_n_1904310.html

The new manual, known as DSM-5, won't be completed until next year, but the decision against classifying parental alienation as a disorder or syndrome has been made.
"The bottom line – it is not a disorder within one individual," said Dr. Darrel Regier, vice chair of the task force drafting the manual. "It's a relationship problem – parent-child or parent-parent. Relationship problems per se are not mental disorders."

Att PAS inte kommer finnas med i DSM-5 är ett mycket stort nederlag för de militanta pappagrupperna.

DSM är för de som inte vet den manual som finns för att ställa psykiatriska sjukdomsdiagnoser. Pappabarnrörelserna har sedan länge hävdat att PAS,PAD och liknande ska sjukdomsförklaras.

Men nu har de som är specialiserade på dessa företeelser sagt nej. PAS är ingen sjukdomoch har inga vetenskapliga, evidensbaserade forskningsrön.

I Sverige är vi många som motarbetar PAS som mest används i vårdnadstvister emot den förälder, oftast mödrar, som vill skydda sina barn mot misshandel och sexuella övergrepp.

Glädjande nog har Rädda Barnen sagt nej till PAS på sitt Riksmöte 2012.

Men vad som är mycket anmärkningsvärt är att det finns en advokat som är ökänd för att använda PAS i vårdnadstvister. Som sitter som ledamot i Advokatsamfundet, alltså är inte bara medlem och har fakultetskurser i PAS. Inte att undra på att det blir fler och fler advokater som vilseleds och fler och fler barn som tvingas bo och eller umgås med sina förövare.

Hutlöst och skamfyllt att vi har advokater som är ledamöter i Advokatsamfundet som undervisar i PAS som inte ens Socialstyrelsen anammar. Socialtjänsten får helt enkelt inte använda sig av icke evidensbaserade teorier. Basta! PAS är alltså ingen evidensbaserad teori och kallas i USA för junk science. Kan det bli tydligare, advokatsamfundet?

Nedanstående uppdaterat idag 2013-02-03

Den allra värsta företrädaren för PAS som samarbetar med ovan nämnda advokat ,och som åtar sig så kallade expertuppdrag på konsultbasis och som svikit många barn och som så vitt jag vet bara åtar sig uppdrag åt de fäder där barn säger sig ha blivit sexuellt utnyttjade där uppdraget redan från början har en given slutsats. Nämligen den att barnet ljuger och att mamman har som de säger Pasat barnen tycks äntligen ha blivit anmäld som har fått konsekvenser.

Det är glada dagar för oss som arbetar för att barn ska bli hörda och för många redan svikna barn.

Slutsatser från psykologförbundet
1. Genom sitt agerande i ärendena har…… gjort avsteg från de yrkesetiska principerna i följande avseenden:
¤ Rättigheter och värdighet
Brister i respekt för barnet genom att uttala vad som är barnets bästa utan att ha
träffat barnet eller gjort en allsidig utredning som möjliggör bedömning av vad som är barnets bästa samt att …….. avfärdar bedömningar som andra som träffat barnet har gjort.
Brister i respekt för den andra föräldern genom de uttalanden …… gör om dessa utifrån det begränsade och selektiva underlaget
Brister i respekt för kolleger och andra yrkesgruppers kompetens . Genomgående är ……..mycket kritisk till utredningar och avfärdar de bedömningar och slutsatser som görs i dessa.
¤ Yrkesmässig kompetens
Brister i yrkesetisk medvetenhet genom att inte reflektera över uppdragets begränsningar.
Metodbegränsningar genom ett selektivt och begränsat underlag samt de begränsningar som utifrån detta finns slutsatser som kan dras.
¤ Ansvar
Brister när det gäller ansvar för kvaliteten och konsekvenserna av sitt arbete
Hanterande av yrkesetiska dilemman. Verkar inte medveten om de yrkesetiska dilemman som inrymms i de uppdrag …. åtagit sig samt varit avvisande till den möjlighet till yrkesetisk reflektion som etikrådet inbjudit till.
¤ Yrkesmässig integritet
Rollkonflikt genom att ……fått ekonomiska anslag från stiftelse där uppdragsgivaren i ärende 2010 är involverad. …….borde inte ha åtagit sig detta ärende på uppdrag av fadern då hon både 2008 och 2009 erhöll ekonomiska anslag från denna stiftelse.

2. Upprepade steg. Vid det första anmälda ärendet valde etikrådet att avskriva ärendet trots svårigheter att få till stånd en diskussion. I etikrådet tolkade man hennes svårigheter som att hon var i stark försvarsställning och hade då förhoppningen att ……..ändå hade tagit till sig något från kontakten med etikrådet.
Därefter har ytterligare två ärenden av samma karaktär anmälts till etikrådet. Man har då helt misslyckats med att få den anmälde psykologen förstå vad man är kritisk mot och vilka etiska problem som vidlåter ………agerande i ärendena i fråga.
3. Som medlem i Sveriges Psykologförbund är man skyldig att iaktta lojalitet mot förbundet(stadgarna 2.3) bland annat genom att i sin yrkesmässiga verksamhet följa förbundets etikregler. Det innebär att yrkesmässigt arbeta i enlighet med de yrkesetiska principerna och därutöver ha en yrkesetisk diskussion med ledamot i etikrådet när etikrådet gör en utredning efter klagomål gällande åsidosättande av förbundets yrkesetiska principer. …….har avvisat sådan diskussion.
Förslag till beslut
Vi anser att ….. allvarligt har handlat i strid med de yrkesetiska principerna. Vid valet mellan varning eller uteslutning blir uteslutning vår rekommendation. Vi anser att hennes agerande i de tre ärendena tillsammans med oförmågan till etisk diskussion är till skada för professionen genom att undergräva tilltron till psykologers opartiskhet som experter i domstolar.

……………………….. ……………………. ………………..

Jag har inte skrivit ut namnet på denna anmälda psykolog, ej heller hela ärendet.

Men det är offentlig handling och jag kan inte låta bli att tycka att detta verkligen borde vara något för medierna att sätta tänderna i.Så många svikna barn och jag utesluter inte att det kommer fler anmälningar.

Ovanstående Uppdaterat idag 2013-02-03

Oavsett om det är PAS eller nåt annat som gör att barns intressen och trovärdighet får ge vika för den vuxne förövaren är detta en skam för Sverige.

Läs nedan ifrån Opinion brännpunkt igår.

• Barn ska inte behandlas så här

Tre barn har nyligen med tvång placerats hos sin pappa trots att han är dömd för att ha misshandlat mamman. Att hon levt med skyddad identitet har vänts emot henne, skriver Angela Beausang, Roks, Carina Ohlson,
SKR, och Tomas Wetterberg, MFJ.

Vi finner det oacceptabelt att misshandelsdömda mäns intressen i praktiken tillåts väga tyngre än barns bästa, skriver Angela Beausang, Roks, Carina Ohlson, SKR, och Tomas Wetterberg, MFJ.
FOTO: JULIA LINDEMALM, JONAS BORG OCH JUREK HOLZER
1 februari 2013 kl 23:04 , uppdaterad: 2 februari 2013 kl 07:53BRÄNNPUNKT | TVÅNGSPLACERING
Vi kan inte finna annat än att denna process måste vara ytterst traumatiserande för barnen.

I Sverige kan misshandelsdömda mäns intressen värderas högre än barns bästa. Naturligtvis skulle ingen domstol eller socialförvaltning uttrycka sig på det sättet, men det finns fall där dessa myndigheters handlande i praktiken innebär att barn traumatiseras för att den misshandelsdömde mannens intressen ska tillgodoses.

I mitten av januari kom en ny dom i ett fall där en våldsutsatt kvinna förlorat vårdnaden om sina tre små barn till den man som misshandlat henne. Mannen är dömd till fängelse för det upprepade våldet mot kvinnan, och i domarna beskrivs hur barnen närvarat vid misshandeln. Barnen har tillerkänts ersättning från Brottsoffermyndigheten och mannen har även dömts att betala skadestånd samt haft besöksförbud.

Efter att han avtjänat sitt straff fick han rätt att umgås med barnen tillsammans med en kontaktperson. Men barnen var skräckslagna, och umgänget kunde inte fullföljas på det sätt mannen hade rätt till. Bland annat fann en umgängesstödjare att barnen var så rädda att det inte var försvarbart att tvinga dem att träffa mannen.
_
Kvinnan och barnen har levt med skyddade personuppgifter, och mannen har bara träffat barnen tre gånger från det att han häktades för misshandeln 2008, tills det att socialförvaltningen i hans hemkommun tvångsomhändertog barnen och hämtade dem åt honom i oktober 2012.

Hämtningen skedde så abrupt att barnen inte hann förberedas på minsta sätt eller ens få med sig ytterkläder och gosedjur. Socialförvaltningen såg direkt till att bryta all kontakt mellan mamma och barn, som inte fick se varandra eller ens prata med varandra på telefon på över 100 dagar.

Varför togs då barnen så plötsligt från sin mamma? Det skedde med hänvisning till LVU som i sin tur baserar sig på felaktiga påståenden från den misshandelsdömde mannen, exempelvis att kvinnan skulle vara benägen att rymma med barnen och döda dem. Tidigare vårdnadsutredningar visar dock att kvinnan har god omsorgsförmåga. Hon har heller inte någon psykisk sjukdom, missbruk eller annat som skulle göra henne olämplig som förälder. Socialförvaltningen i den berörda kommunen är anmäld till Socialstyrelsen för tjänstefel.

Det är alltså fråga om ett säkerligen mycket traumatiserande LVU-förfarande där barnen på obestämd tid helt separeras från sin anknytningsförälder, och beslutet är inte ens fastslaget i socialnämnden. Vi kan inte acceptera att det är så illa ställt med barns rättssäkerhet i Sverige.

Inte bara den aktuella socialförvaltningen, utan även rättsväsendet tycks ha sympatiserat med den misshandelsdömde mannen och underlåtit att ta det våld han utsatt kvinnan och barnen för på det allvar det förtjänar. Trots att det är myndigheterna själva som dömt mannen och som hjälpt kvinnan att få skyddade uppgifter, skriver tingsrätten i en dom från i somras att kvinnan lever gömd utan fog. Tingsrätten ger hela vårdnaden till mannen, och visar stor förståelse för de omständigheter som de anser gjorde att han misshandlade kvinnan. ”Mannen framstår inte i brottmålsdomarna som en person som med vett och vilje kränker och utövar våld mot sin hustru”, skriver rätten. Våldet skylls på att mannen varit stressad och på kommunikationsproblem, och kvinnans rädsla för mannen läggs henne till last på ett sätt som gör att hon förlorar barnen.

Tingsrätten skriver nämligen att den inte hade tvekat om att det varit bäst för barnen att stanna hos mamman, om det inte varit just för att mamman levde gömd och att det innebar att barnens liv blev ”oacceptabelt inskränkt”.
Men var det sant? Levde barnen ett inskränkt liv hos sin mamma? Enligt ett flertal vittnesmål hade barnen goda levnadsomständigheter, vilket beaktades i domen från januari, som dock gav den misshandelsdömde fortsatt vårdnad. De hade på sin hemort många vänner och intressen och var aktiva inom både idrottsliv och musik.

Mamman straffas i praktiken av samhället för att ha gjort precis det som samhället alltid säger att mammor ska – lämna mannen som slår och sätta sig själv och barnen i säkerhet. Har kvinnor och barn rätt att leva fria från våld?

Utifrån vad barnpsykologin säger om att plötsligt separera små barn från sin anknytningsförälder och därefter inte tillåta kontakt med denna inom för barnen överskådlig tid, finner vi hela processen anmärkningsvärd. Vi kan inte finna annat än att denna process måste vara ytterst traumatiserande för barnen och mamman, och att det sätt på vilket både rättsväsende och socialtjänst agerat inte är ägnat att öka allmänhetens förtroende för dessa myndigheter. Och vi finner det oacceptabelt att misshandelsdömda mäns intressen i praktiken tillåts väga tyngre än barns bästa.
ANGELA BEAUSANG
ordförande Roks, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige
CARINA OHLSSON
ordförande SKR, Sveriges kvinno- och tjejjourers riksförbund
TOMAS WETTERBERG
styrelseordförande MFJ, Män för jämställdhet
Fler debattartiklar om kvinnofrid och barn:
• 23 dec 2012”Kvinnomorden måste granskas effektivare”
• 7 nov 2012”Satsning stärker barnens rätt”
• 30 sep 2012”Kvinnovåld möts av likgiltighet”
• 15 jul 2012”Tvinga inte barn att träffa våldsam pappa”
• 2 jul 2012”Att fler hotade dödas kan inte tolereras”
• 27 maj 2012”Ge barn stärkta rättsliga möjligheter”

Hälsar

Eva-Britt en av de 100 farligaste kvinnorna som arbetar för barns rättigheter

Jag har svårt att hålla mig för skratt och jag tar det som en komplimang att jag finns med på en lista på nätet som har namngett 2013:s 100 farligaste kvinnor.

Jag är i mycket gott sällskap.

Av princip går jag inte in på dessa webbsidor men jag får naturligtvis vetskap om vad som sker.

Vi som finns på listan ser den som ett bevis på att vårt arbete med att motarbeta våld mot barn och kvinnor verkligen har givit resultat.

Jag tänker inte publicera den men däremot publicerar jag gärna nedanstående länkar. Jag tänker nämligen fortsätta att oförtrutet vara med och sprida de oförätter som sker mot framförallt våldsutsatta barn men även våldsutsatta kvinnor.

Pappor har vårdnaden även när de har dödat mamman

Pappor har vårdnaden även när de har dödat mamman
http://www.svt.se/nyheter/pappor-har-vardnaden-trots-att-de-dodat-barnets-mamma

http://dodadekvinnor.aftonbladet.se/2013/01/mordade-mamman-och-fortsatter-styra-barnens-liv/

http://dodadekvinnor.aftonbladet.se/

En förälder som mördat måste fråntas vårdnaden
Jag E-B håller helt med Barnombudsmannen BO nedan.

http://www.aftonbladet.se/debatt/article16017155.ab

Det är i första hand socialtjänsten som brister i hanteringen av barn vars mamma dödats av sin pappa. Det går att få ett omedelbart förordnande av vårdnad till annan person än pappan även innan dom fallit mot pappan. Det är absolut inte meningen att en person som mördat sitt barns mamma ska sitta och styra inifrån fängelset, neka barn psykiatrisk hjälp med mera med mera.

Barnens rätt går före föräldrarätten och behövs det lagstiftning så se till att göra den omedelbart.

De här länkarna är fruktansvärd läsning. I år är det 2013 fast jag tycker mer att det liknar som om vi lever på medeltiden.

Det jag och många andra arbetar för är att få till ett förebyggande arbetet innan ett mord av kvinnan sker, innan barnen blir vittnen eller våldsutsatta själva. Att polis och andra myndigheter tar en anmälan på allvar och att det finns tydliga regeler om hur hjälpen ska utformas.

Den behövs även i vårdnadstvister.

Visst finns det föräldrar som använder barnen som slagträ emellan sig, men de allra flesta vårdnadstvister i domstol(3 procent av alla skilsmässor- för i 97 procent kommer föräldrarna överens) beror på att en av föräldrarna, oftast mamman försöker skydda sina barn och sig själv från fortsatta överrepp.

Tyvärr har det under flera år gått att se att en del oseriösa papparörelser försöker sjukdomsförklara mammorna och säger att de har påverkat barnen negativt mot pappan vilket ofta betyder att pappan får ensam vårdnad och barnen tvingas leva med sina förövare tills de blir så gamla att myndigheterna måste ta deras ord på allvar.

Ibland är det för sent. Något händer. Antingen utsätts barnen väldigt grovt eller mamman.

Är det så vi vill ha det. Att barn avvisas på grund av PAS; PAD eller Munchaussens syndrom som en del oseriösa papparörelser älskar att plantera hos socialtjänsten, polisen eller domstolarna?

Så vet ni? Jag är glad att jag har hamnat som en av de 100 farligaste kvinnorna. Det är verkligen en komplimang för mitt arbete för att sprida kunskaper om vad som sker mot våra utsatta barn och kvinnor.

Gott Nytt År!

Hälsar

Eva-Britt

Vill gärna förmedla de här råden från och sakkunskapen från Monica Dahlström-Lannes.

Som politiker tycker jag att det är oerhört viktigt att både vi som politiker men även allmänheten har kännedom om de möjligheter som ändå finns när det gäller att anmäla våldtäkter.

Ge inte upp!

Hälsar

Eva-Britt

www.vagaanmal.se


http://www.newsmill.se/artikel/2012/12/13/anm-l-v-ldt-kter-ven-efter-l-ng-tid

MONICA DAHLSTRÖM-LANNES OM VÅLDTÄKT
Anmäl våldtäkter även efter lång tid

Publicerad: 2012-12-14 11:12, Uppdaterad: 2012-12-14 11:12
F.d. vålds- och sexualbrottsutredare: Våga anmäl! Våldtäktsoffer kan få upprättelse senare i livet. Preskriptionstiden för våldtäkt är 10 år och för grov våldtäkt 15 år.

OM FÖRFATTAREN
Monica Dahlström-Lannes
f.d. vålds- och sexualbrottsutredare, författare till "Mot dessa våra minsta".
Flickor och pojkar, kvinnor och män blir våldtagna. Anmälningarna är få, mörkertalet stort. Polisutredningar läggs ned, åtal väcks inte. En del barn och unga har inte ens förstått att övergreppen är brott. Först som vuxna klarnar det. Då tycker ofta både omgivningen och de själva att det är för sent att polisanmäla.

Men det behöver inte vara för sent. Preskriptionstiden för våldtäkt är 10 år och för grov våldtäkt 15 år, men när det gäller sexualbrott mot barn, könsstympning och barnpornografibrott finns undantag. Då räknas preskriptionstiden från det datum då målsäganden, dvs offret, fyller 18 år. Detta innebär att ett barn som inte fått sin rätt prövad tidigare, som vuxen kan polisanmäla våldtäkt/grov våldtäkt. Åtal kan alltså väckas innan den drabbade fyller 28 respektive 33 år.
(Undantaget från preskriptionsregeln gäller dock inte våld mot barn men förhoppningsvis ändras preskriptionslagen.).

En nedlagd förundersökning kan också återupptas, förutsatt att brottet inte blivit preskriberat. En polisanmälan som lett till åtal och dom och vunnit laga kraft kan däremot inte prövas, såvida inte nya uppgifter kommit fram och prövningstillstånd beviljats i högsta domstolen (HD).

Brott ska bevisas. Ju längre tiden går desto svårare, men det kan också vara tvärtom. Under tiden kan mycket ha hänt som stärker bevisläget. Modet är starkare, minnena kan ha blivit klarare. Det kan finnas ”stenar att vända på”, som journalanteckningar och vittnen kan förhöras på nytt. Beslagtagen barnpornografi visar övergrepp. Förövaren kan ha fastnat i DNA-nätet. Inte minst kan nya offer ha anmält samme våldtäktsman. Under en 10-årsperiod kan mycket hända.

När polisen spårade över 600 misstänkta groomingfall, så hittade man 35% redan dömda sexbrottslingar. Dags för polisen att inrätta en Cold case-grupp också för våldtäkter mot kvinnor och barn.
Senare i livet, som vuxen, kan man alltså göra polisanmälan eller aktualisera en tidigare nedlagd polisutredning.
Den möjligheten är värd att påminna om! Våga anmäl!

Monica Dahlström-Lannes

Fler som reagerar och agerar!

En tillfällighet naturligtvis att denna artikel kommer precis efter mitt inlägg om nätmobbning och näthat eller stalking på nätet kan vi också kalla det. Men oh så bra att nedanstående artikel kom idag. Ju fler vi blir som reagerar ju fler som sätter fokus på eländet ju lättare inbillar jag mig att det blir att få ansvariga politiker att reagera och agera.

Jag vill poängtera att sätta fokus på frågan och att gå i svaromål på de här personernas utspel på deras egna bloggar eller deras andra forum, vilket jag aldrig skulle förnedra mig till, är helt skilda företeelser.

Men som sagt: Jag läser väldigt sällan och precis som jag tycker mig förstå att Elisabet blir, blir jag mest arg över kränkningarna.

Jag hoppas att de som utsätts kan finna tröst i de råd jag gav i föregående artikeln. "Vem tror dom att dom är ? Och har dom inget eget liv?"

