Eftersom det redan finns en (S)tålnacke i Luleås politiska ledning så höjer vi en bägare, utbringar en skål och säger: Bättre två (S)tålnackar i politiken än en förlupen själ i konsultbranschen....

Och medan vi ändå är på festhumör så höjer vi bägaren ännu en gång och utbringar ett fyrfaldigt leve för Sveriges just nu bästa fotbollslag, Helsingborgs IF, som igår besegrade svenska mästarna Elfsborg med 2-1, efter en kanonmatch.

-----

"Men nu måste vi fröjda oss och vara glada; ty denne din broder var död, men har fått liv igen, han var förlorad, men är återfunnen." (Lukas 15:32)

Björn Andersson har några funderingar på varför partiet inte attraherar fler väljare och jag delar hans uppfattning att detta till en del kan förklaras av otydlighet i budskapet vad gäller vinster i välfärden. Men detta är sannolikt bara en förklaring. Överhuvudtaget saknar partiet en klar profil i välfärdsfrågorna och detta trots att praktiskt taget hela välfärdsområdet blivit utsatt för en kraftig åderlåtning under de senaste tio till femton åren.

En färskrapport från LO-tidningen "Arbetet" belyser på ett synnerligen iögonfallande sett hela denna problematik som borde vara en given profilfråga för socialdemokratin. Rapportens slutsats, byggd på ett gediget statistiskt underlag, visar med alla önskvärd tydlighet att skatter och välfärd går hand i hand och att den minskade skattekvotens andel av BNP sedan mitten av 90-talet samtidigt inneburit mindre resurser till välfärdens kärnområden skola, vård, omsorg och socialförsäkringar som andel av BNP. Den största nedgången i skattekvoten märks efter 2006. Under samma period har den samlade välfärden - skolan vården, omsorgen och socialförsäkringarna- kommit att motsvara en allt mindre andel av den svenska ekonomin. I synnerhet har stödet till arbetslösa och bostadsbidrag krympt.

Alltfler ekonomer såväl som fackliga företrädare anser att Sverige nu nått gränsen för när fler skattesänkningar hotar standarden i välfärden.

Konjunkturinstitutet anser t exatt det kommer att rävas skattehöjningar bara för att bibehålla det nuvarande offentliga åtagandet. Och då har man inte räknat med vad en utbyggnad av välfärden skulle kräva. http://arbetet.se/2013/05/17/lagre-skatt-ger-krympt-valfard/

Lägg härtill att miljardvinster läggs på hög i skatteparadisen och att en växande andel av sparandet går till kapitalexport utan att det hörs så mycket som ens en stilla suck från socialdemokratin , då måste man börja ställa frågan om partiet abdikerat från sin roll som välfärdens främste banérförare resp. kritiker av kapitalismens avigsidor.

En tröst i all bedrövelsen är att arbetarrörelsens fackliga gren - LO under sin nye ordförande Karl Petter Thorwaldsson tycks ha vaknat till liv och börjat gå till offensiv mot tidens orättvisor och kapitalintressenas oinskränkta hegemoni.

Det finns naturligtvis flera anledningar till Sveriges ras i jämlikhetsligan. S k ekonomiska reformer, skattesänkningar med omvänd fördelningsprofil och nedrustning av det sociala trygghetssystemet förklarar en del. Lägg därtill en privatiseringsvåg som saknar motstycke bland OECD-länderna. På skolans område t ex intar Sverige en särställning både i ett europeiskt perspektiv och om man jämföra med utomeuropeiska industriländer. De s k valfrihets- och privatiseringsreformerna har starkt bidragit till en nedmontering av likvärdigheten, läraryrkets sjunkande status och ett fritt fall i kunskapsresultatet. Denna utveckling sammanfaller i sin tur med kommunaliseringen av den svenska skolan - en kommunalisering som ursprungligen drevs fram av finansdepartementet under Kjell Olof Feldts ledning. Staten ville avbörda sig en tung ekonomisk börda, vilken genom "reformen" i stället fördes över på kommunerna.

Nu har drygt 20 gått sedan skolan kommunaliserades och spåren förskräcker så till den milda grad att de flesta partier nu yrvaket ropar på åtgärder, men bara en del vågar se sanningen i vitögat genom att inse att staten under alla förhållanden måste ta ett fastare grepp över utvecklingen. Jag tillhör dem som har kurage nog att erkänna att jag som riksdagsledamot och ledamot av utskottet deltog i ett beslut som jag med facit i hand bittert ångrar.

Min syn på saken har uppkallat bloggare Adersson från Helsingborg till upprepade raseriutbrott. Ja, han tycks till den milda grad ha gått upp i limningen att han inte nöjer sig med att polemisera via ett eget blogginlägg och kommentera på min blogg. Nu har han på sin egen blogg till och med börjat kommentera sina egna inlägg där.

Den verkliga kullerbyttan gör sagde Andersson när han å ena sidan hävdar att den bristande likvärdigheten inte har med kommunaliseringen att göra men i nästa mening säger att den bristande likvärdigheten beror på det fria skolvalet. Has't du mir gesehen. som tysken säger, eller fritt översatt: Har man sett /hört på maken? Det fria skolvlet och den okontrollerade och världsunika expansionen av friskolor är ju intimt sammankolpplad med decentraliseringen av hela det svenska skolväsendet. Som bl a Skolverkets rapport visar så råder ute i de svenska kommunerna vitt skilda ekonomiska förutsättningar att bedriva en skolverksamhet värd namnet.