Hälsar

Eva-Britt

Elisabet Höglund
http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/elisabethoglund/article15797829.ab



Att spekulera i min död tar priset i nätmobbning

”Vilka kändisar ligger inför döden?” På denna tråd har medlemmar på internetsajten Flashback spunnit i flera år. De anonyma ”skribenterna” gottar sig i sjuka människors tragiska öde. Ju mer kända personerna är, desto intressantare är det att spekulera om hur lång tid de har kvar att leva.
Jag har hamnat på Flashbacks lista över kändisar som snart ska dö. Jag upptäckte det av en slump när jag för några veckor sen googlade på mitt namn på nätet och med fasa upp¬täckte att jag stod på Flashbacks ”dödslista”. Det började med att ¬signaturen Jeff-Pass skrev att han konstaterat att jag genomgått ännu en canceroperation. ”Ytterligare en canceroperation för Elisabet Höglund ... Förvisso skall det inte vara någon fara för livet men nu har hon ju cancern ’i sig’ även om tumörer avlägsnats. Förmodligen kommer hon precis som Michael Douglas, Bert Karlsson, Marie Fredriksson och många andra att få leva med rädslan för att cancern skall komma tillbaka ...”
På detta inlägg svarade signaturen scrollock följande:
”Elisabet Höglund har ju bukspottkörtelcancer så det är knappast ¬troligt att hon ’rider ut stormen’, i och med att nästan ingen gör det med den typen av cancer.”
Hur f-n vet du det, scrollock? Vad f-n vet du om vad för slags cancer jag hade? Du har ingen som helst aning om hur min prognos ser ut, som för övrigt är mycket god. Vilken rätt har en person på Flashback, själv skyddad av anonymitet, att offentligt spekulera i hur lång tid en viss känd person har kvar att leva? Det om ¬något är en kränkning. Jag har blivit nätmobbad tidigare. Men det här tar priset.
Flashback Forum (registrerad ¬ägare i New York är Flashback ¬International Inc) har som slogans ”Yttrandefrihet på riktigt” och ”Journalistik utan censur”. Journa¬listik? Yttrandefrihet? Kan det kallas för yttrandefrihet att dödförklara människor?

I de så kallade etiska ¬reglerna för Flashback står bland ¬annat att ”det är hög tolerans mot ¬invektiv och personliga tillmälen, vilket gör att tonen i vissa inlägg kan förefalla hård”.
Samtidigt är det förbjudet att ”sprida påhittade uppgifter om ¬personer, företag eller organisationer med uppsåt att utsätta dessa för ¬andras missaktning ¬eller att -avsiktligen sprida förvrängd eller påhittad information med uppsåt att vilseleda”. Detta är precis vad medlemmarna på Flashback har gjort mot mig. Är denna yttrande¬frihet värd att försvara? Nej, ¬aldrig!

Elisabet Höglund

Vem tror dom att dom är och har dom inget eget liv?

Jag får då och då telefonsamtal från personer som förföljs på olika sätt på nätet.
Jag förstår hur hemskt det kan kännas att bli utsatt.
Utsatt för förtal, spekulationer, osanningar med mera.
Inte veta vad som komma skall.

Det jag vill försöka förmedla är att försök att inte läsa det som skrivs.
Det är oftast en begränsad klick som både läser och skriver.
Det finns oftast några stycken som anför och en svans som följer.

Tänk efter. Varför får de här personerna inte genomslag i andra medier?
Och om de får det är intresset kortvarigt.
Om man läser kan man ofta följa några få personers spekulationer och svammel.
Men ingen av dem, varken män eller kvinnor har kurage nog att ta kontakt för att föra ett seriöst samtal.

De som har tagit kontakt med mig har hotat och sagt att de spelar in vårt samtal och kommit med de mest groteska påståenden inte minst gäller det sexualbrott mot barn som de riktigt frossar i.
Men ingen har fört ett seriöst samtal.

På de bloggar som jag läste för några år sedan kan man följa hur de spekulerar och ifrågasätter men framförallt saknar de faktaunderlag. Dessutom förs diskussionerna på en mycket låg och naiv nivå.
Det hade varit världens enklaste sak att kontakta mig personligen för att få fakta.
Men inte.
De skickar sms med äckliga meddelanden i.
Vad hoppas de uppnå?

Inte sjutton gör jag något annat än trycker bort både mail och sms och avslutar samtal med sådan innebörd.
Inte för ett ögonblick tänker jag polisanmäla sms från kontantkortsmobiler som inte går att spåra.
Varför ska jag lägga min tid på det?

Det jag vill säga är att jag vet hur det känns att vara utsatt men jag vet också att man blir ganska luttrad.
Hade jag vetat vilka de här personerna var och ingick i för gäng från början hade allt naturligtvis varit enklare.
Nu när jag vet bryr jag mig inte. Jag läser inte. Kort sagt: Jag struntar i dem.

De har tydligen inget annat liv än att sitta framför datorn på nätet och uttala sig över personer som misshagar dem.
Att försöka få oss att sluta som engagerar oss i olika frågor och har ett annat synsätt än vad de har.
Det är inte du och jag som är respektlösa och dumma. De är de här personerna.

Jag vet att det kan vara svårt att negligera dem när man har barn eller andra i sin närhet som de ofta hotar med ska fara illa.
Men ligg lite steget före.

Det allra bästa är att berätta för dem man tror att de ska kontakta, som arbetsgivare, anhöriga, politiska partier om man är politiskt aktiv, ideella föreningar, vänner och bekanta, grannar, med mera.
När du har gjort det och slutar läsa är det ganska bortkastat för dem att fortsätta sina trakasserier.
Då är de bara en klubb för inbördes beundran . So what?

Visst är det väldigt illa när personer som överhuvudtaget inte känner dig kan få hålla på och tillskriva dig både det ena och det andra. På nätet. Och hota med att berätta för personer i din omgivning.
Men du vet själv vad som är sant och inte sant och ingenting är väl så farligt att berätta för din omgivning att du riskerar vänskapen eller jobbet.

Inte ens om du har en sjukdom som du helst inte vill berätta om.

Bara berätta! Jag kan nästan garantera att det är du som får all sympati, inte de här nätmobbarna.

Vi har tyvärr inga bra lagar för att få stopp på det här.
Det är naturligtvis inte bra att behöva ge råd om hur man ska hantera dessa egentligen brottsliga handlingar.
Men tills vi får bra lagstiftning mot näthat har i alla fall jag klarat mig på de här från mig välmenta råden.

De här personerna tycks ha all tid i världen att sitta framför sina datorer och hålla reda på allt som vi som utsätts gör eller säger. Men det har inte jag.
Egentligen borde vi allihop ta det som en komplimang att andra är så intresserade av våra göranden att de ägnar så mycket tid åt oss.

Men vem sjutton tror dom att dom är egentligen? Och har dom inget eget liv?
Faan trot?

Hälsar

Eva-Britt

Jag välkomnar seriösa inlägg i den här debatten och önskar att vårdnadstvister inte som ofta nu liknar ett könskrig istället för att fokusera på barnens behov. Inte minst gäller det barn som har utsatts för brott av en av föräldrarna. Men lyssnar de som har att avgöra ett barns framtid på de inblandade barnen? Oftast nej.

Så länge de inte gör det får vi leva med att barn tvingas att bo och / eller umgås med den förälder de är rädda för. Sedan får vi facit i hand när dessa barn har vuxit upp och blir tagna på allvar. Men då kan det vara för sent att hjälpa dem till en bra psykisk och fysisk hälsa . Är det så vi vill ha det?

OBS! att jag inte talar om de fall där det är uppenbart att föräldrar använder sig av sina barn som slagpåse.

Vad gör ansvariga politiker?

Läs gärna länken eller utskriften nedan i artikeln.

Hälsar

Eva-Britt

http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/familj/article15789428.ab

Familjerättsadvokat: Glöm inte barnen i vårdnadstvister
Gemensam vårdnad är inte alltid bästa lösningen

Fakta
DEBATTÖREN
Mia Edwall Insulander, 39, Stockholm, familjerättsadvokat. Företräder både mammor och pappor i vårdnadstvister.

DEBATTEN
Nyligen tilldömde Stockholm tingsrätt en pappa, som tidigare dömts för misshandel av mamman, ensam vårdnad om sina barn i en vårdnadstvist. Domen är ett exempel på hur barnperspektivet glömts bort i frågor om vårdnad och umgänge, skriver dagens debattör.
Stockholms tingsrätt avkunnade nyligen en dom där en pappa, dömd för misshandel av mamman, fick ensam vårdnad. Mamman har haft skyddad identitet och har av olika skäl inte medverkat till umgänge mellan barnen och pappan. Tingsrätten skriver att de inte ifrågasätter att barnen är rädda för pappan men att den misshandel av mamman som pappan är dömd för inte utgör något skäl för att anta att barnen skulle riskera fara illa hos honom. Mammans ovilja att medverka till umgänge samt att barnen lever ”gömda” med mamman under så kallad sekretessmarkering gör att vårdnaden skall överflyttas på pappan.

Domen illustrerar den problematik som jag arbetar med i mitt jobb som familjerättsadvokat. Enligt min erfarenhet har det blivit vanligare med påståenden om umgängessabotage i vårdnadstvister.

Lagändringar skedde i föräldrabalken år 2006 i syfte att förstärka barnperspektivet. Lagändringarna har dock nästan fått motsatt effekt. Processen i domstolen fokuserar alltjämt ofta på föräldraperspektivet, vilket domen i Stockholms tingsrätt till viss del kan ses som ett exempel på.

Det är svårt att debattera dessa frågor eftersom de väcker mycket känslor. Det finns två 'läger', nästan som ett könskrig. Å ena sidan de som hävdar att pappor har sämre chanser i processer om barn, bland annat till följd av umgängessabotage, och å andra sidan de som hävdar att kvinnor inte får gehör för uppgifter om våld.

Jag företräder både män och kvinnor och tycker att det är svårt att generalisera. Varje fall är unikt. Det är viktigt att se vad som är till barnets bästa i det enskilda fallet. Det finns föräldrar som är olämpliga på grund av våld. Det finns också föräldrar som inte förmår att se barnets behov av kontakt med båda.

Enligt min erfarenhet är det svårt i domstolsprocessen i dag att vinna gehör för att ett barn har andra behov än normen: gemensam vårdnad och mycket kontakt med båda föräldrarna. Den jämlikhet som är viktig och där Sverige har kommit långt (till exempel beträffande föräldraledighet) får ibland den effekten att man tappar barnperspektivet i vårdnadstvister.

Det finns barn som uttrycker att de vill vistas lite mer hos den ene föräldern utan att det behöver handla om våld eller övergrepp. Deras vilja beaktas sällan. Jag stöter också på barn som faktiskt blivit utsatta för våld eller hot och ändå måste umgås med en förälder de är rädda för.

I domstolsprocessen i dag måste man fokusera mer på ett renodlat barnperspektiv. Det sker troligtvis främst genom att socialtjänsten får bättre resurser att utveckla sin kompetens. Det är socialtjänsten som gör riskbedömningarna, pratar med barnen och ska utreda barnens vilja. De gör vårdnadsutredningarna och lämnar en bedömning till domstolen som oftast efterföljs. Socialsekreterarna måste bli bättre på att tolka/utreda vad barnen uttrycker.

Domstolarna bör också få bättre möjligheter till förståelse av barnens behov och bör prioritera utbildning kring dessa frågor. Dessutom vore det bra om barnen fick egna ombud i vårdnadsärenden, som bara kunde fokusera på barnet bästa.

I fall där barn påverkats att ta avstånd från en förälder och därmed försvårat umgänget med den andre föräldern måste man bedöma vårdnaden/boendet utifrån just det enskilda barnets verklighet – inte utifrån att en förälder gjort fel och på det sättet straffa barnet för ett fel som föräldern begått.

Dessa frågor är oerhört angelägna eftersom de rättsliga processerna drabbar så många barn. Vart försvann barnperspektivet i föräldrarnas kamp?

Mia Edwall Insulander

Stenbeckstipendiet tilldelas barnens favorit

Stenbecks Stiftelse kommer att ge Stenbeckstipendiet på 50 000 kronor till 101 personer
som har en lösning på de mest angelägna problemen för barn och unga i dagens Sverige.
Stenbeckstipendiet kommer att gå till personer som arbetar mot mobbning, för att öka
respekten för barns röster eller för att förebygga våld mot barn.

Barns egna åsikter är högt prioriterade genom hela processen. Därför har en grupp elever
från årskurs 6 fått möjligheten att rösta fram en vinnare av ett stipendium på 50 000 kronor. I
samband med detta passade vi även på att fira Jan Stenbecks födelsedag och bjöd på tårta.

Vinnaren, Monica Dahlström-Lannes från Eskilstuna meddelades direkt via högtalartelefon.
Hon får stipendiet för sitt arbete mot sexuella övergrepp på barn. På högtalartelefon ställde
hon en fråga till barnen:
– Vilken är den viktigaste frågan en vuxen kan ställa till dig?
Svaret kom blixtsnabbt:
– De måste fråga hur man mår, sa barnen.

Stenbecksstipendiet delas i år ut till 101 eldsjälar som arbetar mot mobbning/destruktiva
normyttringar, för att öka respekten för barns röster eller mot våld.
– Stipendiet ska vara en injektion för att få personen och idén att växa, en sporre att arbeta
vidare. Stenbeckstipendiet fungerar som ett erkännande, stipendiaten blir bekräftad i sin
övertygelse och får ett kvitto på att initiativet är ett av de 101 bästa i Sverige. Samtidigt får
hon eller han ett ekonomiskt tillskott, säger Sara Damber, verksamhetschef Stenbecks
Stiftelse.

Monica har arbetat som polis i många år och särskilt kämpat mot våld och sexuella övergrepp
mot barn. Hon är initiativtagare till professionella samarbetsgrupper för barn som far illa (idag
Barnahus). Hon har föreläst i Sverige och utomlands. Numera arbetar hon helt ideellt med
dessa frågor och sitter med i Ecpats råd.
För mer information, kontakta:
Evelina Fredriksson, Projektledare Stenbecks stiftelse evelina.fredriksson@reachforchange.org
Monica Dahlström-Lannes, Stenbeckstipendiat

Grattis, grattis! Detta är du väl värd Monica!

Hälsar

Eva-Britt

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/barnets-basta-har-blivit-det-motsatta_7660190.svd

Barnets bästa har blivit det motsatta

Många barn tvingas till umgänge eller boende hos en förälder de inte vill träffa. Det är till oss de ringer, chattar och mejlar. De berättar om övergrepp, rädsla, våld och om en socialtjänst som inte lyssnar på dem, skriver My Vingren på Stockholms Tjejjour.

Vi stöttar och uppmanar barn att anmäla till polis och socialtjänst. Men vad händer när myndigheterna ändå sviker? skriver artikelförfattaren.


Vilka andra våldsutsatta skulle vi tvinga att regelbundet träffa, leva och växa upp med sina förövare?
säger My Vingren på Stockholms tjejjour

Jag pratade med en tjej i dag. Hon ringde till tjejjouren där jag jobbar och grät. Den här helgen måste hon träffa sin pappa. Familjedomstolen har beslutat att hon ska spendera varannan helg där. Pappan är tidigare är dömd för misshandel inom familjen. Hon ringer till mig och säger att hon har ont i magen.
Hon berättar försiktigt, lite i taget, vad som händer under pappahelgerna. Hennes röst skär sig när hon berättar om hur pappa rör sig när han är full, om slagen, att hon blir våldtagen. Hon går fortfarande i mellanstadiet. Jag får prata med hennes mamma och hon gråter också. Jag skulle vilja säga till dem att strunta i det, låta bli, inte åka dit. Jag skulle vilja säga att vi lever i Sverige, vi har lagar här, lagar som skyddar barn. Men det går inte. Jag skulle ljuga.
Eftersom alla tjejer som kontaktar oss är anonyma kan vi inte göra något annat än att stötta och uppmana dem till polis- och socialtjänstanmälningar. Men vad händer när myndigheterna ändå sviker?

Vårdnadslagarna har förbättrats. På pappret. Barnets bästa ska alltid vara i fokus under en vårdnadstvist. Men det är inte alltid helt tydligt vad det innebär. Enligt föräldrabalken har barn rätt till en nära och god kontakt med båda sina föräldrar, men de har också rätt att växa upp utan våld. När ett barn blir utsatt för övergrepp och våld av sin vårdnadshavare krockar de här två principerna.
Rätten ska ta särskild hänsyn till föräldrars förmåga att samarbeta. Den förälder som säger sig vara villig att samarbeta kring barnet har alltså ett rejält övertag över den förälder som är negativ till delad vårdnad eller umgänge, även när det grundar sig i en oro över att barnet kommer att utsättas för övergrepp. Detta gör att allt fler mammor säger sig vara villiga att låta sitt barn träffa förövare, av rädsla för att förlora vårdnaden helt.

Domstolar och socialtjänstens rädsla för att barn skadas av att inte ha kontakt med bägge sina föräldrar, gör att det haglar av domstolsbeslut där barn tvingas till umgänge eller boende hos en förälder de inte känner sig trygga hos, som de inte vill träffa. Jag får prata med tjejerna. Det är till oss de ringer, chattar, mejlar. De berättar om övergrepp, om våldtäkter, om fulla föräldrar, och de berättar om socialtjänsten som inte lyssnar.

Det är vanligare än många tror att domstolar ger våldsamma pappor vårdnad eller umgängesrätt. 2005 kom en rapport från Barnombudsmannen där vårdnadstvister i domstol granskades. I 258 ärenden fanns uppgifter om fysiskt, psykiskt och/eller sexuellt våld. I 49 procent av 169 slutgiltiga domar dömdes det till gemensam vårdnad trots uppgifter om våld mot den andra föräldern eller barnet.

Vi är så måna om pappors rätt att vi glömmer bort barnen. Vi har polishämtning av gråtande och skrikande barn för att pappan ska få sin del av umgänget. Men om nu det bästa för alla barn verkligen är att ha kontakt med båda sina biologiska föräldrar, varför tvångshämtas aldrig frånvarande pappor för barnets skull?
Papparättsrörelsen har jobbat både målmedvetet och fokuserat. När jag googlar vårdnadstvister dominerar de hela sökresultatet. I Wikipedias artiklar om vårdnadsfrågor finns påhittade begrepp om föräldrapåverkan och föräldraalienation. De skapar hemsidor, hittar på ideella föreningar där de utger sig för att vara socionomer som arbetar med familjerättsliga frågor för att kunna sprida omtvistade begrepp som PAS, på svenska föräldraalienation.

PAS, Parental Alienation Syndrome, är en teori utan vetenskaplig förankring som i USA använts för att ge incestanklagade och incestdömda pappor vårdnad och umgängesrätt. Det är en omtvistad pseudovetenskaplig teknik som ifrågasätter barns egna berättelser om sexuella övergrepp.

De senaste decennierna har mäns våld mot kvinnor fått allt starkare fäste på den politiska dagordningen. I dag ses våldsamma män som ett allvarligt samhällsproblem. Men vi vågar inte prata om pappors våld.

Nåja. Inte svenska pappors våld i alla fall. Svenska pappor går ut med tvätten, byter blöjor, bakar surdegsbröd och tar halva ansvaret i äkta jämställdhetsanda, eller hur? Svenska pappor tar inte strypgrepp, slår med knuten näve och spottar i ansiktet. Svenska pappor kastar inte tomma glasflaskor mot sin dotters huvud. Svenska pappor våldtar inte sina döttrar.

Men i verkligheten? I verkligheten ringer en liten tjej med en röst som skär sig för att hon är rädd för att tillbringa hela helgen hos pappa. Men hon vet att om hon inte åker måste mamman betala en straffavgift. Den är anpassad efter hushållets inkomst och det är meningen att det ska kännas. Hon vet att ifall hon inte åker kan en polisbil komma och hämta henne. Hon vet att ifall hon inte åker kan mamman förlora vårdnaden på grund av ”umgängessabotage” eller ”samarbetssvårigheter”.

Pappor har ingen rätt till sina barn. Inte mammor heller. De enda som ska ha rättigheter är barnen. Vilka andra våldsutsatta skulle vi tvinga att regelbundet träffa, leva och växa upp med sina förövare?
Det blir fredag. Lördag. Söndag. Jag tänker på henne hela helgen.