I kvällens Rapportsändning 19.30 kunde vi ta del av en rapport som ytterligare understryker ojämlikheten mellan kommunala skolor å ena sidan och friskolor å andra sidan. Friskolorna är undantagna från kraven på att ha tillräckliga utomhusutrymmen för eleverna i form av skolgårdar. I flera fall profiterar de på närliggande kommunala skolgårdar. Som ett skräckexempel nämndes "Kunskapsskolan" i Helsingborg, vars ägare inte hade kurage nog att våga kommentera saken offentligt. Här föreligger alltså ytterligare ett mycket starkt skäl att skärpa den statliga styrningen av den svenska skolan.

I perspektivet av vad vi därefter upplevt så tycker jag att beslutet var felaktigt och som jag skrev i den bok med Christer Isaksson som redaktör som kom ut 2011 på Ekerlids förlag med titeln "Kommunaliseringen av skolan - vem vann egentligen?" "erkänner jag utan att känna prestige att jag som politiker kan ha fel.

Det var fel att kommunalisera därför att det har skapat ojämlika förhållanden i form av stora regionala och lokala skillnader, godtycklighet i beslutsfattandet och sämre kvalitet i undervisningen på många håll. Min uppfattning att skolan bör återförstad har undan för undan förstärkts av rapporter frpn både PISA och Skolverket. Av dessa framgår klart att det saknas en övergripande kontroll över utvecklingen på skolområdet. Det fria skolvalet och den ohämmade expansionen av friskolor är en del av förklaringen, Sverige har i-ländernas mest lössläppta system för etablering av friskolor. Denna utveckling har lett till att klyftorna mellan högprestrande och svagpresterande elever har ökat samtidigt som den sociala segregationen i skolan ökat markant. Samtidigt som vi har ett kommunalt huvudmnnakap så är det en statlig myndighet - Skolvserket - som ytterst avgör om nya friskolor får starta. Politiken måste återta ledningen av skolan och det måste ske på ett centralt övergripande plan.

Socialdemokraterna har på senare i debattartiklar och andra utspel både pläderat för ökad likvärdighet och ökat statligt ansvar. Varför inte ta steget fullt ut och gå på Björklunds och LR:s linje om återförstatligande något som en gång för alla skulle binda upp folkpartiet för ett konstruktivt samarbete om en ny skolpolitik?

De två i vetenskapliga kretsar högt värderade Harvardekonomerna Carmen Reinhart och Kenneth Rogoff hävdade att när den offentliga skuldkvoten överstiger 90 procent av BNP faller den genomsnittliga tillväxten och blir negativ. Dock var 90-procentsregeln omtvistad redan från början Hela resonemanget bygger på långa tidsserier för ett antal länder från efter andra världskriget fram till våra dagar.

För några veckor sedan kom så beskedet från ekonomer som närmare granskat Reinharts och Rogoffs beräkningar att de byggde på flera felräkningar När dessa fel korrigerats fanns det inte längre en brytpunkt vid 90 procent. Den genomsnittliga tillväxten för länder med en skuldkvot överstigande 90 procent visade sig i stället vara 2,1 procent, inte noll som de båda Harvardekonomerna hävdat.

Denna makalösa nyhet spred sig med eldens hatsighet. Det viktigaste vetenskapliga stödet för åtstramningspoliken gick upp i rök. Vi i Sverige med en offentlig sektor som har en finansiell nettoförmögenhet (finansiella tillgångar minus skulder) på 20 procent av BNP saknar helt skäl att vara oroliga för vår skuldsättning.

LO har med sitt 70-miljarderspaket insett att arbetslösheten bara effektivt kan bekämpas om vi lättar på överskottsmålet i stattens finanser och lånefinansierar investeringarna. Göran Persson har kommit till samma slutsats när det gäller överskottsmålet liksom ekonomiprofessorn Lars Calmfors, tidigare chef för b-regeringens, finanspolitiska råd.

Motståndsrörelsen mot lättnader i det finanspolitiska ramverket består snart endast av Fredrik Reinfeldt, Anders Borg, Stefan Löfven och Magdalena Andersson. Inget land i historien har någonsin kunnat svälta sig till rikedom Välstånd skapas genom investeringar i bostadsbyggande, infrastruktur och forskning, satsningar som det är synnerligen väl motiverat att göra nu när räntorna är låga.

Inför förestående val till EU-parlamentet börjar nuvarande och tidigare EU-politker att formera sig i en debatt som knappast kommer att sätta några märkbara spår i folkopinionen så länge hela EU-projektet förknippas med byråkrati, centralstyrning från Bryssel och brist på folklig legitimitet. När det gäller Euron så är det folkliga stödet nu nere på rekordlåga nivåer. Och just i den frågan är de flesta av dem som inför Euromröstningen föll i hänryckning över projektet numera klädsamt tysta.

Att finna en kompromiss kring läraryrkets status är nog ingen orimlighet. Svårare blir det säkert att hitta en samlad lösning kring det fria skolvalet och frikolornas ställning. Friskolekommitténs förslag har inte oväntat försorsakat politisk strid. Socialdemokraterna kommer naturligtvis att ställas inför det föga avundsvärda läget att antingen frångå kongressbeslutet om kommunal vetorätt mot nyetableringar av friskolor med en intern svekdebatt som oundviklig följd, eller hålla fast vid beslutet och ge b-alliansen vatten på sin kvarn om bristande samförståndsvilja.

I sakfrågan står socialdemokraterna starka. Det fria skolvalet är enligt samstämmig forskning en av huvudorsakerna till ökad segregation och ojämlikhet i den svenska skolan. En omfördelning av resurserna utifrån skolornas behov och en begränsning av det fria skolvalet måste därför till om socialdemokraterna ska kunna ta sig ur skoldilemmat med bevarad trovärdighet.

Den hänryckning över höjd svansföring i skolfrågorna från s-håll som redan tagits ut i förskott av partiledningens förlängda arm på dessa sidor får därför rimligen anstå tills vi sett resultatet av vedermödorna.

Om man går strikt efter regelboken så har Magdalena Andersson formellt rätt. Vi har sedan en tid tillbaka en från regeringen oberoende riksbank, något som katten EU släpat in. Denna självständighet innebär att inflationsmålet är ett övergripande mål och att Sverige i praktiken övergivit målet om full sysselsättning. Ekonomiska hårdfakta, som bl a framhållits av en av riksbanksdirektörerna själva, Lars E O Svensson, talar för att arbetslösheten är betydligt högre än den borde vara om vi åtminstone hade levt upp till inflationsmålet 2 procent, vilket i praktiken under lång tid underskridits.

I sak har Anders Borg rätt. Den starka svenska kronan, som lyft med ca 30 procent mot Euron på fyra år slår hårt mot de svenska exportföretagens konkurrenskraft erftersom svenska varor och tjänster blivit dyrare på exportmarknaderna. Kronan blir därför ett sänke, särskilt ur ett centralbanksperspektiv.

Enligt regelverket får förvisso ingen myndighet bestämma hur Riksbanken fattar sina penningpolitiska beslut. Men Borgs uttalande kan knappast innebära att han gett instruktioner till Riksbanken som Magdalena Andersson antyder. Vad socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesperson gör är i praktiken att "sila mygg och svälja kameler." Borg kritiseras nu för att han i försiktiga ordalag framhållit en sanning om den snäva penningpolitikens konsekvenser för den svenska export som vårt land är så beroende av. För några veckor sedan kritiserade Magdalena Andersson Borg för att han i regeringens vårproposition tänjt på det finanspolitiska ramverket - genom att inte fullt ut finansiera föreslagna "reformer."

När får vi höra Magdalena Andersson och andra ledande företrädare för det socialdemokratiska partiet höja sina röster mot b-alliansens verkliga skötesynd, att sitt still i båten och inte våga eller vilja sätta in kraftigt eftefrågestimulerande åtgärder, och därmed rucka på det sysselsättningshämmande överskottsmålet?

Vill man höra en formaliapredikan och en inför en partiledning beroende hänryckning kan man läsa Martin Mobergs betrakelser över en "oberoende riksbank...." http://martinmobergsblogg.blogspot.se/2013/05/oberoende-riksbank-var-det-ja-eller-hur.html

Erfarenheterna från 2010 års val tycks ha satt outplånliga spår och sår i det det rödgröna blocket, och då i synnerhet hos en ängslig socialdemokrati, som inte än en gång vill inlåta sig på ett alltför intimt samarbete med ett vänsterparti som fortfarande sammankopplas med sitt kommunistiska förflutna. Åtminstone inte före ett val. Ty vem erinrar sig att vänsterpartiet i praktisk politik de facto varit ett stödparti till en socialdemokratisk regering under praktiskt taget hela efterkrigstiden.?

Miljöpartiet å sin sida, och det gäller inte minst språkröret Gustav Fridolin, tycks hett åstunda att ingå i en socialdemokratisk regering. I partiledardebatten lät han stundtals som ännu mer socialdemokratisk än Löfven. Bli därför inte förvånade om miljpartiet i god tid före valet pekar ut Stefan Löfven som sin statsministerkandidat. Ett sådant utpekande skulle naturligtvis i sig göra det svårare för Fredrik Reinfeldt att fortsätta med idisslandet om att de röd-gröna saknar ett regeringsalternativ.

Det försiktiga tassandet i regeringsfrågan från röd-grön horisont är naturligtvis ren och skär taktik. Och särskilt taktiska är socialdemokraterna. Stefan Löfven har visserligen något stramat upp sin debattkonst och hugger någon gång numera också som en kobra mot borgerligheten. Dock tassar han forrfarande omkring i rejält mjukladdade filttofflor, rädd som för att bränna sig för att utmana borgerligheten i den för sysselsättningen ytterst avgörande ekonomiska politiken och skattefrågorna.

Medan vi trots allt med spänning väntar på en socialdemokratisk uppstramning av oppositionspolitiken, tror jag i just regeringsfrågan mer på ett (S)ärboförhållande med vissa programmatiska förklaringar om ett tänkbart partnerskap i regeringsställning än en repris på den illa förberedda och halvdana rödgröna regeringsdeklaration som lades fram inför 2010 års val.