MY VINGREN
verksamhetsledare på Stockholms Tjejjour
Fotnot: Artikeln är tidigare publicerad i webbtidningen Feministiskt

Tack My för att du bidrar för att sätta fokus på den här frågan.

Som en relativt obetydlig fritidspolitikerpolitiker har jag stångat min panna blodig under många år - ända upp i topp för att få ansvariga politiker att förstå.

Jag undrar fortfarande när ansvariga politiker ska ta sitt ansvar och låta barnens rättigheter stå i fokus även i verkligheten och inte bara som ordbajseri?

Hälsar

Eva-Britt

Rädda Barnen riktar stark kritik mot landstingen

http://www.tv4.se/nyheterna

Rädda barnen riktar i en ny rapport mycket skarp kritik mot den svenska hälso- och sjukvården för att försumma barn som utsätts för våld eller övergrepp. Enligt Rädda barnen är det bristande kompetens som är problemet.

Rädda Barnen tog på sitt Riksmöte 2012 ställning mot skräpvetenskapen PAS eller junk science som den kallas i USA och som går ut på att anklaga den förälder som vill skydda sitt barn från våld och sexuella övergrepp för att påverka sitt barn att ljuga. Därför ska man inte bry sig om eventuella utsagor från de barn som säger sig ha varit utsatta.

Metoden har gjorts till en affärside och det är bara de som är misstänkta för övergrepp som anlitar företrädesvis en psykolog och två socionomer och deras likasinnade för att bortförklara barnens berättelser. Man tjänar mellan 500 000 och 700 000 kronor på ett enda fall där man från början har uppgiften att bevisa att barnet ljuger.

I detta borde både socialtjänst och sjukvård reagera.
Tyvärr far väldigt många barn illa när vissa domstolar dömer barnen att vårdas av den förälder som de säger sig ha varit utsatta för övergrepp av.

Det är väldigt olika hur domstolar dömer och jag säger inte att alla fall är sanna men jag vågar påstå att merparten är det.

Nacka Tingsrätt, jag har sagt det förr är en av de domstolar som jag vill kalla ett riktigt PASnäste. Domstolen har anammat PAS och dess företrädare trots att teorin inte är evidensbaserad. Den har inget vetenskapligt stöd och grundades dessutom av en pedofilvänlig amerikansk psykiatriker som när detta uppdagades tog sitt liv. Men han hann tjäna grova pengar på att vittna i domstolar till barnens nackdel.

Jag har skrivit mycket om PAS och det finns mängder av material att hitta på nätet – men till PASföreträdarna vill jag säga att det hjälper inte att ni lindar in metoden som en sorts allmängiltig föräldrapåverkan.
Alla vet att barn påverkar sina föräldrar och föräldrar påverkar sina barn. Men att med metoden PAS bortförklara barns berättelser om våld och andra kränkninger är medveten barnmisshandel och som sagt ett sätt att tjäna grova pengar på konsultbasis.

Därför är det bra att Rädda Barnen reagerar inte bara mot PAS utan som nu ikväll i sin utredning har konstaterat att sjukvården brister när det gäller att hantera våld och sexuella övergrepp mot barn.

Vi har i och för sig under många år haft kunskaperna men genom olika lobbyorganisationer har man försökt att lägga locket på och låtsas som om de flesta barn ljuger.

Så när ska ansvariga politiker vakna?

Se gärna inslaget med Rädda Barnen i länken ovan.
Hälsar
Eva-Britt

Jag fick ett brev från en kvinna.

Hon hade varit ute för trakasserier och förföljelser på många olka sätt.

Anledningen tror hon själv är för att hon gett sig in i debatten om pedofiler och trafficking.

Syftet med de här trakasserierna synes vara uppenbara. Att få henne att sluta engagera sig och att förstöra hennes liv.

Hon har slutat engagera sig , men trakasserierna fortsätter.

En av metoderna som hennes fridstörare använder är att genom sändare framkalla ett så högt ljud att hon får huvudvärk, blir illamående och ett tag trodde att hon skulle bli tokig.

De första gångerna hon märkte av ljudet trodde hon att det var en glödlampa som höll på att gå sönder.

Så var det nu inte.

Ljudet stegrades och nästa tanke var att hon kunde ha fått tinnitus. Men det stämde inte heller.

Ljudet finns inte i alla rum i lägenheten samtidigt. Och det finns inte när hon vistas ute, är i affärer, hos doktorn, tandläkaren, bussen eller på sin arbetsplats.

Hon har sina aningar om vilka de här personerna är- men som vanligt när det gäller sådana här ärenden- vill polisen att hon ska ta dem på bar gärning så att polisen bara har att plocka in dem.

Politiskt måste vi bara kunna komma åt såna här trakasserier. Mer resurser- för polisen skyller på att de inte har resurser till bevakning- och jag tror dem.

För ondskan finns det visst inga gränser.

Hälsar

Eva-Britt

Läs den fasansfulla berättelsen om Jeanette i länken nedan

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15627492.ab

Incest förekommer oftare än vi tror. Barn blir oftast inte lyssnade på och om de blir det blir de inte trodda.

En stor bov i nutidens drama är den lobbyism som finns för den icke evidensbaserade skräpteorin PAS, i USA kallad junk science.

De som förespråkar den teoerin försöker mildra teorin med att istället kalla den för föräldrapåverkan.

Det märkliga är att PAS, föräldrapåverkan enbart används då misstänkta förövare är inblandade. Man har gjort alltihop till en affärside som går ut på att vissa personer på konsultbasis åtar sig att vara så kallat sakkunniga där man redan på förhand har bestämt sig för att barnet ljuger . Ofta träffar man inte barnet eller den skyddande föräldern. Man tjänar grova pengar. Inte ovanligt med så mycket som en halv miljon per fall.

Man skriver böcker med hjälp av pengar från stiftelser som också anammar PAS.

De här böckerna utger sig för att vara vetenskapliga men är ett hopkok av teorier blandat med egna tyckanden som vid en första anblick kan framstå som mycket seriösa.

Men visst är det konstigt att alla barn ljuger om sexuella övergrepp- jag tror det handlar om ett 60-tal barn som beskrivs i någon bok.

Den här författaren har aldrig hört ett barn tala sanning. Det faller på sin egen orimlighet att så skulle vara fallet, och jag kan inte låta bli att undra vem som är mest trovärdig. Den redan välbetalda så kallade sakkunniga författaren som på förhand vet att ett barn ljuger, eller de barn som utsätts.

Tack och lov tog Rädda Barnen avstånd från PAS på Riksmötet i september 2012. Rädda Barnen lägger också ansvaret på att informera Socialtjänsten där det hör hemma,nämligen på Socialstyrelsen.

Det finns vissa Tingsrätter som är riktiga PASnästen. I dem övergår nästan automatiskt vårdnaden om barnen till en misstänkt förövare just för att dessa välbetalda sakkunniga pläderar för att barnens berättelser ska bortses ifrån just på grund av PAS eller det lite mildare uttrycket föräldrapåverkan.

Man anklagar den skyddande föräldern för att lida av PAS och att denne som det heter PASAR sina barn. Därför behöver domstolen inte lyssna på barnen.

Många barn tvingas därmed leva med sina förövare tills de blir så stora eller vuxna så att de kan berätta.

Det finns många fler fall än Jeanette som får hela sina liv sönderslagna.

Där samhället har svikit och fortfarande sviker.

Vad gör ansvariga politiker?

Just nu ingenting tyvärr.

Hälsar

Eva-Britt

Igår träffade jag och hörde Annika Östberg föreläsa om sitt liv, sin resa.

Med stor ödmjukhet och tacksamhet för att hon när hon nästan är 60 år kunnat börja om från dag ett. Hon tar det fulla ansvaret och skulden för vad som hänt.

Men jag är tacksam för att vi har ett annat rättssystem i Sverige. Jag försvarar inte hennes gärningar men jag tycker att hon har sonat nog. 30 år.

Nu reser hon runt och föreläser och fokuserar på barn och ungdomars rätt att bli sedda och få hjälp. Genom att berätta om sin egen resa.

Observera att Annika hade en bra uppväxt i Sverige, en bra grund att stå på. Men det blev så fel. Hon ser och har sett många av dem som inte har eller har haft en bra grund . Som hamnar i omständigheter som de kanske inte hade gjort om någon fångat upp dem.

Jag kan tycka att om USA inte varit så stort att det inte hjälper om en anhörig slår larm om en försvunnen tonåring som Annika var och om någon fångat upp henne då,hade kanske Annikas liv blivit annorlunda.

Men Annika skyller inte eller tänker inte på några om.

Hon skyller sig själv för att hon så många gånger gjorde fel val när hon kunde ha valt annorlunda.

Annika är troende. Det tog tid. 7 år med besök av fängelseprästen innan hon blev troende. För jag är så envis som hon säger.

Om ni har tid och tillfälle att höra Annika gör det.
Det är bra att hon delar med sig av sin historia både för att ge kunskap om vad droger gör med människor och hur viktigt det är att ta sig ur beroende. Också viljan att ge politiker en hint om vad som krävs av dem för en bra behandling av drogberoende. Inte synonymt med att tycka synd om.

Annikas förslag till behandling är desamma som jag under många år har hört från andra missbrukare och som jag har kämpat för ska bli verklighet.
Men det ska gudarna veta att det fortfarande är samma urusla drogpolitik som förs trots att det egentligen finns så många krafter som har kunskaper.

Här nedan kan ni läsa Skånskans referat från Annikas föreläsning.
Hälsar
Eva-Britt

http://www.skanskan.se/article/20121015/ESLOV/710159959/1005/-/skakande-rapport-fran-livets-morka-sida

Det blir bara värre och värre! Jag hoppas ingen undrar längre varför jag arbetar både politiskt och ideellt för att stoppa övergrepp på utsatta barn.
Så här ser det ut år in och år ut.
Läs och hjälp oss agera för barnens skull.
Vädjar
Eva-Britt
http://www.newsmill.se/artikel/2012/10/02/stoppa-myndigheters-vergrepp-p-barn

BARNS RÄTTIGHETER

MONICA DAHLSTRÖM-LANNES OM BARNS RÄTTIGHETER
Stoppa myndigheters övergrepp på barn
Publicerad: 2012-10-02 12:10, Uppdaterad: 2012-10-02 12:10
Tidigare vålds- och sexualbrottsutredare: Lilla Haddile riskerar utvisning. Men det gör också andra barn i Sverige, som tre syskon som nu ska förflyttas 100 mil till en våldsdömd pappa som enligt domstolen ”i nuläget är en okänd person som det dessutom finns anledning att vara rädd för".

OM FÖRFATTAREN
Monica Dahlström-Lannes är skribent, debattör och före detta kriminalinspektör.

I år har minst åtta kvinnor dödats av närstående män, i flera fall inför ögonen på sina barn. Trots den skrämmande statistiken, trots forskning och erfarenheter blir inte hotade och slagna kvinnor tagna på allvar. Att försöka skydda sig och sina barn är ibland omöjligt. Särskilt när man inte får hjälp av myndigheter eller möts av okunniga domstolar.

Lilla Haddile riskerar utvisning. Men det gör också andra barn i Sverige, som tre syskon som nu ska förflyttas 100 mil till en våldsdömd pappa som enligt domstolen ”i nuläget är en okänd person som det dessutom finns anledning att vara rädd för. Alltså från trygghet till kaos och skräck.

Tingsrätten anser att mamman ”bär skulden till” att barnen inte har någon fungerande kontakt med pappan. Anledningen är att mor och barn levt under skyddad identitet, just på grund av pappans våld. Nu har mamman förlorat hela vårdnaden. Inte på grund av att hon är olämplig, utan för att hon misshandlats av barnens far vid sex tillfällen. För dessa brott är pappan dömd till fängelse i både tingsrätt och hovrätt och dömd att betala skadestånd till barnen som bevittnat våldet mot mamman.

Så här resonerar Stockholms tingsrätt (dom juli 2012):
”Pappan är dömd för misshandel av mamman vid sex tillfällen under tiden december 2005 – september 2008. Enligt brottmålsdomarna har barnen vid vissa av misshandelstillfällena varit närvarande. Misshandelsdomen skulle kunna tyda på att mannen är en våldsam person. Om än misshandel alltid är oacceptabelt finns det med misshandel, som med allt annat, olika grader.

Pappan framstår inte i brottmålsdomarna som en person som med vett och vilje kränker och utövar våld mot sin hustru. Den bild som tingsrätten fått efter att ha tagit del av de åberopade brottsmålsdomarna och efter att ha lyssnat i många timmar på båda föräldrarna är en annan."

Paret har på kort tid fått flera barn, mamman har under långa perioder varit sjukskriven vilket inneburit en ökad arbetsbörda med hemmet och barnen för pappan. Han har under samma tid arbetat heltid. Till detta kommer att föräldrarna uppenbarligen har haft stora kommunikationsproblem. Utan att förringa de gärningar pappan dömts för kan det konstateras att han för tingsrätten mer framstår som en utmattad person som tappat omdömet och agerat synnerligen ogenomtänkt.

De kontakter som förevarit med pappan under vårdnadsutredningen har inte föranlett någon kritik mot hans person. De gärningar som han dömts för utgör enligt tingsrätten inte något skäl att anta att barnen skulle riskera att fara illa hos honom. Vad gäller våld mot barnen finns det i den presenterade utredningen inte något annat än mammans egna påståenden och de uttalanden som barnen gjort inför olika kontaktpersoner... Ett antal vittnen har visserligen berättat om våld som pappan skall ha utövat.

Även när som i detta fall tingsrätten kommit fram till att den ena föräldern ’bär skulden till’ att barnet inte har någon kontakt med den andra föräldern och den andre föräldern i och för sig kan anses lämplig att utöva vårdnaden är det inte givet att vårdnaden om barnet skall flyttas. Även vid bedömningen av om en överflyttning av vårdnaden skall ske måste alltid det som är bäst för barnet väga tyngst. För ett barn som har rotat sig på ett ställe och i ett socialt sammanhang kan det vara bäst att få stanna kvar där även om anknytningen uppkommit på grund av illojalt beteende från en förälder.

Barnen har bott med mamman på hemlig ort sedan sju månaders ålder. Flickan, nyss fyllda sex år, har bott med henne på den hemliga orten allt sedan hon var två år och fem månader. För dem måste pappan i nuläget vara en okänd person som det dessutom finns anledning att vara rädd för. Av vårdnadsutredningen framgår inte annat än att mamman har en god omsorgsförmåga om barnen.

Tingsrätten ser en uppbar risk att barnens tillvaro med denna ordning, att utan fog leva gömda och omgärdade av restriktioner, kommer att medföra en oacceptabel inskränkning i deras rätt till framtida egna relationer och nätverk. Mot denna bakgrund är det tingsrättens uppfattning att det är bäst för barnen att pappan tillerkänns ensam vårdnad om dem trots de avsevärda omställningsproblem som kan förväntas uppstå.”

Tingsrättens beslut har överklagats, men överklagandet har avvisats av hovrätten. Barnen har stark anknytning till mamman med vilken de levt hela sitt liv. Nu tycker alltså tingsrätten att det gynnar barnen att ryckas ur sin trygghet trots att pappan ”i nuläget är en okänd person som det dessutom finns anledning att vara rädd för”.

Hur kan domstolen försvara, förringa och bortförklara en dömd mans våldshandlingar och underkänna tidigare fällda domar av både tingsrätt och hovrätt? Hur kan rätten anklaga mamman för att leva skyddat när den våldsamme pappan tvingat henne till detta? Hur kan Stockholms tingsrätt påstå att beslutet är till barnens bästa? Hur kan hovrätten avfärda överklagandet och vägra ta upp fallet?

Myndigheters övergrepp på barn måste upphöra!
Monica Dahlström-Lannes(10 artiklar)

Karin Pettersson på Aftonbladet har rätt! Vi måste börja prata om hatet mot feminismen.

Visst måste vi börja prata om hatet mot feminismen.

Jag har under många år fått hat och hotmail, hat- och hotsms med innehåll som jag inte trodde någon vettig människa kunde skriva.

Feminist- och kommunisthora. Vi ska pissa på dej tills du drunknar i det. Jävla pskykopat. Du borde flytta till Kina du din jävel som är emot demokrati. Din jävla diktaturkärring. Med mera med mera.

Nej, jag anmäler inte även om det finns mobilnummer som ofta är kontantnummer och som inte har någon abbonent registrerad.

Nej, ett enkelt knapptryck och så är allt borta. Gäller även mail samt att strunta i att läsa det som skrivs på nätet.

Möjligt att jag skulle gjort det. Fått det uppmärksammat. men visst är det som Karin skriver att vi som utsätts inte vill sätta uppmärksamheten och energin på de här fridstörarna.

Jag känner mig absolut inte som offer, men naturligtvis är det som Karin skriver att detta hat måste uppmärksammas.

En del av de här fridstörarna kanske går från ord till handling och det får naturligtvis inte ske.

Jag är utsatt på så många andra sätt som jag har beskrivit här på min blogg och det som är signifikativt för alltihop är att jag har reagerat på orättvisor från barn som utsätts för våld och hot i nära relationer , inte minst sexualbrott, till de som gör det möjligt att missbruka droger och till mina reaktioner på nätmobbning. Glömde mitt engagemang för våldsutsatta kvinnor och de barn och kvinnor som tvingas leva som flyktingar i eget land med någon form av det vi i vardagligt tal kallas för skyddad identitet.

För detta ska jag och andra av mina likasinnade straffas med allehanda trakasseier.

Naturligtvis är det sjuka och kränkta människor som står för trakasserierna, även mail och smstrakasserier.

Men Karin har rätt. Vi måste börja prata om det även om vi som utsätts inte känner oss som offer.

Vi triggas många gånger att fortsätta peka på våra frågor på grund av de här fridstörarna, men måste det vara så. Det är frågan.

Ska vi inte kunna peka på problem utan att bli "antastade"?

Hälsar

Eva-Britt

Läs gärna artikeln av Karin Pettersson genom länken här nedan. Ni som inte vill länka kan läsa den kopierade artikeln direkt från Aftonbladet.

http://www.aftonbladet.se/ledare/article15407417.ab


Hat mot feminister hot mot demokratin
Fitta. Feministluder. Hora. Jag hoppas att du dör.
Bloggaren My Vingren beskrev i går på Aftonbladet Debatt hur det ser ut en vanlig dag i kommentarsfälten på hennes blogg. Och i mejlkorgen. Och på telefonsvararen.
Alla kvinnor som tar plats i samhällsdebatten och definierar sig som feminister känner igen sig. Hatet, aggressiviteten och hoten om våld. Bombmattan av könsord och våldtäktsfantasier.
Många kvinnor vill inte tala om detta. För att de inte vill framstå som offer. För att de inte vill underblåsa hatet.
Men vi måste prata om det.
Hotar med våldtäkt
Hatet mot feminismen är en utlöpare av det kvinnohat som är en av de starka underströmmarna i vår civilisation. 201 kvinnor i Sverige har på 2000-talet mördats av män i nära relationer, visar Aftonbladets granskning.

Hatet mot feminismen är detta kvinnohat med en ideologisk överbyggnad.
Det är den felande länken mellan alla de som tycker att jämlikhet, öppenhet och tolerans gått för långt. Muslimhatarna som räds Eurabia säger att de vill värna västerländsk demokrati och jämställdhet. I nästa andetag hotar de feminister med våldtäkt om de inte slutar ”gulla med invandrare”.
Skräms till tystnad

Hatet mot feminismen går alltid att ta till i försvaret av en man. Se på debatten om Julian Assange. På nätet görs den våldtäktsmisstänkte Assange till martyr, kvinnorna som vill få sin sak prövad till syndabockar. Som i bästa fall hånas. Som i värsta fall borde tystas och våldtas.
Hatet mot feminismen hänger ihop med motståndet mot öppenhet och jämlikhet, det som föraktfullt brukar kallas ”det politiskt korrekta”. I dag skräms många till tystnad, av rädsla för konsekvenserna att uttala sig positivt om tolerans, mång¬kultur och jämställdhet mellan kvinnor och män. Vi kan inte ha det så.
Ingen verkar oroad

”Hur mycket behövs det för att vi ska börja titta lika allvarligt på hat mot feminister som vi ser på rasistiska rörelser som härjar loss på internet?” frågar My Vingren i sin debattartikel.
Det är en befogad fråga.
När det gäller hat från högerextremist¬er och våldsbejakande islamister resoner¬ar polisen och Säpo att en aggressiv och hatisk retorik så småningom kan leda till våld. Därför övervakas dessa grupper noggrant.