Gladast över filttoffeltassandet och markeringen vänsterut torde ändå den person vara som i den goda staden där Öresund är som smalast gått i brudsäng med det vänsterparti han inte anser vara värd ett vitten på riksplanet.

IFAU - Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk värdering konstaterar i en forskarrapport att den halverade arbetsgivaravgiften för unga dels varit dyr - kostnaden per nytt jobb mellan 1 och 1,5 miljoner kronor - och dels inte gett någon mätbar effekt på jobben.

Effekterna av sänkt restaurangmoms finner forskarna osäker, den höjda avgiften i A-kassan ett fiasko. Man ser inga långsiktiga effekter av jobbgarantin för unga, bara marginell betydelse av de s k jobbcoacherna och endast svag effekt av jobb- och utvecklingsgarantin.. RUT säger forskarna kan ha gett en viss sysselsättningseffekt genom att svartjobben minskat men samtidigt att det inte finns någon oberoende granskning av rutavdragets effektr på sysselättningen. Effekterna av jobbskatteavdraget slutligen bedömer man som osäker men sannolikt positiv.

Mot detta ska ställas att 100.00 jobb försvunnit från den offentliga sektorn med mycket negativa konskekvenser för bl a sjukvården i stora delar av landet.

Och sist men inte minst, den arbetslöshet på ca. 6% som den borgerliga alliansen kallade massarbetslöshet inför valet 2006 har nu sprungit upp till drygt 8 procent.

Skattesänkningar är definitivt ingen lösning på landet sysselsättningsproblem, snarare tvärtom, vilket skulle bevisas.

Ty det var inte mycket nytt under solen som presenterades. Visst tog Stefan Löven för sig rejält under debatten om jobben, bland annat genom att nita fast det mycket viktiga budskapet att b-regeringen massiva skattesänkarpolitik inte gett några nya jobb. Med allianspartiernas haveri i jobbpolitiken borde fältet ligga öppet för socialdemokraterna, men då krävs en offensiv för en ny och expansiv ekonomisk politik.

Några besked på den vägen gav inte Stefan Löven. Hans envisa fasthållande vid överskottsmålet är i stället kontraproduktivt. Aftonbladet ägnar idag en insiktsfull ledare under rubriken "S måste släppa Borgkomplexet med att bland annat konstatera att "Det finns i stort sett bara tre politiker som håller fast vid den katastrofala åtstramningspolitik som nu sliter isär Europa. Det är Tysklands förbundskansler Angela Merkel, Sveriges finansminister Anders Borg och socialdemokraternas Magdalena Andersson." http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/karinpettersson/article16726534.ab?service=print

Alltfler politiker runt om i Europa börjar annars komma till insikt om att åtstramningspolitken nått vägs ände. Italiens nye premiärminister Enrico Letta markerade nyligen hårt mot åstramningarna - och räntorna på italienska statspapper sjönk. IMF (Internationella valutafonden) har hårt kritiserat Storbritanniens destruktia politik. "Och den studie av Harvardekonomerna Carmen Reinhart och Kenneth Rogoff som åtstramningsapostlarna älskat att citera byggde på ett räknefel." Den kraftiga neddragingen av offentliga utgifter som stora delar av Europa ägnat sig åt har gjort problemen etter värre och förorsakat både större skulder och högre arbetslöshet.

Snart är det bara Sverige och den tyska högern som likt en sentida Sven Dufva- "istället för att blåsa reträtt, fäller bajonett...." och förklarar krisen "med lata greker", för att citera AB:s ledarskribent Karin Pettersson.

I stället för att uppträda som en Reinfeldt/Borg i light-version borde det nu vara hög tid för socialdemokratin och Stefan Löfven att bryta dödläget och formulera en expansiv ekonomisk politik i vilken bland annat måste ingå att rucka på överskottsmålet.

Det kanske mest intressanta i intervjun var Veronica Palm var hennes svar på hur hon hanterar den starka personliga kritik hon utsatts för. Hon erkände oförbehållsamt att hon tar åt sig kritiken och lyssnar på sina kritiker. Därefter kom Margot Wallström till tals i ett kritiskt uttalande från ringside mot tillståndet i det socialdemokratiska partiet. Veronica Palm konstaterade att det alltid i sådana här sammanhang finns kritiker i periferin. Det var en kommentar mitt i prick. Margot Wallström m fl tidigare statsråd och generaldirektörer som har socialdemokratin att tacka för sina positioner för nu en behaglig och uppenbarligen välbetald tillvaro utanför politiken, antingen det nu är som direktörer för Postkodlotteriet eller på något till näringslivet anslutet konsultuppdrag. Att framföra kritik utifrån denna bekämlighetsflaggade periferi är inte svårt. Att tjäna partiet genom aktivt deltagande i dess verksamhet uppenbarligen svårare.

Göran Persson och Thomas Bodström fanns ändå i talarstolarna på första maj. Förlåt en enkel fråga var befann sig Margot Wallström, Ulrika Messing och Ines Uusmann för att ta några exempel på personer som borde stå i tacksamhetsskuld till socialdemokratin. Gick de ens med i något demonstrationståg?