När det gäller hat mot feminister verk¬ar ingen speciellt oroad. Polisen bryr
sig inte. Ska vi behöva vänta tills någon av näthatarna går från ord till handling innan något händer?
Hatet mot feminismen är ett demokratiproblem, ett hot mot yttrandefriheten.
Vi måste börja ta det på allvar.

Karin Pettersson

Idag minns vi offren på Utöya och vid regeringskansliet i Oslo.

Dagen väcker starka känslor men det allra viktigaste är att gärningsmannen misslyckades. Folket vann säger Norges statsminister i sitt tal idag.

Javisst är det så.

På många platser i Norden har det varit manifestationer idag. Så även i Karlskrona där SSU:s representant för Blekinge och SSU.s representant i Karlskrona anordnade en manifestation på Klaipedaplatsen.

69 tomma stolar med en röd ros i ett rött sidenband på varje stol och röda fanor med svarta sorgband fick hedra de 69 norska socialdemokratiska ungdomar som miste livet på Utöya.

En ensam person utförde detta dåd. Men låt oss aldrig glömma att de tankar och ideer som han har, har funnits och finns fortfarande kvar i extrema grupper.

Så låt oss fortsätta vårt arbete för demokrati och alla människors rätt till lika värde.

Hälsar

Eva-Britt

Lagen är så orättvis att den som är misstänkt för ett brott har rätt att ta del av allt förundersökningsmaterial.Men den som är brottsoffer har bara rätt att ta del av förundersökningen efter att ett åtal givits in. Så den som är misstänkt får all info men inte den förälder som till exempel vill skydda ett barn. Så är rättegångsbalken.Det borde bli ändring på det, skriver en advokat till mig i ett mail.

Jag kan bara hålla med.

Hälsar

Eva-Britt

Jag skrev ett inlägg med rubriken: När ska Flashback ta sitt ansvar för närhatet för några månader sedan. Se nedanstående länk

http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1651&blogg=51413

Nu har jag fått ett mail från en kvinna som är mycket illa utsatt på Flashback och som även har lett till annan förföljelse. Allt i syfte att få den här kvinnan att bli idiotförklarad, rättshaverist och inlagd på psyket och i övrigt ställa till så mycket oreda i hennes liv som det bara är möjligt.

Jag har tidigare fått berättat för mig hur många personer som helt anonymt kan förtala andra icke anonyma personer och där personnummer, namn , adress med mera läggs ut. De skriver till myndigheter, kommuner, arbetsplatser, psykiatriska kliniker i syfte att göra livet till ett helvete för de personer de inte gillar. De får med sig en svans av personer som oftast inte känner den de utsätter. De tycks inte ha något annat liv än att hänga på Flashback och liknande forum.

Vi ska också veta att alla sådana här skrivelser är offentlig handling, vilket gör att vem som helst kan läsa eländet och även lägga ut dem på nätet.

Just den här kvinnan har fått en nätstalker dömd men i övrigt lägger åklagare och polis ner utredningar trots att det finns bevis som styrker hennes anmälningar.
En polis hade sagt till henne att sluta uppta deras tid och sluta anmäla eftersom det ändå inte leder till något.

En annan kvinna som jag har kontakt med fick av en polis höra att om hon inte slutade kalla på dem skulle hon få en spruta i röven och låsas in på psyket.

Anledningen till att åklagare och polis lägger ner utredningar sägs ofta vara att Flashbacks och liknande forum har sina servrar utomlands och dit når oftast inte den svenska lagstiftningen och även om den gör det tar det så evinnerlig tid att få uppgifter till Sverige och att det ändå sällan leder till något.
Det är som jag förstår det en myt. Som politiker kräver jag att både lagstiftning och utredningar av polis och åklagare ska hänga med nutidens brottslighet.

Jag fick av den kvinnan som skickade mailet till mig bevis på att Flashbacks servrar finns i Sverige och alltid har gjort det och fortfarande gör det.
Se nedanstående:

De finns på Pionen och detta har kvinnan kollat upp genom ping av IP-nummer och bekräftelse av polisen.
Här finns servrarna:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Pionen

Ägs av www.bahnhof.se

Jan Axelsson äger Flashback och tydligen är Jan Axelssons bästa polare, Jon Karlung VD på Bahnhof.

https://212.85.75.180/

http://whatismyipaddress.com/ip/212.85.75.180

Det finns därmed inget skäl för åklagare och polis att hävda att de här brotten inte går att utreda även om de utförs på Flashback.

Jag har blivit varnad för att jag själv kommer att hamna i onåd och att de media som har försökt utreda Flashback har blivit tystade. Men jag är redan utlagd på Flashback av mina antagonister. Jag har emellertid aldrig läst det och kommer förmodligen heller aldrig att gå in och göra det. Inte desto mindre anser jag att personer som står för nätstalkning såväl som för annan stalkning ska få ta konsekvenserna av vad de gör och dömas i domstol så att de som utsätts får någon form av upprättelse.

Som den relativt obetydliga politiker jag är kommer jag att kontakta de politiker som har huvudansvaret för den här frågan.
Näthatet och nätstalkningen måste få konsekvenser för de som utför dem och min fråga till Flashback kvarstår:

När ska Flashback ta sitt ansvar för näthatet?

Hälsar
Eva-Britt

P.S. Vad beträffar vem som gör vad i de olika bolagen och vilken konstruktion de har överlåter jag åt andra att hantera. Så ni som försöker skjuta budbäraren , det vill säga mig, göre er inte besvär.

Min fråga är fortfarande: När ska Flashback ta sitt ansvar för näthatet?

Ni som tror att jag har tid eller lust att sitta och kommentera rena dumheter tror fel. Det handlar om enskilda personer som använder Flashback för att förnedra människor och de är tyvärr ganska många. Det har ingenting med demokrati eller yttrandefrihet att göra. Tvärtom är det brott som begås mot enskilda.

Så försök inte- jag tänker inte gå in och debattera det här på Flashback eller kommentera er på min blogg. Och ja, jag har civilkurage och ja, jag avvisar personer som inte håller sig till ämnet, det vill säga förnedringen av människor på nätet eller annorstädes. Det är inte de utsatta som ska ta ansvaret - det är de som gör det och de som tillåter det att fortsätta. Så tyvärr har jag tvingats låsa det här inlägget. Ni får spy er galla någon annanstans. Och ja, jag tycker att Flashback ska ta sitt ansvar och rensa. Jag tycker att Flashback har ett ansvar för det som sker. Thats it! D.S

Ny studie: Kvinnor smartare än män

http://www.aftonbladet.se/wendela/article15121525.ab

Med risk för att reta gallfeber på vissa män

Hälsar

Eva-Britt

Jag delar de krav på regeringen som Ann Isaksson på Alla Kvinnors hus ställer.

Läs gärna hela inlägget i länken nedan.

Jag vill dock påpeka att det även finns kvinnor som begår både psykiskt och fysiskt våld mot sina barn även om de inte är tillnärmelsevis så många som männen.

Män säger ofta att kvinnor står för det mesta av våldet i nära relationer. Det är inte sant och som jag förut har skrivit så utsätts män för det mesta våldet på allmän plats och relationsvåldet mot dem har ökat. Men det männen glömmer bort att berätta är att det ökade våldet som utförs mot dem både på allmän plats och i hemmet utförs av andra män. Trots detta tycker de män som uttalar sig att det är vi kvinnor som ska ta itu även med de problemen.

Jag tänker inte göra det. Jag har valt att driva frågor om våld mot barn och kvinnor.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/tvinga-inte-barn-att-traffa-en-valdsam-pappa_7346926.svd#article-comments

Regeringen måste ställa krav på att:

• Domstolen måste i sin bedömning av vad som är barns bästa inte låta barns behov av kontakt med båda föräldrarna överordnas barns behov av trygghet.
• Domstolen måste respektera barns uttalade vilja att slippa umgås med en våldsam förälder.
• Polis måste följa lagstadgade handläggningstider vid utredningar som gäller barn.
• Socialtjänsten måste alltid göra riskbedömningar av umgänge mellan förälder och barn i fall då förälder har använt våld i hemmet.
• Socialtjänsten bör inte automatiskt utgå ifrån umgängessabotage om förälder har hindrat umgänge med andre föräldern.
• Socialtjänsten bör rutinmässigt remittera våldutförande förälder till stödsamtal för aggressionshantering.
ANN ISAKSSON
verksamhetschef Alla Kvinnors Hus

Hälsar

Eva-Britt

Intressant för mig som politiker och ideellt arbetande. Det som oroar mig är att även om kommunerna uppger att de ger stöd till barn motsägs de av alla de barn som berättar att de inte fått eller får stöd. Det måste vi råda bot på.

En attitydförändring som jag vill se är att barn bör nämnas först i sådana här sammanhang- dels beroende på att de är barn och i underläge. Vi ska inte glömma att en mycket stor andel av barnen som bevittnat våld också har utsatts för våld.

Det är kanske inte så konstigt att det är så. Det är inte alls längesedan som inte ens kvinnojourerna arbetade med barnen. Tack och lov är det inte så längre. Idag är kvinnojourerna mycket medvetna om barnens utsatthet. Tyvärr tar det tid med attitydförändringar.

När det gäller barnamord är straffskalan inte särskilt hög även om den har ökat. Det beror på att barnamord inte räknas som mord för det mesta utan som grov misshandel och då är straffskalan helt annorlunda. Man får lägre straff. Det beror i sin tur på att åklagaren ska kunna bevisa att den som mördar ett barn har det uppsåtet. Att gärningsmannen/kvinnan förstår att barnet kommer att dö av misshandeln- och det är där som åklagaren ofta saknar bevis. Därför blir åtalspunkten inte mord, utan grov misshandel eller misshandel av normalgraden.

För gemene man är det naturligtvis konstigt att om en vuxen person hoppar på ett litet barns mage och att uppsåtet är att skada barnet, straffa det för något för oss andra helt obegripligt, och barnet dör, inte innebär att denne vuxne förstår det. I synnerhet inte som det i något fall innebar att den vuxne efter misshandeln lämnade barnet åt sitt öde och inte ens brydde sig om barnet levde eller inte. Men som sagt- uppsåtet att döda ska bevisas. Dessutom har Sveriges Riksdag bestämt att straffet ska ligga på den nedre delen av straffskalan. Det gäller för övrigt alla brott. Så om straffet kan bli mellan två och fyra år dömer rätten med all sannolikhet inte mer än två år, oftast mindre.

Om detta kan man tycka mycket.

Läs gärna Socialstyrelsens länk om de öppna jämförelserna av hur kommunerna ger sitt stöd till brottsoffer.

http://www.socialstyrelsen.se/oppnajamforelser/brottsoffer

Öppna jämförelser av stöd till brottsoffer – våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld

Här kan du jämföra kommunernas arbete för att stödja våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld. Du kan till exempel se vilka kommuner som erbjuder råd och stöd och vilka som systematiskt följer upp sina insatser.
Resultat och metoder
Beskrivning av datainsamlingen – viktig för att förstå och tolka resultat
Resultat för samtliga kommuner 2012
Viktiga resultat

För första gången redovisar vi öppna jämförelser av kommunernas stöd till våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld. Resultatet från undersökning visar bland annat att:
• Nästan alla kommuner uppger att de kan ge råd och stöd till våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld. Stöd och behandlingsinsatser till barn kunde också erbjudas i mycket hög omfattning.
• Nästan tre fjärdedelar av kommunerna (70 procent) uppger att de har aktuella, skriftliga och på ledningsnivå beslutade rutiner för hur personalen ska agera när de möter en våldsutsatt kvinna.
• Omkring var tredje kommun uppger att de under 2011 systematiskt följt upp insatser till våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld.
• Knappt var tredje kommun uppger att de har gjort en inventering av antalet våldsutsatta kvinnor under 2011.
• Det finns stora regionala skillnader, till exempel när det gäller systematisk uppföljning av insatser till både våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld samt om kommunerna genomfört inventeringar av våldsutsatta kvinnor.
Resultatet bygger på en enkät till alla kommuner och till stadsdelarna i Stockholm, Göteborg och Malmö. Svarsfrekvensen på enkäten var 83 procent.
Öppna jämförelser görs i samverkan
Jämförelserna har tagits fram av Socialstyrelsen i samverkan med Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Arbetet har även skett i samråd med Vårdföretagarna och Famna.

Hälsar

Eva-Britt

Somliga har visst svårt för att både läsa och fatta!

Jag vet genom tips att det sen mitt senaste inlägg florerar en hel del osanningar om mig på olika forum till exempel Nyhetsverket. Jag vet precis vilka personer som den personen som skriver där, är vapendragare åt- och - bryr jag mig? Inte ett dugg.

Men det står ingenstans i mitt inlägg att jag har förföljts i mer än 20 år på grund av att jag drivit frågor om våld mot barn och kvinnor. Det står heller inte att det har någonting med uthängningarna av mig på nätet att göra. Tvärtom står det att det inte har med saken att göra.

Men somliga känner sig tydligen träffade ändå.

Det står förvisso i en kommentar att trots det jag har utsatts för har jag flyt i mina frågor och tänker fortsätta driva dem- men inte att den här mycket påtagliga personförföljelsen beror på att jag driver just de frågorna.

Det står också att ibland har jag blivit vilseledd.

Däremot står det att jag ända sedan 1987 har trott att det har varit en kombination av mycket privat karaktär och grov brottslighet.

Förvisso har jag blivit uthängd på nätet på grund av att jag drivit frågor om våld och hot mot barn och kvinnor men långt ifrån ända sedan 1987.

Och den uthängningen har för att vara tydlig, enligt mig, ingenting med de personer som står för intrång i mina lägenheheter, prejning av mg och andra i min närhet med bilar med mera, med mera. De personer som står för dessa intrång med mera har ingenting att göra med att jag driver frågorna ideellt och politiskt.

Dessutom har jag inte bara blivit ifrågasatt. Man har förödmjukat mig , förnedrat mig och satt på mig alla möjliga epitet och öknamn. Allt för att man inte kan diskutera sakfrågan. Allt för att de kunskaper jag och andra har inte ska fortsätta få tilltro. Jag har försökt att diskutera på en saklig nivå, men bemöttes nästan enbart av personangrepp, ofta anonyma. På de premisserna diskuterar inte jag. Och då är det tydligen inte roligt längre.

Jag har för länge sedan slutat att läsa allt strunt som skrivs om mig men ibland behövs det ändå att jag rättar till osakligheter.

Trevlig helg!

Hälsar

Eva-Britt

Jag har varit trakasserad i över 20 år
Och då menar jag inte de uthängningar på nätet och hotelser på grund av mina engagemang för utsatta barn och kvinnor i nära relationer.
Jag har valt att driva de frågorna både ideellt och politiskt. Jag vet att det finns män som också utsätts i nära relationer och att det är flest män som utsätts på allmän plats- men det är också så att det är flest män som står för våldet mot andra män.
Jag tänker inte driva den frågan utan begränsar mg till att driva våld mot barn och kvinnor. Jag är för övrigt trött på de män som alltid dyker upp som gubben i lådan och försöker vända debatten till att det är män som har det värst. Så är det inte och det vet alla vi både män och kvinnor som arbetar med frågorna.

Inte heller beror det på att jag drivit frågan om MAI, det internationella handelsavtalet som tack och lov gick i stå, eller EMU där jag var drivande mot EMU och som tack och lov inte det heller blev verklighet för då hade den svenska ekonomin varit illa ute.
Detta är naturligtvis djupt personligt och på hög nivå och antingen är det grov brottslighet eller också är det mycket privat och det är inte så många personer i min närhet som har varit med ända sen 1987.

Troligtvis är det en kombination av grov brottslighet och mycket privat. Det har jag trott ända sedan 1987 även om personerna lyckats förvilla mig då och då.

Så till de trakasserier eller jag ska nog kalla det för stallking, ofredande, olaga intrång, förstörelse med mera eller kort sagt några har jävlats med mig sedan 1987.
Som ni vet har jag och mina barn levt med skyddad identitet från just detta årtal och ett antal år framåt.

I alla lägenheter har det funnits personer som gått in och repat på möbler, målat på möbler, skrapat bort färg på möbler,skruvat upp skruvar på möbler lite i taget tills möbelben o.d. har lossnat, eller skruvat upp skruvar på brevkorg, typ IKEA tills den ramlat och papperna hamnat på golvet, hällt ut olja, hällt ut vatten, målat svart, rött på möbler, skruvat loss duschmunstycken, tagit sönder vattenlås under vasken så att vattnet forsat ut, förstört mina blommor, när jag köpt nåt nytt har detta antingen förstörts eller om det har varit ett set till exempel bestick, har de tagit en av delarna, förstört smycken, blött ner torr tvätt innan jag hunnit ta ner den, itvättstugan i andra huset har man fläckat ner ren tvätt så att jag fått tvätta om igen,skruvat sönder ekrarna på min nya cykel så att jag kunde ha kört omkull och riskerat att dö, blivit prejad av bilar, skickat fejkade mail från personer som jag har suttit med på ett möte eller pratat med på bussen. Allt för att jävlas och för att visa att de precis vet exakt vad jag gör och jag ska minsann inte få nån frid.

Det första sabotaget på någon av mina cyklar gjordes på min gamla cykel som jag haft sedan jag var 17 och var jättebra. Den stod parkerad utanför en byggnad där jag hade ett arbetsplatsmöte. När jag skulle cykla hem hade någon saboterat bromsen så att jag for rakt ner för en backe och kunde inte stanna. Jag vågade inte hoppa av cykeln utan jag for rakt ut på den stora vägen och kunde precis väja mellan två bilar så att farten till sist avtog av sig själv. Detta var på sensommaren 1990 eller 1991.

Vill också lägga till att det senaste de gjort är att förstöra karmarna,armstöden, på en fin nästan ny fåtölj,de ser hemska ut rödaktigt målade) klippt upp sömmarna på ett par fina inneskor( kostade 80 krornor att laga dem så det blev billigare än att köpa nya, man ställer om min väckarklocka då och då, man såg till att ställa alarmet på väckarklockan så att när barnbarnen och jag kom in i lägenheten samtidigt som jag larmade av Securitaslarmet ljöd klockan. Jag fick säga till barnbarnen att jag hade dammat och kommit år klockan- vilket jag alltså inte hade. Jag har sömntabletter- de finns alltid i mitt medicinskåp- men de har jag hittat några gånger i mitt sovrum under en säng, där jag aldrig har dem efter att ha tagit bort den extrasäng som jag har när barnbarnen är på besök.

Fy för att blanda in barn, för syftet var väl att de skulle tro att det var karameller och att de skulle äta dem och somna om de leker under sängar som ju händer med barn.

Det ena barnbarnet ville gärna ha en sångbok med tillhörande skiva med sig hem från mig, sa hon i telefon, på tal om avlyssning. Vad roligt det måste ha varit att plocka bort just det skivfodralet från lägenheten. Det de inte visste var att skivan låg kvar i skivspelaren.

Videon har de mycket lämligt tagit sönder. De vet ju att barnbarnen har filmer som man spelar upp i videon.

När de gör större åverkan går de in när jag är på jobbet eller i stan- men annars går de ofta in precis innan jag kommer hem. Så att jag verkligen ser att de har varit inne.

De sprutar mitt hårspray och mina parfymer precis innan jag kommer hem. Det innebär att mina finare parfymer bär jag alltid med mig.

De sprutar även parfymerna på mina sjalar så det luktar som ett bättre, ja ni vet vad. Därför har jag inga sjalar i hallen längre.

Ja, listan på jävelskap kan göras nästan hur lång som helst.

Kan inte låta bli att nämna att jag fick en liten korg på Lövmarknaden 1963. Den har jag vårdat och i den här lägenheten har den stått på golvet i köket- lika fin som när den var ny. Visst har jag använt den till fika. Vi pratade om den på gården och jag fick beröm för att den var så fin. Ja, för vad tror ni hände. Någon har naturligtvis brutit sönder vissa delar i kanten och på locket. Kul- men naturligtvis smärtsamt för mig. Och det är så de här personerna gör- vet de att jag är förtjust eller glad för något förstör de sakerna inte helt men lite lagom så att för mig känns det inte roligt att använda dem längre.