För övrigt anser jag, kritiken till trots, att Veronica Palm gjorde rätt i att stanna kvar som ordförande i Stockholms arbetarekommun. Det är trots allt betydligt lättare att knyta henne till socialdemokratiska värderingar än flera andra toppolitiker (s) i Stockholm med omnejd.

Och i den vanliga gamla visan den kända historien med samma refränger och samma poäng plockar Andersson också fram ett annat lik ur garderoben vänsterpartiet. Han finner det alldeles åt skogen att vänsterpartiet fortsätter driva en intensiv kampanj mot vinster i välfärden. Uppenbarligen har han missat den stora vetenskapliga undersökning utförd av SOM-institutet vid Göteborgs universitet och vilken visar att en förkrossande majoritet av svenska folket anser att vinster i välfärden ska återinvesteras i verksamheterna och inte delas ut.

Lika upprörd blir Andersson mot att det finns folk som vill slopa RUT trots att systemet är djupt orättvist och i huvudsak gynnar redan välbärgade som har gott råd att betala sin städning själv och att det förekommer ett omfattande missbruk av systemet. Eller som Helsingborgs Dagblads kulturchef Gunnar Bergdahl uttrycker saken i en kränika under rubriken "Rut och skurhinken" i dagens HD. "Den del av våra skattepengarsom bär namnet Rut går inte till att höja några orättvist låga löner. Den går till att göra tillvaron billigare för oss som inte behöver städa åt andra för vår försörjning. När jag lämnar Stadsbiblioteket får jag sällskap av en envis fråga: Hur ofta anställer en städerska en städerska?

Slutligen beskärmar sig Jan Andersson över att någon kan vara så fräck att han vill begränsa det fria skolvalet, ett system som förpassat den svenska skolan till sämst i klassen och kraftigt urholkat likvärdigheten.

Och jag som trodde att det var högt till taket i socialdemokratin - ja ska sanningen fram så tror jag det fortfarande - även om det finns dom som anser att det ska vara nära till dörren.....

Redan i början av 90-talet varnade undertecknad m fl i olika sammanhang för att ge upp kampen om den sammanhållna skolan. Det var förvisso miljöpartiet som gjorde upp med borgarna och rev upp den av en socialdemokratisk regering införda "Lex Pysslingen", som ville förhindra kommersiella inslag på skolans område. Men därefter har socialdemokratin inte haft mycket att säga om vådorna av det fria skolvalet. Nu konstatera Skolverket i en stor utredning att elevernas chans till en ljusnande framtid i allt högre grad beror på i vilken skola de går. Det fria skolvlet har lett till kraftigt ökade skillnader i kvalitet mellan olika skolor

Klyftorna mellan skolors genomsnittliga resultat har fördubblats jämfört med när det fria skolvalet började införas för snart 20 år sedan. Den försämrade likvärdigheten innebär att alla barn inte får de livschanser som skolan ska ge. Sent ska syndaren vakna. Och vaknar med åtminstone ena ögat gör Stefan Löfven, Mikael Damberg och Ibrahim Baylan när de på DN-debatt kommit till insikten att staten behöver ta ett större ansvar för de skolor som har allra lägst resultat och fördela extra resurser dit till dem. Men att sätta fokus på den skadeskjutna likvärdigheten och långsiktigheten i svensk skola utan att med ett ord nämna det fria skolvalets skuld i sammanhanget är minst sagt anmärkningsvärt.

Inget annat land tillåter vinstdrivande bolag att driva skolor för skattepengar. För att inte tala om riskkapitalbolag med säte i skatteparadis. De så kallade valfrihets- och privatiseringsreformerna har bidragit till en nedmontering av likvärdigheten, lärarrkets sjunkande status och ett fritt fall i kunskapsreultatet. Eller som en läsarkommentar i dagens Helsingborgs Dagblad - www.hd.se - rakt på sak uttrycker sig: "Vill vi att alla skolor ska kunna ge alla elever samma möjligheter då måste de fria skolvalet begränsas."

Begränsas var ordet. Och för att få underlag för en sådan begränsning kan Stefan Löven, Mikale Damberg och Ibrahim Baylan lämpligen tala med sina finska kolleger. Finland, som har en skola i världsklass, tillåter inte spekulation med skattepengar på skolans område. Socialdemokratin har en del att bevisa i skolfrågan.

Medan s-förslagen är krusningar på ytan lyfte LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson fram en rad konkreta förslag som skulle innebära en rejäl stimulans av efterfrågan och därmed också skapa många nya jobb. Satsningar på kommunerna, höjd a-kassa och höjd sjukförsäkring samta 25 miljarder till investeringar i järnvägar, vägar, bostäder m m är den enda effektiva vägen att pressa tillbaka arbetslösheten varaktigt.

Media försökte göra ett stort nummer av att Stefan Löfven avvisade LO-förslagen. Det är ett spel för gallerierna. För det första är det LO:s uppgift att vara pådrivare i politiken och för det andra så vet både Stefan Löfven och Magdalena Andersson att LO har rätt. Det är utstuderat taktiska skäl som gör att socialdemokraterna intar en passiv hållning till att rucka på överskottsmålet. Man vågar inte utmana Anders Borg på denna punkt. Thorwaldsson gör sannolikt en riktig bedömning när han tror att en omprövning kommer att ske. Och utan en sådan omprövning blir löften om halverad arbetslöshet till 2020 en skrift i vatten.