Likadant är det med min tvättkorg. En snygg vit med blått tyg inuti. Den har man också brutiti sönder bit för bit. Får se hur länge den håller.

När jag var i Malmö på operett och kom hem på natten hade någon målat svarta tjocka ränder på insidan av mitt vita skåp under tvättstället i badrummet. Jag hade tur och kunde ta bort färgen med aceton och svinto.

Sen gick det några dagar och så gjorde någon om samma sak. Även då använde jag aceton och svinto. Fick bort nästan alltihop.

Nu sitter det en lapp i skåpet där det står : Din jävla skata.

Ett tag hade jag lite såna lappar utplacerade. Syftet att jag fick ut min frustration men mest att jag ville förnedra de här personerna lite.

Men jag orkar inte hålla på.

Jag borde naturligtvis aldrig säga eller berätta något men jag känner att jag vill kunna berätta för mina vänner om sånt jag blir glad för, och det fastän jag vet att det slår tillbaka gör jag det.

Avlyssnad ja, i alla år och rådet från polisen är att inte prata i trådlösa telefoner eller mobiler.
Det rådet fick även min kompis som också råkat åka med i en del av trakasserierna mot mig.

Men som någon skrivit i en kommentar till mig: Säkerhetsfolk vet att man kan bli avlyssnad bara man har mobilen och /eller datorn i samma rum som man befinner sig. Det förklarar hur de här personerna kan veta precis allting.Med GPS kan de se exakt var jag befinner mig.

En av mina grannar säger att det är precis som om någon alltid vet vad jag säger. Ja, precis så är det.

Om jag känner på jorden i urnan på trappan hinner jag bara gå upp och hämta vattenkannan och när jag kommer ner har någon annan redan vattnat. Numera känner jag inte på jorden och då går det bra. Ingen annan vattnar eftersom jag inte visar när jag gör det.

Jag och mina vänner har testat att säga vissa saker som bara vi vet om och vips händer det något som egentligen ingen mer än vi skulle kunna göra eller känna till.

Så visst är jag/ vi avlyssnade. Och naturligtvis befinner sig en del av de här personerna väldigt nära mig.

När mina pojkar var små köpte jag en leksak där man kunde höra vad folk sa på 200 meters håll och det är snart 30 år sedan. Så visst finns det möjligheter att avlyssna mer än i telefoner och i rum där datorer och telefoner finns.

Hackad dator , ja.

Vad har jag gjort för att försöka hindra det här?
Polisanmält naturligtvis men eftersom jag inte kan peka ut någon misstänkt är det svårt att utreda, säger polisen. Egentligen skulle jag kunna peka ut ett antal personer men inte specifikt vem som vid varje tillfälle gör intrången eller avlyssnar, eller står för datorintrången. Jag bara vet att de är med i byken.

I alla lägenheter utom en sattes sjutillhållarlås in. I den här som jag bott i sedan september 1999 har även Securitaslarm satts in plus en webbkamera.
Securitaslarmet larmades av och de fortsatte gå in i lägenheten. Vid kontakt med Securitas för några år sen konstaterades att någon gått in när jag inte var hemma men eftersom larmet avlarmades kunde vi inte se vem/ vilka det var.

I den senaste lägenheten där jag alltså har bott i snart 13 år har jag bott ensam. I övriga bodde även mina idag vuxna barn. Ingen av oss lider det minsta av någon förstörelselusta och är dessutom uppfostrade till att vara rädd om saker.

Det finns bilder på det mesta av förstörelselustan om ifall att polisen kan få fram misstänkta.

Jag har naturligtvis fått lära mig att leva med det här. Jag har strategier som gör att jag ändå klarar av min vardag och har haft väldigt flyt med de frågor jag arbetar med och naturligtvis har jag många goa vänner som stöttar till hundra.
Givetvis är jag kränkt , ledsen och förbannad. Av och till trappar de ju upp förstörelselustan i lägenheten i synnerhet när jag inte reagerar synligt eller berättar för folk.

Jag kontaktade polisen där jag har haft en kontakt som varit med nästan lika länge som det här har pågått och senast tyckte han att jag skulle sätta in en webbkamera.
Omständigheter gjorde att detta inte blev av förrän söndagen den 2 juni. Då hjälpte sonen mig och allt blev jättebra.
Det hände ingenting på 4 dagar. Ingen var inne och inga larm i mobilen heller förrän på torsdagen då jag var på kyrkonämnden- då kom det en bild ifrån lägenheten, men ingen person syntes på bilden.
Antingen hade de manipulerat kameran eller tagit sig in i systemet.
Jag fick flera larm när jag var på jobbet, när jag var i tvättstugan och när jag satt vid kortsidan av mitt hus de följande dagarna. Jag visade mina grannar och mina arbetskamrater.

Bestämde mig för att polisanmäla och hör och häpna när jag satt och väntade på polishuset kom det ännu ett mail med bild ifrån lägenheten- men ingen person syntes. Naturligtvis en demonstration om att de visste att jag var hos polisen.
Pratade med sonen- vi kom överens om att jag inte programmerade in systemet för mail- jag förstod ju nu att de var inne i systemet och skickade stillbilder bara för att terra.
De går naturligtvis in i lägenheten igen och jag har fått bearbeta besvikelsen över att det inte gick att komma på dem den här gången heller.

Idag gick jag till bankomaten och larmade som vanligt webbkameran innan jag gick ut-- lite jobb ska de väl ha, tänker jag. Man ställer ju in kameran innan man larmar och det gjorde jag idag också.
När jag var nästan framme plingade det i mobilen men jag tittade inte för mobilen var i ryggsäcken och samtidigt som det plingade körde en taxibil med en utländsk chaufför alldeles bredvid mig i långsam takt och till och med stannade till och tittade. Jag skakade på huvudet, bilen gled vidare. Samtidigt dök det upp en annan man med en precis likadan väska som jag har till bassängbadet. En sån väska är ovanlig- fått beställa den.Den mannen gick demonstrativt långsamt före mig in i lokalen och såg inte ut att veta vart han skulle. Badet är stängt idag. Det är Midsommarafton. Kollade också mig. Taxibilen stannade där jag gick in-och gick ur bilen och in i lokalen där jag tog ut pengar och båda männen stod en bit bort och tittade på mig när jag kollade mobilen – och vad hade jag fått? Jo, ett mail som visade att någon manipulerat kameran och ställt in den så att den riktades mot taket.

Förmodligen blev de väl sura när jag inte ville ha mail med bilder på en tom lägenhet och nu tänker de gå in i systemet och rikta kameran för varje gång man gör det får jag ett mail som visar den nya riktningen i lägenheten. Jag får väl stänga av ljudet på mobilen istället.

För att det inte ska råda några tvivel borde det alltså bara vara jag som har acess till att rikta kameran- det gjorde jag innan jag gick hemifrån- och jag garanterar att den inte riktades mot taket. Mailen kommer omedelbart om man gör en förändring och jag befann mig alltså på vägen i riktning mot bankomaten en kilometer från mitt hem när det kom.

Jag har givetvis en logg.

Mannen med väskan försvann när han förstod att de var iakttagna och taxichauffören gick förbi mig när han förstod att jag kollade honom. Vart han nu skulle ta vägen i tomma stängda lokaler.

Jag vill tillägga att det är flera år sedan som bilar försökte preja mig eller gled upp bredvid mig och stannade till för att ofta rivstarta eller som nu vänta ut mig tills jag kom fram dit jag skulle. Att tuta på mig i varje vägkorsning och varje gång jag går in eller ut någonstans hörde också till vanligheterna. Att blända mig med billyktor, speciellt vintertid är tydligen också väldigt roligt.

Allt det här började redan på den gamla orten.

Som ni förstår har personerna bestämt sig för att jag aldrig ska få ro.

Då 1987 när vi fick skyddad identitet var jag med och avslöjade en liga som stal på ett bygge på den gamla orten- helt oavsiktligt eftersom jag var uppmärksam på den terror som jag redan var utsatt för åkte detta med i svepet. Jag var också med och avslöjade grova knarkbrottslingar som bodde granne med mig på den nya orten. Det ingick både svenskar och utlänningar i den härvan.

Jag ska väl också tala om att Hyresgästföreningen och några andra var med och tipsade polisen. Hyresgästföreningen hade också samtal med de ungdomar som var inblandade där de berättade hur farligt det var att missbruka och att umgås med de utlänningar som också var inblandade i härvan. Så hade även skolsköterskan. Vi var alla djupt oroade och både skolsköterskan och jag och en väninna, som kunde namnge ungdomarna, samt Hyresgästföreningen visste precis vilka ungdomar som var inblandade.

Tycker också det är viktigt att berätta att en av poliserna som under många år undervisat om farligheterna med droger och alkohol och fick ta emot en del av tipsen, visade sig efter en tid själv vara missbrukare och inblandad. Tacka sjutton för att allt kunde fortgå. Den polisen avskedades senare från sin tjänst som polis.

De som stod för distributionen dömdes senare till 8 års fängelse och livstids utvisning. Övriga inblandade vet jag ingenting om.

Naturligtvis fanns det ett antal svenska vuxna som också var med i härvan.Jag vittnade aldrig på grund av min skyddade identitet. Jag förhördes heller aldrig på grund av samma anledning.

Men visst var jag med och tipsade.

Jag hade kontakt med en manlig fritidsledare som även hade hand om mina barns beskydd. Han var kompis med chefen för dåvarande Narkotikaroteln och förmedlade kontakten dit.

Den personen är fortfarande högste chef för Narkotikaenheten.

Jag har brutit samman några gånger och det har de naturligtvis tyckt var jätteroligt. Men nu är det 10 år sen och som sagt man lär sig att leva med eländet helt enkelt för att man måste.

Vad som är hönan och ägget vet jag efter alla år fortfarande inte. Polisen har gjort några tappra försök i synnerhet med mailen. Men jag har inte stort hopp om en lösning. Jag har förut berättat på min blogg att jag fick hjälp att ta fram IP-numren till de som skickade mailen. Det har också funnits personer i min närhet som helt plötsligt har rodnat väldigt när de har sett mig. Naturligtvis har jag undrat varför- men jag har inga svar. Vad gäller IP-numren fick inte polisen då använda sig av dem eftersom detta bara skulle räknas som ofredande och det ger inte 2 års fängelse vilket då krävdes för använding av dem som bevis.

Och som sagt så länge jag inte exakt kan peka ut vilka som går ut och in i min lägenhet agerar inte polisen.

En sak är i alla fall säker. Dataexperter är de . Tid och pengar har de. Besatthet har de. Barnsligt är det. Betalda förmodligen av någon väldigt kränkt person. Jag har svårt att tänka mig att grova brottslingar gör sånt här på den här nivån utan betalning och utan instruktioner om hur exakt det här ska gå till.

Varför jag skriver det här?
Jo jag tänker inte lägga ett öre till på min säkerhet. Då kan jag lika gärna berätta vad jag utsätts för. Jag får acceptera att det är så här men tänker inte ägna min tid och kraft till att detta ska vara det som överskuggar allt annat. Jag förstår att de hade tyckt det var roligt om jag genomsökte min lägenhet varje gång jag kommer hem . Men så är inte fallet. Jag reagerar när jag råkar stöta på förstörelsen om den inte är väldigt iögonfallande. Och tro mig- de är i varenda skrymsle och härjar.

Eftersom kanske inte alla läser kommentarerna lägger jag idag den 5 juli till en av mina svarskommentarer. Där står att precis som när polisen försökte utreda mailen möts jag av ett antal djupt rodnande människor, samma som då efter att det här inlägget skrevs. Jag tar det som att allihop har varit om inte direkt aktiva så väldigt medvetna om vad som har pågått mot mig i alla år. Må dessa skitstövlar skämmas varje gång de möter mig, och må de frukta om jag någon gång får så mycket bevis som behövs.

Trevlig Midsommar!
Hälsar
Eva-Britt

P.S Jag ber om ursäkt för att jag uppdaterat flera gånger- men jag har helt egoistiskt behövt ösa ur mig en del av de trakasserier jag har utsatts för. Men nu tror jag att jag kan sätta punkt. Tack för att ni orkat läsa. Jag kommer att fortsätta mitt arbete för att hjälpa främst utsatta barn. D.S

PPS. Jag har fått veta att det spekuleras hej vilt om detta inlägg på bloggar och till mig om mig. Det är förunderligt att ni inte har annat att lägga tiden på. Att sitta och gissa huruvida det är på ena eller andra sättet verkar för mig vara det som är riktigt riktigt sjukt. Och det är samma gamla gäng som tycks vara i farten. Det tycks vara ett enda svamlande med den ena sjuka teorin efter den andra och en tro på att det som skrivs på de här bloggarna verkligen lyfter sakfrågorna och era egna personer. I själva verket är det tvärtom. Riktiga lågvattenmärken.

Vi som blir uthängda på era bloggar och är så att säga offentliga personer står allihop med namn ,adress och telefonnummer. Ni behöver bara lyfta luren för att få svar på era frågor. Men det är klart. Vad ska ni göra om ni inte kan fantisera och fortsätta med era sjuka teorier? Vad ska ni då skriva om?

Vad beträffar min gamla cykel där bromsen saboterades så att jag kunde ha förolyckats- rena turen att jag inte gjorde det- handlar det inte om en gammal sliten cykel- den var relativt nyrenoverad- och den fungerar alldeles utmärkt än idag fastän den är 47 år gammal. Den används av en 20-årig tjej som fick den av mig för flera år sedan. Vad beträffar den nya cykeln berättade cykelhandlaren tillika reparatören för både polis och tv att det var sabotage och att man skruvat ekrarna lite i taget så att när de till sist lossnade vred sig hjulet som en åtta.

Så om det är några som har konspirationsteorier och har haft i många år är det ni som står för de här bloggarna och inget hellre vill än att vi som blir diskuterade ska ta åt oss. Men vi fortsätter att jobba på med våra frågor oavsett vad ni skriver. Vi tar inte åt oss ett dugg. Och vi läser sällan vad ni skriver men ibland har vi behov av att tala om för de som stöttar oss och för er vad vi tycker om ert bludder.

Jag beundrar Monica Dahlström-Lannes som oförtrutet lyfter barns utsatthet.

Jag vet att det finns en del som tycker att jag inte bör förknippas med Monica. Men det gör jag så gärna.

Jag arbetar också för utsatta barn både politiskt och ideellt. Det vet ni som följer min blogg. Varken Monica eller jag tycker om falska anklagelser oavsett om de kommer från mammor eller pappor. Men vi företräder barnens rätt att bli lyssnade på och det går före de könskrig eller rättvisekrav som föräldrar tror ska föras i våra domstolar.

Domstolen har att se till barnents bästa i framtiden.

Domstolar bör enligt min åsikt också ta vara på möjligheten att återremittera undermåliga utredningar från socialtjänster och också ta med möjligheterna att ta in barnpsykiatrik expertis innan barns berättelser om våld och andra kränkningar,exempelvis sexuella övergrepp bortförklaras med icke evidensbaserade humbugteorier som PAS, PAD och den mycket svåra sjukdomen Munchaussens syndrom.

Jag arbetar också oförtrutet vidare för att försöka sprida kunskaper om barns utsatthet och även politiskt arbeta med att försöka förändra vardagen för de här barnen.

Tack, Monica!

Läs gärna artikeln nedan.

Hälsar

Eva-Britt

http://ekuriren.se/ledareasikter/debatt/1.1396102-forstar-morfars-fortvivlan

Jag förstår morfars förtvivlan
Debatt
Den sexuellt utnyttjade flickan fick inte hjälp av social¬tjänsten trots flera års larm. Det som hänt i Eskils¬tuna är inte förvånande. Jag blir kontaktad av anhöriga från hela landet som beskriver hur man inte lyssnar på utsatta barn, eller man lyssnar men tror dem inte
Förövares charmfaktor vinner över barns utsatthet.

Lagen är tydlig. Anmälnings¬skyldigheten till socialtjänsten är villkorslös.
Men vad händer sedan? Socialtjänsten ska inte utreda brott.

Det räcker att få veta att brott kan misstänkas och anmäla. Hur det gått till är polisens sak att utreda. Om bevisen inte räcker till åtal så läggs förundersökningen ned. Dock kan den återupptas om nya uppgifter kommer in. (Enligt undersökningar är polis och åklagare i Eskilstuna bäst i landet på att hantera sexualbrott mot barn).

Själv har jag också varit med om både uppseendeväckande och upprörande beslut. Som när den sörmländske socialchefen ringde upp mig och menade att "blåmärken får vi ju alla" efter att jag protesterat mot att social¬tjänsten inte agerat. Två barn hade berättat om våld och övergrepp och visat skador på kroppen, bland annat i underlivet.

Men de läkarundersöktes aldrig och kunde inte förhöras av polisen. Den misstänkte pappan hade vårdnaden och socialnämnden ingrep inte. Polisen stod lika maktlös som vi vittnen. Mitt framför våra ögon och social¬jouren (!) fick den misstänkte pappan ta med sig de förtvivlade och gråtande barnen.

Vi får i framtiden uppleva många liknande fall, vittnesbörd från barn som inte blivit tagna på allvar, där vuxna svek och där myndigheterna även begick övergrepp mot dem. Tack och lov för att den aktuella flickan i Eskilstuna har en kämpande morfar som inte ger upp så hon inte totalt tappar tron på vuxenvärlden.

Barnombudsmannen har i dagarna kommit med en alarmerande rapport "Signaler" där unga har fått komma till tals. BO kräver nu krafttag för att hjälpa utsatta barn. Så rekommenderas till exempel särskilda "barn¬tjänster" hos socialtjänsten – ett mycket välkommet förslag!
Jag håller med "Medborgare" (EK 27/3) att det finns en flathet, men också brist på kunskap, sunt förnuft och civilkurage, eller – kanske ännu värre – brist på medkänsla?
Och jag förstår morfar som är helt förtvivlad!
Monica Dahlström-Lannes
F.d. polis och författare

Jag gör på samma sätt som i förra artikeln - publicerar både länken och kopia på artikeln i Aftonbladet.

Jag behöver väl inte säga att det här är ett allvarligt samhällsproblem som även jag är trött på att behöva åskådliggöra gång på gång utan att något bra resultat kan påvisas.

Det har förvisso hänt mycket lagstiftningsvägen och det är inte lagarna som är de värsta bovarna utan tillämpningen av dem, vilket i sig innebär att lagstiftningen behöver ses över eftersom de många gånger inte tillämpas på rätt sätt.

Hur lång tid ska det behöva ta för att förändra attityderna? Det var ju inte igår som diskussionerna och faktakunskaperna kom oss tillhanda.

http://www.aftonbladet.se/debatt/article14597290.ab

Debattörerna: Sveriges tjejjourer, representerade av Angela Beausang, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (Roks) och Carina Ohlsson, Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund (SKR)

Debatten: Efter överfallsvåldtäkterna i Örnsköldsvik har polisen varnat kvinnor för att vistas ensamma utomhus. Budskapet från samhället är tydligt, menar Sveriges tjejjourer: det är den som utsätts eller riskerar att utsättas som får bära ansvar för våldet.

Lägg inte skulden på de våldtagna tjejerna

Sveriges tjejjourer efter överfallsvåldtäkterna i Örnsköldsvik: Vi är trötta på att få utegångsförbud

Efter överfallsvåldtäkterna i Örnsköldsvik varnar polisen kvinnor i staden för att vistas ensamma utomhus. Många föräldrar har i dagarna samtal med sina tonårstjejer om vad de ska tänka på för att inte råka ut för ett övergrepp. Samtidigt minskar andelen fällande våldtäktsdomar. Budskapet till unga tjejer är tydligt: det är upp till dem att ta ansvar för killar och mäns sexuella våld.

Men tjejer är trötta på att allt fokus som lägg på deras beteende. På tjejjourernas gemensamma hemsida Tjejjouren.se röstades frågan "lägg ansvaret på förövarna – inte de utsatta" fram som den allra vikigaste.

Män och killar står för nästan allt våld i samhället i dag. Men var finns de i debatten om våldtäkter och sexuella övergrepp? Hur många föräldrar pratar med sina söner om risker, beteende och ansvar?
Att prata om hur tjejer kan skydda sig kan verka harmlöst, ja till och med omsorgsfullt, men det leder till att skuldbördan hamnar på den utsattas axlar i stället för på förövarna. I förlängningen får detta konsekvensen att det blir oerhört svårt att bli dömd för våldtäkt. Bara drygt 300 av över 4000 anmälningar ledde till åtal 2010. Var tredje åtal ledde till friande dom jämfört med omkring ett av 20 åtal i andra brottmål.