Medan Stefan Löfven inte vågade ta orden skatter eller vinster i välrden i sin mun var det klarare socialdemokratiska budskap på flera andra håll i landet. Själv demonstrerade jag i Höganäs där regionpolitikern Ingrid Lennerwald var huvudtalare. Hon kunde i klara ordalag beskriva den allvarliga kris som drabbat den skånska sjukvården sedan borgerligheten och miljöpartiet tog över makten I år hotas 2 000 jobb av nedskärningar, Arbetsmiljön har förämrats och vården har blivit lidande. Fem patienter kan enligt Socialstyrelsen ha dött som en följd av platsbristen. Socialdemokraterna har utifrån kalla fakta konstaterat att det behövs en skattehöjning för att möta den akuta skånska sjukvårdskrisen. Oppositionsrådet Lennart Nilsson var lika klar i sitt budskap där han bl a konstaterade att i borgerlighetens Sverige är solidaritet och rättvisa ute medan avdragsgillt tjänstefolk är inne. Lika klar var han i slutsatsen att privata vinster inte hör hemma i välfärden.

Det finns mot bakgrund av svenska folkets klara motstånd mot vinstdriven välfärd ingen anledning för socialdemokratin att låta vänsterpartiet ta denna klara profilfråga på entreprenad.

Magdalena Andersson försökte än en gång göra ett nummer av att Anders Borg bryter mot budgetreglerna. Hon gör i och för sig rätt i att kritisera skattesänkningarna för lånade pengar. Socialdemokraterna är å andra sidan snart de enda som inte vågar rucka på överskottsmålet. Alltfler ekonomer inser att detta överskottsmål, som infördes under helt andra ekonomiska förhållanden, idag är kontraproduktivt. För bara någon vecka sedan ansåg en tidigare finansminister och senare statsminister, Göran Persson, att det fanns goda skäl att åtminstone tillfälligt överge överskottsmålet. Att envist hålla fast vid något som innebär att pengar läggs på hög i stället för att satsas på jobbskapande och långsiktigt verkande investeringar i bostäder, kommunikationer och annan infrastruktur är i själva verket misshushållning.

Andra märkliga inslag i socialdemokratisk politik är att man inte vågar ansluta sig till elva EU-länders beslut att införa en skatt på finansiella transaktioner. Här ligger vänsterpartiet socialdemokraterna steget före i insikten om att även banker och andra finansiella institut, som tjänat grova pengar även under lågkonjunktur, ska bidra till välfärden. Och varför ska man av en socialdemokrat i oträngt mål få höra att hon minsann inte ser som sin livsuppgift att höja skatterna?

Som framgått av min recension av Margit Silbersteins (och Tommy Möllers) bok "En marsch mot avgrunden", så tillhör hon inte mina favoriter. Men onekligen slår hon huvudet på spiken när hon i den efterföljande kommentaren till Magdalena Anderssons budgetpresentation konstaterar att det inte är lätt att vara i opposition när man är rädd för att lägga förslag som sticker ut.

Socialdemokratin har onekligen en hel del att bevisa för att framstå som ett klart urskiljbart alternativ till den borgerliga alliansen.

Bodström har i en stort uppslagen och av andra media och socialdemokratiska ögontjänare vidareförmedlad artikel i högerorganet Svenska Dagbladet gjort en skarp vidräkning med tillståndet i det socialdemokratiska partiet. Han kritiserar å ena sidan att debatten förs i medierna men förbehåller sig å andra sidan rätten att själv att föra debatten där. Givetvis har han rätt i att saker och ting inte blir bättre av att någon avgår, men överdomarattityden förefaller minst sagt malplacerad, då kritiken till stora delar handlar om en salig sammanblandning av äpplen och vindruvor.

Äpplen och vindruvor? Vad menar jag då? Jo, Bodström blandar samman extra kongressens val av Håkan Juholt med aprilkongressen i år och valet av Omar Mustafa till partistyrelsen. Påståendet att valet av Håkan Juholt var en sluten process är rent nonsens. I själva verket blåste det under lång tid friska debattvindar ute i s-föreningar, a-kommuner och partidistrikt. Det var ingalunda valberedninens fel att det under lång tid inte gick att samlas kring något självklart partiledarämne. Försök gjordes med Thomas Östros och Mikael Damberg men den som har någon insikt i sammanhanget inser att ingen av dessa båda personer hade haft en chans att samla någon majoritet på en partikongress. Håkan Juholt blev till sist det namn som kunde lanseras och vad man än tycker om det valet, så finns det anledning att erinra om att Håkan Juholt blev enhälligt vald av extrakongressen. Det är mot den bakgrunden beklämmande att socialdemokratiska ögontjänare nu fortsätter att odla sitt hat mot Håkan Juholt och skylla valet på valberedningen.