"Varje gång jag ska cykla hem från mina danslektioner och det är kolmörkt ute är jag skiträdd. Det känns som att någon ska hoppa fram och överfalla mig... Varför känns det så läskigt och hur kommer jag över min rädsla?" Så lyder en av många frågor som tjejjourerna får.

Vi tror att de flesta tjejer kan känna igen rädslan och de begränsningar i vardagen den innebär. Oron och uppmaningarna att vara försiktig är så vardagliga att många knappt reflekterar över om de bygger på verkliga risker. I själva verket begås de flesta våldtäkter och sexuella övergrepp inomhus och av en bekant eller partner.

Fixeringen vid överfallsvåldtäkter skapar inte bara onödig oro. Den osynliggör också att det är det killar som löper störst risk att utsättas för överfall. Det är de som borde vara mer försiktiga, ha överfallslarm och be flickvännen komma och hämta dem efter träningen. Vi ger mer än gärna bort alla våra tips!

Tjejer är trötta på att bli uppmanade att hålla sig inomhus och på andra sätt behöva ta ansvar för våldet. Nu är det dags att prata om och med killarna. Tidigare i år skickade Sveriges tjejjourer in nästan 2000 namnunderskrifter till ansvariga ministrar och krävde en satsning på förebyggande arbete med fokus på kopplingen mellan normer för manlighet och våld.

SKR och Roks tjejjourer kräver nu:
¤Sluta osynliggöra killar och män både som förövare och utsatta.
¤ Resurser och stöd till skolor så att det kan leva upp till läroplanens krav på att verka för jämställdhet och att ge alla elever kunskap om kropp, sex och relationer
¤ Kvalitetssäkra våldtäktsutredningarna
¤ Inrätta en granskningskommission för att identifiera brister i utredningskvaliteten i polisens och åklagarnas hantering av våldtäktsärenden

Till sist, så kräver vi bättre kunskap och färre fördomar om hur en våldtagen kvinna är och agerar, i våra rättssalar. Och tydliga, välskrivna hovrättsdomar som stärker rättssäkerheten för våldtagna.
Först då kan vi svara den 15-åriga tjejen som mailar oss, att hon kan sluta vara rädd på sina cykelturer.

Angela Beausang
Carina Ohlsson

Tack båda två för artikeln!

Hälsar

Eva-Britt

Tack Maria Sveland för en mycket talande artikel.

Jag delar helt dina synpunkter och slutsatser.

Kan väl säga så här att det finns vissa grupper som inte vill att den här artikeln med de här kunskaperna ska spridas. Det har därför berett mig vissa svårigheter att dela artikeln- dock finns det andra som har gjort det såsom Eva-Lena Jansson, Cecilia Eklund och Helena Berggren. Därför har jag valt att publicera både länken till DN och kopiera hela artikeln här på min s-blogg. För tro inget annat än att det här är en politisk fråga och som Maria Sveland så riktigt skriver att så länge tystnaden råder om orättvisorna kommer de att kvarstå och enligt min åsikt också bli värre.

Så tack igen Maria Sveland!

http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/i-tystnaden-vilar-fornekelsen-av-orattvisorna

Illustration: Anne-Li Karlsson
Mitt under pågående debatt möter Maria Sveland sina meningsmotståndare på en öppen diskussionskväll på en pub i Stockholm. Det blev en av de märkligaste kvällar jag upplevt, skriver hon i sin slutreplik.
Sista tiden har jag varit upptagen med att tänka på hatet. Varför det är så påtagligt och starkt just nu och vilka männen som hatar feminister egentligen är. Därför var det med glädje och stor nyfikenhet som jag bestämde mig för att följa med på förbundet Allt åt allas Operation Dicken. Bakgrunden var de öppna pubkvällar som Pär Ström och Pelle Billing brukar anordna med jämna mellanrum i Stockholm respektive Malmö.

Vår tanke med att gå dit var att få träffas på riktigt, bortom mediernas hårt koreograferade debatter där samtalen aldrig får vara vindlande och utforskande. Vi ville bemöta deras feministhat med diskussion och argument. En annan förhoppning jag personligen hade var att, om möjligt, försöka förstå hur de tänker och resonerar. Vad ligger bakom deras avsky mot feminister? Det blev en av de märkligaste kvällarna jag upplevt på länge.

Men först några ord om den debatt som följt efter min artikel om att bli politiskt deprimerad (DN 8/2). Mycket har sagts i debatten klokt och oklokt, spretigt och fokuserat, men det finns ett ord som mer än alla andra går som en röd tråd genom flera av inläggen. Det ordet är förnekelse.
Som feminist är man van vid att ständigt mötas av just förnekelse över de orättvisor man försöker att definiera och bekämpa. Det är ett av de absolut vanligaste motargumenten. Vi överdriver. Vi är onödigt högljudda. Det finns inget hat. Det finns inga orättvisor mellan män och kvinnor. När det kommer till den del av debatten som handlat om det allvarliga politiska läget där en alltmer högerradikal rörelse just nu kyler Europa har förnekelsen varit både total och absurd. I stället för att tydligt ta avstånd från de högerradikala och rasistiska partier som nu samarbetar med flera regeringar i Europa har ett antal debattörer lagt skuldbördan på vänstern. I den här debatten har det hetat att väns¬tern måste rannsaka sig själv. Väns¬tern vägrar att tala om hela verkligheten. Vänstern måste formulera principer för en gemensam framtid. Det är resonemang som alla bygger på just förnekelse. Eller som Per Wirtén skriver (Expressen 18/2)

”Efter Pragkuppen 1948 drog Europas socialdemokrater en villkorslös linje mot kommunisterna. De drevs ut ur fackföreningar. De isolerades. De betraktades som demokratins fiender. Rädslan för Erlander och Palme var i det avseendet obefogad – och helt befängd.
Jag har väntat på att Europas borgerliga partier på 2010-talet ska dra en lika skarp gräns mot sin ytterflank. Men de vill inte. I stället har de i flera länder valt samarbete eller beroende av islamofobiska, rasistiska och nationella partier.”

Det intressanta (och sorgliga) är att se att samma förnekelse funnits i den del av debatten som handlat om hatet mot oss feminister. Det är en förnekelse som nästan blir humoristisk när man sitter med inkorgen full av mejl med rubriker som ”Du är ägd din jävla fitta!”. Hatet som jag och flera med mig möter varje gång vi tar upp feministiska frågor har som Anna-Klara Bratt skrev (DN 22/2) blivit en del av arbetsbeskrivningen.
Jag kan ärligt säga att jag är avtrubbad när det kommer till den typen av mejl. Jag läser dem knappt utan slänger dem automatiskt i papperskorgen. Inte heller surfar jag runt på nätet för att läsa olika mäns texter om vad de vill göra med mig.

Men avtrubbningen till trots så undrar jag då och då över vilka de här männen är. Liksom jag fascineras över deras avsevärda mängd energi och frenesi som de slösar på sitt hat. Har de inget jobb att gå till? Hur har de tid författa alla långa mejl och blogginlägg? Vad är det som driver dem i deras oresonliga hat? Eftersom många av dessa anonyma mejlhatare återfinns i kommentatorsfälten på herrarna Ströms och Billings bloggar hoppades jag att några av dem skulle dyka upp på pubmötet på Charles Dickens.

Enligt deras egen inbjudan var mötet till för att träffas informellt över en öl. Eller med andra ord, en möjlighet att ostört få prata om faran med feminismens utbredning. För medan rädslan i rasisternas världsbild handlar om det muslimska maktövertagandet över Europa handlar rädslan i antifeministernas världsbild om det närstående statsfeministiska maktövertagandet. I deras värld är män maktlösa medan feministerna är de som styr såväl över familjer som den rådande politiken. Och inte nog med det, vi är dessutom finansierade av staten i form av forskningspengar (genusvetenskap!) och löner (kvinnojourer!).
Dessutom – och detta är faktiskt lite rörande – vill vi avskaffa män överlag eftersom vi förespråkar rätten till insemination för ensamstående kvinnor. Inte ens denna lilla skärva av biologi att vila sin manlighet på ska kvarstå i det feministiska herraväldet. Inte undra på att de tolkade Valerie Solanas Scum-manifest så bokstavligt och humorlöst.

Ni kanske tror att jag överdriver eller raljerar, men då råder jag er att läsa vad de faktiskt skriver. Det är ungefär som att läsa en skrift från medeltiden som slår fast att jorden är platt. Det får dig att skratta, tills du inser att detta är deras absolut fasta övertygelse.

Vi var en grupp på runt femtio personer som kom till mötet på pub Charles Dickens där ett tjugotal antifeminister hade samlats. Efter några inledande förvirrade minuter spred vi ut oss i lokalen. Snart pågick samtal runt borden, och även om antifeministerna tycktes ha aningen svårare att hålla en god samtalston mot kvinnorna än mot männen i vårt sällskap, så var det en på många sätt rörande syn den där måndagskvällen. Hade någon i det ögonblicket tittat in från gatan hade de sett en proppfull krog där bägare svingades lika gemytligt som någonsin under germanska oktoberfestivaler. När jag till slut hamnade bredvid Pär Ström tog jag tillfället i akt och frågade varför han hatar feminister.

På sin blogg återger Ström vårt samtal med egna ord:
”Jag svarade att det var en lång process, till stor del baserad på stigande irritation över de många kollektiva anklagelser som under många år haglat över gruppen män (som jag ju tillhör). ’Vi får hela tiden höra att män slår, män våldtar, män startar krig’, exemplifierade jag.”
Hans svar är symtomatiskt och ett återkommande tema bland antifeministerna. Oförmågan att se skillnaden mellan det faktum att det faktiskt är män som med övervägande majoritet ligger bakom våldsbrott och våldtäkter (och krig för den delen) och att påstå att alla män är våldtäktsmän eller kvinnomisshandlare. Men denna misstolkning återkom i alla samtal jag hade under kvällen. Det är intressant och jag har funderat på vad det beror på. Hur kan man förväxla problematiserandet av en destruktiv mansroll som ibland leder till våld med det befängda påståendet att alla män därmed är våldsutövare?

Liksom antifeministerna känner sig anklagade av feminister känner sig rasister anklagade av antirasister. Det har också med all önskvärd tydlighet visat sig i denna debatt. Påståendet att ”Jag är inte rasist, jag tycker bara att invandringen har en del problem…” har obehagligt nog dykt upp i en del av inläggen.

Jag är etnisk svensk och skulle därför också kunna börja gorma om att jag känner mig kränkt och anklagad varje gång någon försökte påtala den växande rasismen hos många etniska svenskar. Men jag har inga problem med att inse min skuld. Jag är inte rädd för påståendet att alla vita är rasister för jag vet att det i viss mån är sant. Som vit svensk åtnjuter jag en rad privilegier som jag knappt ens ser längre eftersom jag tar dem så för givna. Jag vet också att jag har åsikter och tankar inom mig som jag inte gjort upp med och kanske inte ens ser. Men jag vill bli medveten om den djupt grumliga del inom mig som är rasistisk. Och jag vill ta ansvar för det genom att aktivt göra motstånd mot den delen. Genom kunskap och analys. På samma sätt kan jag se att jag har ett ansvar i miljöfrågan. Mitt sätt att leva, min standard och de val jag dagligen gör (hus eller lägenhet? bil eller tåg? ekologiskt och vegetariskt eller kött?) påverkar såklart miljön.

Om jag skulle agera kränkt varje gång någon av ovanstående frågor dök upp och liksom många antifeminister skrika om att jag var anklagad, ja, då skulle vi faktiskt inte komma någonstans. Men så länge antifeministerna känner sig anklagade kan de fortsätta rikta sin förorättade ilska mot feminister i stället för att behöva problematisera sin egen del i kvinnoförtrycket.

För sanningen är att ingen av dessa kränkta herrar har något intresse av att bedriva den rättviserörelse som feminismen är eftersom de helt enkelt inte vill ha ett jämställt samhälle. Därför är de inte heller intresserade av det analyserande av mansrollen som till exempel maskulinitetsforskningen bedriver. Därför envisas de med att jämställa våldet mot kvinnor med våldet mot män, trots att statistiken enligt till exempel Brå visar att 85 procent av dem som utövar våld mot kvinnor är män. Därför tar de gång på gång upp vårdnadstvister som ett av de främsta bevisen på att feminister och kvinnor har större makt än män, samtidigt som de är totalt ointresserade av att driva frågan om individualiserad föräldraförsäkring. Det om något tycker man ju annars borde vara en fråga att driva utifrån deras mansrättsaktivistiska kamp.

Just vårdnadstvister var ett annat återkommande tema under kvällen på Dickens. Det är ingen slump utan har att göra med den framväxande aggressiva papparättsrörelse som delar antifeministernas avsky mot feminister. Här återfinner man samma paranoida bild av feminister som till varje pris vill ta barnen från papporna. I deras värld finns det en hämndlysten frånskild kvinna bakom varje anklagelse om sexuellt övergrepp eller misshandel, ivrigt påhejad av en feministmaffia och en statsfinansierad kvinnojoursrörelse.

Att feminister i alla tider kämpat just för att förmå männen att ta mer ansvar för barn och familj och bli mer närvarande i sina barns liv är ett faktum som de helt enkelt ignorerar. Här handlar nämligen kampen inte om att ta sitt ansvar som pappa (med allt vad det innebär i tid, omsorg och pengar) utan om pappors ovillkorliga rätt till sina barn. Oavsett om det är en pappa som misshandlat sin före detta fru inför ögonen på barnen. Oavsett om barnen vägrar träffa pappan (något som de tolkar som en hämndlysten före detta frus hjärntvätt av deras gemensamma barn).

En av de män som sökte upp mig under den här mycket märkliga kvällen på Charles Dickens var just en sån papparättshaverist. När jag frågade honom varför han hatade feminister svarade han att det var på grund av alla vårdnadstvister där männen inte hade några som helst rättigheter gentemot kvinnorna.
”Är det möjligen så att du har personliga erfarenheter av vårdnadstvister?” frågade jag.
”Ja, det ligger uppe i Europadomstolen just nu.”
”Okej. Finns det något samband mellan din vårdnadstvist och att du började hata feminister?”
”Det kan man lugnt säga.” Svarade han och blev därmed ännu ett exempel på att många av dessa feministhatare har en personlig upplevelse av att vara svikna av kvinnor och samhälle. Jag är säker på att han var långt ifrån den enda av männen på Charles Dickens som hade trassliga vårdnadstvister i bagaget.

Sedan tog samtalet en intressant vändning när han berättade att han jobbade ideellt som jourhavande man i ett litet samhälle i Mellansverige. Plötsligt mindes jag ett obehagligt mejl jag fått anonymt från just en jourhavande man i den staden han nämnde.
”Jaha, men är det du, har inte du mejlat till mig anonymt?”
Jo, tillstod han, det hade han kanske gjort någon gång. Jag frågade vad han hette men det ville han inte säga.
”Men jag står ju med adress och telefonnummer helt öppet, och just nu står jag framför dig. Kan du inte säga till mig vad du heter?”
Det ville han inte. Att hata anonymt var nämligen hans rättighet.

Det är sådana män som hittar näring åt sitt hat i dessa bloggar. I kommentatorsfälten får feministhatet sväva fritt och oemotsagt. Sedan är steget inte långt till att vidarebefordra sitt hat till ett antal (fåtal) offentligt aktiva feminister i form av anonyma mejl. Så ser en del av hatkedjan ut.

Att förneka och därmed förminska hatet, som så många gjort i den här debatten, i stället för att visa sin upprördhet och avsky är djupt obehagligt. Förnekelsen må vara en väl beprövad och delvis effektiv strategi för att tysta en debatt men det är en vansklig väg för ett demokratiskt samhälle. Anders Behring Breivik var en mycket störd människa fylld av hat mot såväl feminister som muslimer. Efter den 22 juli fylldes bloggosfären av inlägg som tog avstånd från Breiviks terrordåd men som höll med om hans åsikter. Genom sina terrordåd har han gjort grovjobbet åt den vardagsrasism som alltmer smyger sig in i finrummen just nu. På samma sätt banar de extrema, anonyma kommentatorsfälthatarna och hatbloggarna vägen för en mer rumsren antifeminism.

Gudrun Schyman brukar säga att skälet till att vi inte kommit längre när det gäller jämställdhet är att det finns en majoritet som inte vill ha det. Om alla verkligen ville ha jämställdhet och frihet från diskriminering så skulle vi ha det. Det här är en fråga om makt och det är på tiden att vi säger det högt. Vi har en samhällelig konflikt, en varböld, som behandlas utifrån en paradoxal föreställning om att det råder konsensus om jämställdhet. Det gör det inte.
Germaine Greer var inne på samma spår när hon skrev ”Den kvinnliga eunucken” 1970.
”Motståndarna till den kvinnliga rösträtten veklagade om att kvinnans frigörelse skulle betyda slutet för äktenskapet, moralen och staten; deras extrema trångsinthet visade sig vara mer klarsynt än den luddiga välviljan hos dessa liberaler och humanister, som föreställde sig att ingenting egentligen skulle förändras om man gav kvinnorna någon gnutta frihet. När vi bärgar den skörd som suffragetterna, utan att själva vara medvetna om det, en gång sådde, kommer vi förstå att antifeministerna faktiskt hade alldeles rätt.”

En stor del av hatet mot feminismen som finns i vårt samhälle tror jag handlar om just detta. Antifeministerna vet nämligen att ett rättvist samhälle på inga sätt skulle likna det samhälle vi har i dag. Ett rättvist samhälle skulle innebära en förskjutning av såväl makten som gamla sköna privilegier. Kanske är det denna rädsla inför förändring som även den stora tysta massan upplever? En tystnad som faktiskt understödjer hatet.

Jag upprepar därför den fråga som skriker med sin frånvaro i den här debatten:

Var finns försvararna av feminismens grundläggande krav på social, ekonomisk och politisk rättvisa? Alla ni som betraktar er som demokratiskt sinnade, humanistiskt lagda debattörer och makthavare, ni som på olika sätt råder över forum, debattsidor, teveprogram, scensamtal med mera, där man vanligtvis debatterar viktiga demokrati- och rättvisefrågor, var finns er indignation över allt hat? Varför ställs inte extremistbloggarna till svars för alla direkta hot som publiceras på deras sidor?

Och alla ni som sitter på någon form av makt inom medier, kultur, näringsliv, politik, var finns ert avståndstagande? Var finns ert agerande?

Så länge vi låter tystnaden råda kommer vårt samhälle att förbli rasistiskt och orättvist. I tystnaden vilar förnekelsen. Motståndet, däremot, är högljutt och organiserat.
Maria Sveland
kulturdebatt@dn.se

Jag , Eva-Britt, har i många år kämpat med det här därför känns det befriande att läsa den här artikeln- läs den ni också. och till er som hatar vill jag bara säga att hat förblindar , fördummar och blir till sist tillintegörande.

Hälsar

Eva-Britt

http://www.barnombudsmannen.se/i-media/pressmeddelanden/2012/3/barnombudsmannen-vill-ha-tidigare-upptackt-battre-stod-och-snabbare-rattsprocess-for-barn-som-upplevt-vald-i-nara-relationer/

23 mars 2012 | Pressmeddelande

Barnombudsmannen vill ha tidigare upptäckt, bättre stöd och snabbare rättsprocess för barn som upplevt våld i nära relationer

”Jag har levt i misshandel i 15 år. Soc har kommit och gått hela tiden men det har aldrig blivit något av det.”
Det säger Rebecka. En av 34 barn och unga som medverkat i Barnombudsmannens arbete om barn som upplevt våld och övergrepp i nära relationer.
Den senaste nationella kartläggningen av våld i hemmet visar att drygt 13 procent av eleverna i 15-16 årsåldern har blivit slagna av en förälder eller någon annan vuxen.
Barnombudsmannen har de senaste åren lyssnat systematiskt på barn och unga i utsatta situationer. Många har uttryckt en stor besvikelse över att samhället reagerat så sent.
– Det var först när jag började skära mig, eller när jag ställde till bråk själv som det hände något. Ändå signalerade jag tydligt i många år! Varför hörde ingen mig? Det undrar många av de barn och unga vi har mött, säger barnombudsman Fredrik Malmberg.
Barnen och ungdomarna har berättat hur de tycker att samhällets stöd har fungerat, och hjälpt oss att identifiera viktiga brister i hur Sverige lever upp till de krav som FN:s konvention om barnets rättigheter ställer.
Några av dem har också fått föra fram sina råd till ansvariga makthavare: barnminister Maria Larsson, utbildningsminister Jan Björklund, justitieminister Beatrice Ask och socialminister Göran Hägglund.
– Om samhällets stöd för barn och unga som upplevt våld i nära relationer ska förbättras krävs att beslutsfattarna lyssnar på barns erfarenheter och tar de utmaningar barnen beskriver på största allvar, säger Fredrik Malmberg.
Barnombudsmannen har tre förslag på förändringar i lagstiftningen för att barn och unga som upplever våld och övergrepp i nära relationer ska få sina rättigheter tillgodosedda. Det handlar om tidigare upptäckt, bättre stöd och snabbare rättsprocess:

• Reformera socialtjänstens arbete för barns skydd och inrätta barntjänsten i kommunerna. Socialtjänsten har det yttersta ansvaret för att barn och ungdomar växer upp under trygga och goda förhållanden. Trots det upplevs den som frånvarande, passiv och tandlös.

• Inför obligatorisk kunskap om våld och anmälningsskyldighet i yrken där man möter barn. Våld och övergrepp kan pågå i många år utan att omvärlden ingriper. Barnen har försökt signalera, men de vuxna har inte sett.

• Lagstifta om tidsgräns för barnförhör. En av de viktigaste rättigheterna för barn som är brottsoffer är att komma till tals. Men runt 40 procent av landets åklagarkammare håller inte alltid den tidsfrist på två veckor för det första förhöret som idag rekommenderas.

Idag lämnar Barnombudsmannen över sin årsrapport till regeringen. Allt material finns tillgängligt på vår webbplats.
Presskontakt: Catherine Johnsson, pressansvarig hos Barnombudsmannen
08-692 29 64.

Jag har precis sett filmen En blomma i Afrikas öken som handlar om Waris Diries som är den första kvinnan som offentligt och i FN beskriver vad kvinnlig könsstympning är.

Hon blev utnämnd till Fnambassadör av Kofi Annan för att sprida kunskap om vad som sker. Ändå sker det 6 000 könsstympningar per dag på flickor i 3-årsåldern i världen.

Utan bedövning.

Man skär bort klitoris och de inre och yttre blygdläpparna. Sen syr man ihop och när kvinnan blivit bortgift skär maken upp kvinnan med ett rakblad eller en kniv.

Varför könsstympning? Jo kvinnan anses oren. Ett litet hål stort som ett pennstift lämnas kvar så att hon kan kissa även om det sker med möda och gör ont.

Vilken smärta- den kan jag knappt föreställa mig.

Alla överlever inte. De förblöder eller får så infekterade sår att de dör.

Många kan aldrig föda barn och om de försöker dör många i barnsäng- så även barnet.

3 år är flickorna oftast när könsstympningen sker. Förfärligt! det finns inga tillräckliga ord.

6 000 flickor om dagen i Afrika , Usa, Europa ja överallt. Även i de få länder som har förbjudit kvinnlig könsstympning.

Varför har inte Waris Diries ord blivit tagna på allvar av politiker som är de som borde kunna förändra både genom lagstiftning, utbildning och attitydförändringar.

Undrar

Eva-Britt

Vi utsätts inte sällan för både lögner och förtal, grundlösa spekulationer och elaka personangrepp. Allt för att motståndarna i regel inte är byxade nog att diskutera sakligheter. I synnerhet inte om de sakligheter, fakta som finns rörande ett ämne inte accepteras av motståndarna..

I vissa ämnen är det bra om du har egna erfarenheter men oftast är det motståndarens egna erfarenheter som gäller. Andra göre sig icke besvär.

I ämnen som du har egna erfarenheter av görs allt för att tysta dej oftast genom personangrepp och påståenden som inte är relevanta.
Man gör sig lustig över dej, är ironisk, försöker få dina faktiska kunskaper att verka dåraktiga.
Det är faktiskt inte lönt att ens försöka inleda en saklig diskussion - det spelar nämligen ingen roll vad du än säger eller påstår - de lyssnar inte utan fortsätter bara spy sin galla över dej. Citerar ofta lösryckt ur sitt sammanhang för någon helhetssyn är motståndarna inte intresserad av.

Vissa ämnen är känsligare än andra och då antas det hej friskt att du absolut inte kan vara saklig och opartisk. I alla fall vill motståndarna inte att du är det, och du ska absolut inte ha gått vidare i livet om du har genomgått någonting svårt. För om du har gått vidare i livet, vilket de allra flesta gör, faller motståndarnas argument platt.
Jag kallas för överlevare. Tack för det. Det är jag stolt över. Offer är man nämligen i regel inte hela sitt liv.

I blogginlägg om mig kan man läsa rubriker som

¤ Skitsnack- Eva-Britt Dahlström-
¤ Eva- Britt Dahlström censurerar de som inte spelar hennes melodi- ja, jag raderar personangrepp 10 gånger eller mer om det behövs
¤ Eva-Britt Dahlström- en skam för socialdemokraterna och rättsväsendet,
¤ Nya lögner från Eva-Britt Dahlström-
¤ En journalist skriver på sin blogg att jag är det lögnaktigaste hon vet-
¤ Eva-Britts Dahlströms lögner avslöjade, skriver någon annan,(ej journalist)
¤ Rättsrötan Eva-Britt Dahlström bloggar fett
¤ Eva-Britt Dahlströms exman talar ut
och mycket mycket mer.

Det är mellan 5 och 10 personer varav två journalister som på sina bloggar har spritt struntpratet.

En period fick jag låsa mina egna inlägg eftersom jag inte är intresserad av personangrepp, men man kunde kontakta mig på min privata mail och få hjälp att sätta in sina inlägg om man ville. Det var det ingen av mina motståndare som ville- istället fick jag påhoppen direkt till min privata mail. De raderades även där.

S-info har ändrat sina rutiner så att jag numer kan förhandsgranska inlägg- men hör och häpna - nu är det tydligen inte roligt längre för motståndarna- när man inte får kränka och när man inte får vara anonym. Jo anonym får man vara om man lever med skyddad identitet.
Så struntpratet fortsätter på deras egna bloggar.

Jag ska inte förneka att det här var riktigt jobbigt i början. Men när jag med hjälp av vänner började förstå vad det här var för personer känns det idag riktigt skönt att kunna säga: So what?

Jag har tidigare här på s-info bemött vissa påståenden – men känner inte att jag behöver varken upprepa dem eller göra fler bemötanden.
Jag vet vad jag kan och jag vet att väldigt många vet vem jag är och vad jag står för både politiskt och ideellt.

Jag skäms inte för den jag är. Och nej, jag har inte fått hybris som någon också har skrivit.

Det här inlägget skriver jag för att jag tycker att det till syvende och sist är en politisk fråga att se till att de värsta avarterna som inte finns på utländska servrar- för dem kommer vi inte åt - går att lagföra.

Det finns exempel på näthat som har spritts till anhöriga, vänner, arbetsgivare med flera och som har inneburit att den som har drabbats både har fått sluta sitt arbete och gå under jorden utan att ha kunnat få de som har hotat dem att bli lagförda.

Så kan vi inte ha det i ett demokratiskt land som Sverige.

Tryckfrihet och rätt att tycka till om saker har vi men att tro att man kan utsätta människor för kränkningar , lögner och förtal hör i den processen inte hemma i en demokrati.

Hälsar
Eva-Britt

”Utsatta barn får ständigt sina rättigheter åsidosatta”
Publicerad i dag 00:50 på DN debatt
•
Svensk lag misstror barn. Sverige har förbundit sig att förverkliga FN:s konvention om barnens rättigheter. I höst rapporterar regeringen till FN hur Sverige lever upp till sina åtaganden. I dag lämnar Barnombudsmannen över sin bedömning: Sverige uppfyller inte de krav som Barnkonventionen ställer. Det gäller utsatta barns rätt att komma till tals och barns rätt att få sin sak prövad och ges upprättelse vid allvarliga missförhållanden. Därför bör Barnkonventionen göras till svensk lag, skriver Fredrik Malmberg.
Som ett av de första länderna förband sig Sverige att förverkliga FN:s konvention om barnets rättigheter. I höst ska regeringen rapportera till FN:s barnrättskommitté i Genève om hur Sverige lever upp till våra åtaganden. I dag överlämnar Barnombudsmannen vår bedömning till regeringen.
Sverige är ett välfärdsland och i jämförelse med de allra flesta länder har barn generellt goda uppväxtvillkor. Det innebär inte att det saknas utmaningar. Materiell välfärd och sociala reformer är inte automatiskt samma sak som fullgott skydd mot kränkningar av mänskliga rättigheter
" Barnombudsmannen har de senaste åren systematiskt lyssnat på barn i utsatta situationer. Vi har organiserat expertgrupper med barn som upplevt våld eller övergrepp, varit omhändertagna av samhället eller upplevt utanförskap. Vi har besökt barn på de statliga särskilda ungdomshemmen, i transitboenden för ensamkommande asylsökande, i hem för vård eller boende och i häkten.
Den sammantagna bild som tecknas är att Sverige inte uppfyller de krav Barnkonventionen ställer. Barn i utsatta situationer får sina rättigheter åsidosatta i två fundamentala avseenden. Det handlar om barns rätt att komma till tals och barns rätt att kunna få sin sak prövad och ges upprättelse när rättigheter kränks.
”Man har ingen chans att säga någonting. Nej, man får inte prata själv, de pratar bara med mina låtsasföräldrar”. Så upplevde Sabina sociala myndigheter när hon ville berätta om missförhållanden.
Där Barnkonventionen speglar en syn på barnet som en person med egna rättigheter att få information och att få komma till tals präglas förarbeten till svensk lagstiftning och även lagstiftningen i sig ofta av en misstro till barnets förmåga att ha egna åsikter.
Artikel 12 i Barnkonventionen anger att varje barn som är i stånd att bilda egna åsikter fritt ska få uttrycka dessa i alla frågor som rör honom eller henne. I den svenska lagstiftningen uttrycks det i stället ofta genom att barnets inställning ska klarläggas om det inte är olämpligt. Detta olämplighetsrekvisit har ingen motsvarighet i Barnkonventionen. Ett exempel på en begränsning finns i socialtjänstlagen som innebär att barn som är yngre än 15 år bör höras, om det kan vara till nytta för utredningen och barnet inte kan antas ta skada av det. I stället för att som FN:s barnrättskommitté ha fokus på att skydda barnet när det kommer till tals har svensk lagstiftning fokus på att skydda barnet från att komma till tals. Men frågan är vem man egentligen skyddar om makthavare förses med kryphål som begränsar barnets rätt att komma till tals?
I våra senaste årsrapporter har Barnombudsmannen återgett hur barn i utsatta situationer vittnar om att de inte vet om sina rättigheter och att de tycker sig ha små möjligheter att komma till tals i frågor som är oerhört viktiga för dem. Särskilt allvarligt är att myndigheter som ska utgöra ett viktigt skydd i regel är okända eller otillgängliga för barn. Det gäller socialtjänsten men även tillsynsmyndigheter och domstolar.
Sverige brister också i att ge barn möjlighet att få sin sak prövad och få upprättelse när den som kränker är staten.
”Jag satt isolerad sju gånger på två månader när jag kom hit. Efter 24 timmar kan de ta ut dig i fem minuter, sen åker du in igen.”
Det berättade ett barn för oss i samband med att vi besökte de statliga särskilda ungdomshemmen 2009. Inledningsvis möttes de barn som hade berättat om rättsövergrepp med stark misstro. Flera av barnen beskrev en känsla av att vara totalt utlämnad och rättslös: ”Här sitter jag inlåst. Det skulle kunna hända vad som helst och jag kan inte ringa polisen”, berättade en flicka att hon tänkte.
Barnombudsmannen granskade 450 beslut om isoleringar (avskiljningar). Dokumentationen styrkte farhågorna om att avskiljning i flera fall hade använts rutinmässigt eller som bestraffning. Efter kritik från barnrättskommittén i Genève krävde regeringen åtgärder och i efterhand kunde Statens institutionsstyrelse (SiS) konstatera att allvarliga fel hade begåtts i den slutna ungdomsvården. Sedan dess har SiS vidtagit en rad positiva åtgärder och i dag har den sammanlagda tid som barn isoleras halverats. Vår kritik kvarstår dock mot att inget av de barn saken gällde hördes, ingen har fått en ursäkt eller kompensation.
Under 2010 träffade vi drygt 100 barn och unga placerade i familjehem eller hem för vård eller boende (HVB). Många berättade om betydelsen av att få skydd och omhändertagande men det fanns också berättelser om missförhållanden: ”Jag mår dåligt. Försöker be om hjälp men ingen hör… Så fort jag gör fel blir jag bestraffad i stället för att få hjälp.”
Flera av barnen berättar om att de vid den första kontakten med HVB får skriva på ett kontrakt som innebär att de avsäger sig flera av sina mänskliga rättigheter. Många vittnade också om bestraffningssystem som bryter ned och som kan leda till att man inte får träffa sina föräldrar eller syskon.
De ansvariga för att skydda barnen saknar rutiner. Den enkät Barnombudsmannen skickade till samtliga socialnämndsordförande visade att bara var femte socialnämnd hade antagit direktiv kring hur socialtjänsten ska agera vid missförhållanden i ett familjehem eller HVB. Historiskt får barnhemsbarnen upprättelse, men i nutid kan placerade barn varken få upprättelse eller kompensation när det offentliga sviker.
Barnrättskommittén har krävt av Sverige att konventionen formellt erkänns som lag. Den bedömning som Barnombudsmannen i dag överlämnar till regeringen ligger i linje med detta:
• Barnkonventionen bör göras till svensk lag (inkorporeras). Det tydliggör barnets roll som rättssubjekt med egna, specifika rättigheter och säkerställer att de krav konventionen ställer får genomslag på alla nivåer i det svenska samhället. En inkorporering har också betydelse vid en konflikt mellan en lag och Barnkonventionen. I sådana fall ska konventionens bestämmelse ges företräde.
• Barn i utsatta situationer måste ha reell möjlighet att få sin sak prövad och få upprättelse vid allvarliga missförhållanden. Barnrättskommittén understryker att om rättigheter ska ha någon innebörd måste det finnas effektiva rättsmedel för upprättelse.
I december 2011 antog FN:s generalförsamling ett tilläggsprotokoll till Barnkonventionen om inrättandet av en internationell klagomekanism. Det skärper kraven på att Barnkonventionen ska bli verklighet i barns vardag. Nästa vecka signerar flera länder protokollet i samband med en ceremoni i Genève. Barn som bor i länder som ratificerar protokollet kan ges möjlighet att få sin sak prövad inför barnrättskommittén. Det gäller i fall där barnen inte kan få sin sak prövad på nationell nivå. Det är min förhoppning att Sverige ansluter sig och på så sätt stärker skyddet för barn.
Fredrik Malmberg, Barnombudsman

Jag delar Barnombudsmannens åsikter. Det är ett stort politiskt fiasko att vi inte kan garantera utsatta barns rättigheter.

Hälsar

Eva-Britt

Varför censurerar Newsmill seriösa kommentarer?

Jag har vid fyra tillfällen fått mina kommentarer borttagna från den alldeles utmärkta artikeln av Lena Wiström "Myt att domstolar dömer till mammors fördel på grund av kön"

När jag mailade och undrade varför blev svaret att jag inte fick nämna några namn. Jag skrev om- tog bort alla personnamn och hade kvar uttryck som lokalpressen i Skåne och Blekinge och lagmännen i Skåne och Blekinge samt minpappa.nu.

Alla namn jag nämnt i tidigare kommentarer är offentliga och företräder såväl minpappa.nu som våra domstolar och har offentligt yttrat sig i pressen.

Nåväl frid och fröjd trodde jag . minpappa.nu var nämnda i tidigare kommentarer av andra kommentatorer i positiva ordalag - jag påvisade emellertid felaktigheter.

Efter det senaste inläggets borttagande skrev jag till Newsmill och frågade vad det ar för skillnad på att nämna DN och Hanne Kjöller och på att nämna Sydsvenskan och Blekinge Läns tidning och lagmännens uttalande i nämnda tidningar.

På det har jag fortfarande inte fått svar - men vid tidigare telefonkontakt med Newsmil berättades att de anlitar ett konsultbolag till moderatorsfunktionen och att Newsmill inte kunde påverka enskilda kommentarer och varför de inte kom in. Jag hänvisades till ett namn med Newsmills mailadress som skulle fråga dessa moderatorer. och det var alltså namnen som inte gick att publicera. Newsmills representant sa också att jag kunde skriva på en egen blogg- och det gör jag nu.

Givetvis undrar jag då varför Hanne Kjöller och DN blir publicerade i kommentarer. men de räknas kanske inte som namn.

Eller minpappa.nu men inget svar har jag fått på de frågorna heller.

Här kommer mitt inlägg:

”Tack för en seriös artikel.
Enligt Barnombudsmannens statistik kommer föräldrar i 97 procent av fallen överens. Jag delar helt artikelförfattarens mening om orsakerna till de övriga 3 procenten där domstolar dömer antingen till enskild vårdnad eller till gemensam.
Det är tråkigt att barnen kommer i skymundan när olika papparörelser och andra försöker göra vårdnadstvister till ett könskrig, en rättevisefråga eller jämställdhetsfråga mellan föräldrarna. Domstolars uppgift är inte att göra fallen till en rättvisetvist utan har att bedöma barnens bästa i framtiden.
En annan fråga som de här grupperna personerna försöker göra gällande är att mammor som för bort sina barn skulle komma undan lagföring. Det är inte sant och det finns exempel från senaste året som bevisar det. Mammor såväl som pappor häktas och lagförs oavsett om barnens förs utomlands eller inom Sverige .
Ytterligare en fråga som de här personerna fösöker göra till en sanning är att om ett barn anklagar en av föräldrarna för sexualbrott är det kört för den föräldern. Det är inte sant. Jag hävdar att det är precis tvärtom. Ingen gång är det så svårt att vinna en vårdnadstvist som när en förälder försvarar sitt barn som säger sig ha blivit utsatt för sexualbrott av den andra föräldern. Och tro inget annat än att den förälder som tror på sitt barn vill något annat än att skydda barnet.
Jag är väl medveten om att det förekommer falska anklagelser från både mammor och pappor. Men försök inte göra det till något generellt. Det är ytterligheter.
minpappa.nu har räknat domar och gör ett stort nummer av det. Men har inte i någon dom angett domskälen och såväl chefslagmannen i Skåne och chefslagmannen i Blekinge tillbakavisar minpappa.nus påståenden i de lokala tidningarna i Skåne och Blekinge kring den 17-18 maj 2010.
Socialtjänsten i Blekinge säger att de har på fötter i sina utredningar och tillbakavisar helt minpappa.nus påståenden.
Lagmannen i Skåne påvisar också direkta felaktigheter i räknandet och utfallen och säger: Att det minsta man kan begära är ett korrekt underlag när man påstår saker.
I en av Blekinges lokaltidningar fick även en nämndeman komma till tals då minpappa.nu anklagade nämnda nämndeman för att förvrida huvudet på hela nämndemannakåren för att missgynna pappor , trots att den nämndemannen dömt till pappors fördel.
Det är som sagt tråkigt när de här personerna försöker göra vårdnadstvister till generella företeelser när föräldrar ändå kommer överens i 97 procent av fallen för att helt göra frågan i de övriga 3 procenten till en rättvisefråga , ett könskrig och en jämställdhetsfråga mellan föräldrarna.
Var kommer barnen in?"

Jag återkommer om en stund med länken till Lena Wiströms artikel.

Hälsar

Eva-Britt

Här kommer länken till Lena Wiströms artikel" Myt att domstolar dömer till mammors fördel på grund av kön"

http://www.newsmill.se/artikel/2012/02/20/myt-att-domstolar-d-mer-till-mammors-f-rdel-pga-deras-k-n

http://barnkamp.se/?p=158 som jag i och för sig förstår att Newsmill inte publicerade eftersom den hemsidan är en ren informationshemsida där inga kommentarer kan göras. Men den är intressant för den som vill ha upplysningar. Den här sidan handlar om Hanne Kjöller, DN och Per Frennbo som företräder minpappa.nu efter debatt i svt den 16 februari.
På min hemsida här på s-info får man nämna namn som är offentliga och offentligt uttalar sig om man hänvisar varifrån uttalandena görs.