Bodström spyr nu sin galla över att det eldfängda frågor som vinster i välfärden och föräldraförsäkringen "kompromissades bort" på kongressen. Han bortser då från att frågorna varit föremål för en intensiv debatt under lång tid av vilken klart framgick att det gick en klar skiljelinje i t ex vinstfrågan mellan partiets vänster och höger. Något hysch-hysch var det alltså inte fråga om, men inför risken att framstå som ett djupt splittrat parti med de uppenbara svårigheter detta skulle innebära för möjligheten att vinna nästa val, tog både de vinstkritiker, som sannolikt skulle ha vunnit en majoritet av ombuden för sin linje, och partiledningen sitt ansvar genom att enas i en kompromiss.

I fallet Omar Mustafa avspeglar sig å ena sidan den politiska spännvidd som alltid funnits inom Stockholms a-kommun och å andra sidan en klantig hantering i valberedningen. Men att göra valberedningen ansvarig för att Omar Mustafa tvingades avgå är att göra det oerhört lätt för sig. Det krävs ingen större fantasi för att det var partiledningen som tvingade fram avgången även om det var Stockholms a-kommun och Veronica Palm som fick hålla i skaftet.

Med de fakta i målet som efter hand utkristalliserat sig så framstår det som ganska klart att det var drevet mot valet av Omar Mustafa som gav partiledningen kalla fötter och ytterst framkallade avgången. Omar Mustafa hade ju både gjort den avbön som Stefan Löfven uppmanade honom till och meddelat att sin avsikt att avgå som ordförande i Islamiska förbundet.

Mot denna villervalla kan jag sedan ställa något positivt. Det handlar om valet till ny kommunstyrelseordförande i Malmö och valet till ny ordförande i Skånes socialdemokratiska partidistrikt. I båda fallen utkristalliserade sig två mycket kompetenta kandidater.

I Malmö lanserades Katriin Stjernfeldt Jammah oh Andreas Schönström. Båda hade starka förespråkare och båda står för samma politiska grundsyn och politiska medvetenhet om vad som behöver göras i Malmö bl a när det gäller skolsegregationen, investeringar för att öka sysselsättninen och upprustning av bostadsbeståndet. Arbetarekommunen utsåg på sitt årsmöte Katrin som ordförande i kommunstyrelsen med Andreas som vice ordförande, en mycket pragmatisk lösning. En samlad socialdemokrati kan nu gå ut i en valrörelse med två mycket starka politiker i spetsen.

I Skånes partidistrikt nominerades också två personer av a-kommunerna till att efterträda Helen Svensson som ordförande. Niklas Karlsson Landskrona och Morgan Johansson, Lund (tidigare minister i en s-regering) har båda politiska kvaliteter lämpliga för uppdraget. Morgan Johansson som på partikongressen valts in i partiets verkställande utskott drog tillbaka sin kandidatur och Niklas Karlsson valdes den 20 april enhälligt till ny ordförande i landets största partidistrikt - det skånska.

Mot dessa lösningar i form av konstruktiva kompromisser i syfte att göra det socialdemokratiska partiet starkt och enigt kan då ställas Thomas Bodströms förespråkande av tuppfäktnings- eller tornérspelsmodellen. Om det hela nu rent av inte hamnar i någon form av rysk roulett. Att denna modell skulle stärka socialdemokratin tillåter jag mig att starkt tvivla på.

Som framgått här på s-info finns det också bloggare som på fullt allvar gillar denna tingens ordning och blir upprörda när vanliga medlemmar tar till orda och invänder mot signaler och dekret givna av "den käre ledaren."

Helsingborgs Dagblads ledarskribent Lotta Hörd iin skriver insiktsfullt om demokratins kris i dagens ledare - www.hd.se. Utgångspunkten i ledaren är vallagskommitténs uppdrag att utreda sk e-röstning i Sverige. Precis som om mödan att ta sig till en vallokal skulle vara det stora problemet med det allt svagare intresset hos allmänheten att engagera sig i något politiskt parti. Men Lotta Hördin låter sig inte hindras av detta ytliga betraktelsesätt på politiken utan gräver vidare:

"Men så till en annan viktig fråga: kommer vi att ha några politiker att rösta på i framtiden? En fråga ställd på sin spets men ändå relevant eftersom basen för rekryteringen av politiker sakta men säkert håller på att urholkas. Detta är definitivt också något för valansvariga att hålla ögonen på"

Lotta Hördin konstaterar sedan att valsystemets bas - de politiska partierna - blir allt bräckligare. Idag är bara tre procent av svenskarna med i något av de åtta partier som utgör Sveriges Riksdag. "Drygt 70 procent kan inte säga att de är anhängare av något politiskt parti. Något som bekräftas av att de osäkra väljarna blivit allt fler i undersökrningar inför de senaste valen, och att väljare tenderar att besluta sig allt senare för vilket parti de faktiskt ska ge sin röst."

För 20 år sedan hade de politiska partierna 550 000 medlemmar. Idag underskrider medlemssiffran 250 000. Avståndet mellan väljare och partier fortsätter att öka vilket är ett direkt hot mot folkstyret då den enskilde väljaren har allt mindre möjlighet att påverka politikens innehåll.

"Samtidigt upplevs inte samtiden som om den präglas av ett politiskt ointresse. Men det engagemang som finns i en rad olika frågor lyckas inte partierna kanalisera. Andra organisationer får i stället medlemmar och nya kommer till....Partier blir företag i ställe för förelser eller föreningar."