Utredningar kring sexbrott mot barn ska återupptas

DALARNA

Efter beslut från överåklagaren i Göteborg ska fyra nedlagda utredningar kring sexbrott mot barn i Dalarna tas upp igen. Samtliga är ärenden som ligger tio år eller ännu längre bakåt i tiden.
http://www.dt.se/nyheter/dalarna/1.4158072-utredningar-kring-sexbrott-mot-barn-ska-aterupptas

Därför blev utsatta barn misstrodda

DALARNA

Kammaråklagare Niclas Eltenius är skarpt kritisk till hur vittnespsykologer genom åren medverkat till att sexbrott mot barn blivit outredda eller till att förövare friats i rättsliga instanser.
– I dag finns en helt annan syn på tillförlitligheten hos de här vittnespsykologerna som åkte land och rike runt och tjänade stora pengar, säger Eltenius.
http://www.dt.se/brottsplats/1.4158067-darfor-blev-utsatta-barn-misstrodda

Jag kan bara konstatera att några av de här vittnespsykologerna fortfarande åker land och rike runt och medverkar till att barn som utsätts för sexualbrott inte blir trodda.

Förutom att de tjänar grova pengar anlitas de företrädesvis av män vars barn har berättat att de har utsatts för sexualbrott.

Som politiker tycker jag att det är bra att det nu ska bedrivas seriösa utredningar.

För inget barn ska avfärdas på grund av kvasiteorier som definitivt inte hör hemma i ett rättssamhälle som Sverige och som politiker tänker jag göra allt för att dessa icke evidensbaserade så kallade teorier inte används varken i socialtjänstens utredningar eller i polis-och åklagarmyndigheternas och därmed inte heller vinner gehör i våra domstolar.

Hälsar

Eva-Britt

Hälsar

Eva-Britt

Jag roade mig idag med att läsa vilka personer som har skrivit om mig på nätet.
De som inte gillar mig och skriver är en handfull personer vilka jag inte personligen känner. Naturligtvis har dessa personer i sin tur en svans som inte heller känner mig.
Oftast väldigt anonyma.
De har gjort det till en sport att klippa citat från mig tagna ur sitt sammanhang, påstå att jag ljuger om min bakgrund, att jag är partisk när det gäller vårdnadstvister, koppla ihop mig med andra personer som jag inte heller känner men som på något sätt har sympatiserat med det jag har skrivit och berättat om.
De citerar mig friskt även när jag varken har skrivit eller uttalat mig.

Allt för att jag för utsatta barns talan och även arbetar mot kvinnomisshandel.

Men alltför många vet vem jag är, vad jag står för, hur jag och mina barn hade det då vi levde skyddade från en man som jag aldrig har namngivit - det klarade en journalist och den mannen själva av väldigt bra.
Mannen fick givetvis vara anonym- tänkte väl på källskyddet kan jag tro- men vad hjälpte det när de namngav mig.

Att fråga hur mina idag vuxna barn har det efter att ha blivit tvingade under sin barndom att ljuga på den här mannen. Det står på nätet. Att antyda att de på grund av mig mår mycket dåligt i sin vuxenroll.
Att påstå att en av sönerna själv fick uppsöka socialförvaltningen på den nya orten för att han ville träffa den här mannen.

Nej, så var det inte.
Jag förstod att sonen var nyfiken på den här mannen och frågade om han ville träffa honom. Det ville sonen så jag kontaktade socialförvaltningen som i sin tur kontaktade den här mannen och de fick träffas med kontaktperson några gånger.
Det var avtalat att sonen skulle träffa mannen utan mig - därför följde jag honom dit och drog mig sedan tillbaka.

Den idag vuxne sonen blev inte glad över lögnerna på nätet som den här journalisten förmedlade - och har konfronterat den här mannen.
Den andre sonen har helt tagit avstånd - men kom inte och påstå att det är mitt fel. Jag har alltid fört barnens talan oavsett hur.

Att påstå att jag lider av Munchaussens syndrom. Det förmedlar journalisten tydligen utan kunskap om vilka symptom det här mycket ovanliga syndromet har- och naturligtvis som ett led i sin personliga vendetta mot mig.

Förresten är det någon som var med då? När barnen utsattes och berättade. Glömde den här mannen att berätta att polis, sociala myndigheter och BUP trodde på barnen, men att vittnespsykologerna ansåg att det var för många myndighetspersoner inblandade som gjorde att åklagaren skulle få svårt att få en fällande dom. Vittnespsykologer hade mycket makt på 80-talet och var ofta orsak till att sexualbrott mot barn inte gick till åtal. Det berodde alltså inte på att barnen inte var trovärdiga. Det var för övrigt dessa myndigheter som rådde mig att söka skyddad identitet.

Glömde han också att berätta att när han inte fick som han ville på socialförvaltningen sparkade han sönder möblerna i väntrummet - sulade en brevpress som snuddade tinningen på en av socialsekreterarna med mera med mera.

Det var för övrigt så under hela den juridiska processen att den här mannen inte någon enda gång frågade hur barnen mådde utan allt kretsade bara kring mannen själv och försöken att svartmåla mig. Detta var också något som framkom när socialsekreterarna och BUPpersonalen vittnade i domstolen under umgängesrättegången, där de även vittnade om hans våldsamheter.
Glömde han att berätta att när han fick reda på vad barnen berättat blev han så rasande att personalen på BUP blev rädda. De ringde och bad mig att absolut inte öppna dörren eftersom den här mannen var så arg att de trodde att han kunde vara i stånd att skada oss?

Eller vid ett senare tillfälle på BUP när barnen inför mig, BUPpersonal och den här mannen talde om att de hade berättat sanningen om vad de hade utsatts för. Glömde han berätta att han ställde sig upp och skrek och gormade så att barnen blev vettskrämda. Den ansvarige läkaren fick ta ett allvarligt samtal med honom och han förökte få den här mannen att på ett lugnt sätt prata meed barnen för att dom skulle slippa gå hem med den aggressiva bilden av honom. Det ena barnet totalvägrade och ville absolut inte möta honom igen. Detta har den här mannen tydligen också glömt att berätta.

Att en journalist ställer till med en personlig vendetta mot mig och får en svans med sig och inte kollar att de uppgifter hon får är riktiga trodde jag hörde hemma i forntiden.
Att den här journalisten lierar sig med rörelser som naturligtvis inte delar mina och mina vänners syn på barn som utsätts för sexualbrott och som har anammat PAS är en sak.
Men att förfölja och försöka krossa oss som har andra åsikter med lögner och förtal för att vi hänvisar till andra kunskaper än de de har är varken demokratiskt eller hederligt.

Enligt vad jag har erfarit arbetar den här journalisten och hennes lierade på samma sätt mot alla som inte har samma åsikter som dem och i synnerhet om vi andra har haft egna erfarenheter.

Vi hängs ut på nätet med förtal och lögner och kopplas ihop oavsett om vi känner varandra eller inte.

Det jag och mina barn upplevde är väldigt länge sen och jag tänker väldigt sällan bakåt- men eftersom osanna uppgifter florerar på nätet och de inte lär tas bort- behöver jag motsäga dem.

Det står på nätet att jag ljuger när jag säger att jag inte försvarar de som anklagar oskyldiga för pedofili.Vilka belägg finns för det påståendet?
Det står på nätet att jag är partisk i vårdnadstvister. Ändå har jag dömt till pappors fördel.
Det står att jag har hybris som skriver att jag har dömt och att jag tycks tro att jag är domare, vilket jag inte ska tro att jag är.
Jo, det är just vad jag är. Jag har svurit domareden och den gäller livet ut, även om jag för närvarande inte är nämndeman. Nämndemän räknas idag som domare och har precis samma rösträtt som juristdomare- det vill säga alla har en röst var.

Alla skriverier ett led i att försöka framställa mig som icke trovärdig.
Så här håller det på och man kan ju undra var kunskaperna finns. Men det hade naturligtvis inte gått lika bra att framställa mig som lögnare och inte lika bra att förlöjliga mig då.

Dock har jag under mer än 30 år arbetat för utsatta barn och det kommer jag att fortsätta med både politiskt och i de ideella föreningar som jag är verksam i.
Jag läser som sagt väldigt sällan det som skrivs om mig och ger heller inga kommentarer direkt på de här forumen.

I vardagen arbetar jag i handikappomsorgen (dit de här personerna skrev och skickade sina osanna artiklar, liksom till partiet både lokalt , regionalt och centralt samt till enskilda partikamrater och givetvis till den tingsrätt jag arbetade i) och som fritidspolitiker med allmän kommunalpolitik och kyrkopolitik. Utsatta barns behov driver jag som förut vid sidan av de uppdragen.

Och ja! Jag är en stolt socialdemokrat! Och ja! Jag har naturligtvis engagerat mig för att bland andra frågor driva den om utsatta barn och kvinnor. Försök inte göra det till något negativt varken för mig eller det socialdemokratiska partiet.
Hälsar
Eva-Britt


P.S Det står på den här kvinnliga journalistens blogg att jag har jagat och förföljt en annan journalist och talat illa om honom.

Detta är en sanning med modifikation.

I samband med att jag avfärdade två oförskämda män på min blogg- det finns kvar på min blogg- blev jag upprings av en journalist som hade ett enda påstående och det var om jag kunde förstå de här anonyma männens reaktioner. Jag svarade att det kunde jag inte. Jag hade förklarat för de här båda anonyma männen att jag hade tyckt att de här fått tillräckligt med utrymme på min blogg och att vidare diskussioner knappast skulle föra något ytterligare med sig.

Då när de blev avfärdade och inga fler inlägg blev publicerade ringde någon av dem eller båda upp den här journalisten som gjorde sin sista dag på den här tidningen. Anklagade mig för att ta ställning i Tito Beltranfallet , trots att det står allra först i den artikeln på min blogg att jag absolut inte tar ställning.Artikeln går att läsa på bloggen och heter "Jag förknippas gärna med Monica Dahlström-Lannes", liksom alla kommentarer.

Journalisten ringde upp lagmannen i tingsrätten, nämndemannaföreningen och partiet där han påstod att jag anklagat en närstående man för att ha förgripit sig på mina barn och ville få utrett om jag var lämnplig som nämndeman. Det här visste jag när denne journalist ringde mig.

Och eftersom han inte överhuvudtaget frågade mig om det men ändå skrev artikeln blev jag arg och kontaktade först journalisten med mail- men blev bara oförskämt bemött och han förnekade det mina partivänner och nämndemannaföreningens ordförande berättat att han påstått och det var minsann han som var journalist.

Jag skrev till honom på hans nya arbetsplats och sa att jag i fortsättningen inte skulle ställa upp på några intervjuer av honom. Fick till svar att det var mitt beslut att inte ha med Sydnytt att göra mer och då skrev jag nåt om att jag alltid hade haft goda relationer med Sydnytt och att det var honom personligen jag inte ville bli intervjuad av.

Därefter skrev jag till hans nya chef och jag ringde till hans nya chef och tyckte att det var dålig journalistik att bete sig på det här viset. Att påstå saker om mig till andra utan att när han väl kom till mig ens göra antydan om det.

Kanske inte var så klokt och om den här journalisten med detta menar att jag har förföljt honom och jagat honom så var det så här det gick till. Jag har all mailkorrespondens sparad.

Den kvinnliga journalisten kontaktade honom och på nätet på hennes blogg står det att han sagt att jag jagat, förföljt honom och talat illa om honom. D.S

http://barnkamp.se/?p=139

Åter kränks barn som är familjehemsplacerade av okunniga och naiva unga barn-och familjehemshandläggare på en socialförvaltning i Sverige.

Bakgrunden är nyligen placerade barn som i och för sig har fått ett väldigt bra familjehem men där socialtjänstens handläggare förbjuder barnen och anhöriga och andra som är bra för barnen att använda barnens mobiltelefoner i sina kontakter.

Alla kontakter ska ske genom familjehemmet. Det hade man kunnat förstå om barnen varit LVUade och inte frivilligt placerade och där alla anhöriga , barnens gamla fröknar och klasskamrater hade varit till men för barnen.

Syftet när det äldre barnet fick en mobil med tillhörande abonnemang av farmor och farbrodern var att barnen själva skulle kunna ta kontakt både genom sms och kortare samtal samt kunna skicka bilder till både klasskamrater och lillasyster som befinner sig i ett annat familjehem.

Syftet var också att barnet skulle kunna skicka bilder och smshälsningar till sin fröken och sin gamla klass.

Det beskedet fick barnet redan vid första besöket i familjehemmet- att det var okej att använda sin mobil på rasten i skolan och att man då också kunde ringa till familjehemsföräldrarna och till exempel fråga om man fick följa med någon hem efter skolan.

Detta gäller inte längre. Mobilen ligger i bokhyllan och används när???

Jo, syftet med inköpet var också att kunna lyssna på musik i Spotify vid läggdags, eftersom barnen är vana att efter saga och godnattsång lyssna på musik för att kunna somna och sova lugnt.

Det får barnen fortfarande göra.

Tanken var inte att det för anhöriga inte skulle finnas kontakt med familjehennet på deras telefon. Tvärtom- den kontakten är alldeles utmärkt.

Så hur blev det då så här och vad var motiveringen?

Jo, handläggarna kunde inte hantera de två vuxna som inte är bra för barnen och som råkat komma över barnets mobilnummer. Så istället för att be farbrodern ändra numret och ta bort de olämliga kontakterna ur mobilen kränks i första hand det barn som äger mobilen och som införskaffades med handläggarnas goda minne, men även alla andra kontakter som är bra för barnen.

Att ställa krav på de vuxna som är olämpliga ingår tydligen inte i handläggarnas ambitioner.

Barnet självt vet redan varför de här kontakterna inte är bra och farmor har redan kontaktat de här olämpliga personerna och dessa har överhuvudtaget inte hört av sig sedan dess.

Handläggarna säger att de har tänkt på sina egna barn i sina egna familjer och påstår att deras barns släktingar och vänner inte hör av sig på annat sätt än genom sina föräldrar.

Barnkamp tycker att det är skillnad på att vara familjehemsplacerade 40 mil från sin hemort och att familjehemsplacerade barn är särskilt utsatta och kräver mer av omsorg och att man måste se till att barn kan ringa närhelst de behöver även från mobiler. Familjehemsplacerade barn kan knappast jämföras med handläggarnas egna familjesituationer.

Dessutom tycks dessa handläggare inte ha följt med riktigt i utvecklingen. De flesta barn har mobiler även i skolan idag- även om de bara går i det man förr kallade lågstadiet.

Det rimmar illa med barnhandläggarens syn att barn ska kunna kontakta de de tycker om och som skyddar dem, i smyg om ifall att de skulle vara missnöjda med något i familjehemmet.

Barnen har haft samtal i serier som har behandlat olika ämnen och som avslutades med en sammanfattning där de också på samma sammanfattning fick med sig telefonnummer till BRIS, polis, sociala myndigheter, farmor, och fröknar som exempel på personer de kan kontakta om de behöver prata.

Hur lätt är det att göra om barnen ska behöva be om att få låna familjehemmets egen telefon?

Barnkamp påstår inte att barnen kommer att fara illa i familjehemmet, men det kan ändå finnas saker som barnen inte vill prata om med familjehemmet.

Det finns rättsfall där barn har förvägrats att ha mobiler för att anhöriga och andra inte ska kunna varken få eller ta kontakter med barn och som tack och lov domstolen upphävde.

Slutsatserna är flera. Barnen är frivilligt placerade så det finns inga lagliga möjligheter för handläggarna att förbjuda barnet att använda sin mobil för att kontakta personer som är bra för dem.

Barnkamp tycker att socialtjänstens handläggare gör en höna av en fjäder men att de framförallt kränker det barn som äger mobilen och ändrar förutsättningarna för handhavandet utan att barnet ens har fått möjlighet att själv ge sin syn på saken. Dessutom gör man barnen till problemen istället för lägga dem där de hör hemma. Nämligen hos dem själva.

Barnkamp vill inte se fler barn som kränks av socialtjänsten. Det räcker mer än nog. Och farmor och fröknarna ger sig inte. Barnet har rätt till sin mobil.

Som politiker håller jag med Barnkamp. Jag vill inte heller se fler barn som kränks av socialtjänsten. Det är tråkigt att den svidande kritik som riktats not socialtjänsten fortfarande på många håll inte ger effekt.

Hälsar

Eva-Britt

Hur förklarar vi för våra barn och barnbarn vad mobbning är?

Här beskrivs hur en lärare i New York gjorde det för sin klass. Hon bad dem att göra följande övning: Barnen skulle ta vars ett pappersark. Sedan blev de ombedda att skrynkla ihop det stampa och slå på det och men utan att riva det. Sen bad hon barnen vika bladet, titta på hur smutsigt, fyllt med märken och ärr arket var. Så ombads barne...n att säga förlåt till pappersarket. Fast de hade bett om ursäkt och att de hade försökt att släta ut det, var det fortfarande skrynkligt. "Dessa märken kommer aldrig att försvinna, oavsett hur mycket du försöker ta bort dem. Detta motsvarar vad en mobbare gör mot andra. Även om du säger förlåt efteråt, kommer ärren aldrig försvinna." Barnens ansiktsuttryck sade att budskapet hade önskad effekt.

Tack Theresie för liknelsen. Borde kunna användas vid vuxenmobbning också.

Hälsar

Eva-Britt

Jag som arbetar med och för barns bästa väljer att publicera nedanstående länk där forskare och andra professionella som har att hantera barns bästa i vårdnadstvister redovisar fakta. Allla som publicerat sina rön i länken deltog på ROKS konferens om barn i vårdnadstvister och jag kan bara konstatera att barn far väldigt illa och att vi just nu ser en backlasch trots alla lagar som faktiskt finns men som många väljer att negligera.

Så vad gör de högst ansvariga politikerna?

Som fritidspolitiker har jag ingen större makt men jag kommer att fortsätta informera om och om igen.

Jag är väldigt trött på att de kunskaper och lagar och förordningar som finns inte används.

http://feministisktperspektiv.se/2011/11/04/barns-rattssakerhet-forsamras/

Hälsar

Eva-Britt

Thor-Björn Bergman på Tv24 och advokat Eva Kornhall ger i nedanstående film information om hur PAS används i Sverige idag år 2011 när barn far illa.

Som politiker vill jag sprida den här filmen eftersom alla som på något sätt kommer i kontakt med barn som far illa och speciellt barn som utsätts för sexualbrott av en till dem närstående person, oftast pappan , någon gång mamman och i några fall av båda föräldrarna måste fundera över hur icke evidensbaserade så kallade teorier ska stävjas.

Det här borde inte kunna ske idag i Sverige med den lagstiftning som finns- så vad gör vi politiskt för att stävja PAS och andra icke evidensbaserade teorier som trors förbud används för att bortse från barns berättelser?

http://www.kanal24.info/?p=2115

Undrar

Eva-Britt

Det behövdes ännu ett mord på en kvinna där myndighetspersonerna hade struntat i varningssignalerna innan Sabuni tydligen kommer till skott, 6 år efter beslutet om att inrätta en sådan haverikommision och efter otaliga artiklar av bland annat Kerstin Weigl och Kristina Edblom i Aftonbladet. För att inte tala om alla kvinnojoure och andra väl insatta som gång på gång slagit larm om hotade och misshandlade kvinnor.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2151&artikel=4703386

Lyssna gärna på Sabuni hos Lotta Bromè i P4 Extra i länken ovan.

Jag har naturligtvis ett hopp men tänker inte jubla förrän jag ser att haverikommisionen blivit verklighet.

Hälsar

Eva-Britt

Glad att kunna berätta att nu kan vi som skriver på s-info sedan den 30 augusti 2011, om jag förstått det rätt, förhandsgranska alla kommentarer till våra inlägg, vilket innebär att min och andras kommentarsfunktioner inte generellt behöver vara låsta.

Tack Bo Widegren- detta hade jag missat!

http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1754&blogg=51638

Det var på tiden att s-info införde den här funktionen. Men tack i alla fall!

Hälsar

Eva-Britt