Här fångas i ett nötskal partiernas dilemma. Jag tar det igen: "Partier blir företag i stället för rörelser eller föreningar." På tal om affärsplaner.......

I stället för att möta problemet med uppgivenhet och låt-gå-attityd borde partierna, och då inte minst det fortfarande på flera håll starkt folkrörelseförankrade socialdemokratiska partiet, ta det hela som en utmaning och blåsa liv i folkrörelsearbetet. Det finns i praktiken ingenting som hindrar politiker att fånga upp de vardagsfrågor som i den växande aningslöshetens samhälle uppfattas som opolitiska men som i högsta grad det kan göras offensiv politik av, t ex. miljöproblemen, den växande ojämlikheten, förskingringen av allmän egendom m m.

Ett litet aktuellt vardagsexempel hämtat ur min egen intressesfär. Vi i DHR Skåne Läns Distrikt - av Förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder - där jag är ordförande, har bjudit in ledande företrädare för partierna i Region Skåne till en hearing om den Ortopedtekniska vården, för vars framtid många beroende av ortopedtekniska hjälpmedel känner stor oro. Det har visat sig mycket svårt att få de politiskt ansvariga att ställa upp på ett sådant hearing, även om några har bekvämat sig med att svara. Med egen lång erfarenhet av politiskt arbete och med insikten av hur viktigt det är att politiker ställer upp när allmänhet och intresseföreningar kallar, så finner jag ointresset synnerligen anmärkningsvärt. Mot denna erfarenhetsbakgrund och mitt nuvarande engagemang i funktionshinderrörelsen, så är jag övertygad om att det skulle gagna både politiker och hela vårt politiska system om fler politiker lyssnade på rörelserna i folkdjupet och med glädje och entususiasm lade ner mera tid på att öga mot öga möta sina väljare. Aldrig så sofistikerade träffar över nätet kan nämligen inte ersätta det personliga mötet och de sociala kontakterna.

"Den käre ledaren" har pekat med hela handen. Partikongressen har sagt sitt. Jobbskatteavdrag, RUT och ROT får inte röras. Basta. Att pytsa ut skattepengar till jakt på dammtussar, inhyrning av strippor till svensexor är enligt Jan Andersson att blicka framåt. Att motsätta sig sådant skatteslöseri är enligt hans logik däremot att titta i backspegeln. Tidens orättvisor får inte bekämpas. Inga av borgerligheten införda ovanor och orättvisor får röras Då kan väljarna bli härskna.

Andersson gjorde ett mindre strandhugg på s-kongressen. Han lyssnade intresserat på Stefan Löfven, men bara förstrött på de många socialdemokratiska gräsrötter som med liv och lust diskuterade sakpolitik. Regionala frågor går det enligt överdomare Andersson mycket väl att diskutera på en distrikskongress. Men Gud nåde den som blandar in rikspolitiken. Den är det en sak för partiledning och partikongress att besluta om.

Den socialdemokratiska distriktskongressen slog med emfas fast att RUT- och ROT-avdragen/bidragen är orättvisa och ställde sig utan omröstning bakom min motion om att RUT- avdragen/bidragen borde begränsas till 5000 kronor och ROT-avdragen/bidragen bara användas i lågkonkunkturer för att stimulera byggsysselsättningen. I samma veva som Andersson rasar över detta beslut nås vi av uoppgifter om utbrett fusk med RUT-avdragen/bidragen, att alltfler använder avdragen/bidragen till sommarbostäder i utlandet och att den rikaste åttondelen av befolkningen fick fem miljarder för att bygga om hemma, medan statens kostnader för bostadsbidrag bara uppgick till 3,3 miljarder 2011.

Om någon nu överhuvudtaget ska slänga sig i väggen, så borde det väl i rimlighetens namn inte vara vi som fortfarande vill kämpa för jämlikhet och rättvisa.

Men nu är distrikts- och partikongresser inte , som en del ensidigt tycks fokusera på, bara " Den käre ledarens" framträdande. Nej, de är någonting mycket mer, ett tillfälle då den vanlige medlemmen får tillfälle att komma till tals och ventilera stort som smått. Hela 109 motioner behandlades vid s-distriktskongressen och 350 ombud fanns på plats. Själv hade jag den stora glädjen att få kongressens massiva bifall till min motion om begränsning av Rut- och Rot-avdragen som ju i praktiken är bidrag, högre ju större inkomst du har. Jag konstaterade i mitt anförande att Sverige är på väg att Rutoriseras och inledde med min limerick

En tomte från staden Tittut

Sa, jag kommer så gärna ditut.

Mat och dryck fixa kan,

det blir billigt som f-n,

för hälften betalas av Rut!

Detta säger i ett nötskal vad det handlar om. Ytterst är det en fråga om prioriteringar. Samtidigt som det tycks vara omöjligt att likställa skatten mellan pensionärer och löntagare, vilket på ett bräde skulle kosta ca. 18 miljarder, går det i borgerlighetens Sverige mycket väl för sig att pytsa ut ungefär lika mycket på Rut- och Rot-bidrag, omfattande alltifrån putsning av matsilver och läxhjälp till barn i hemmet till installation och skötsel av inhomhuspool.

Det är djupt orättvis fördelningspolitik då avdraget/bidraget är knutet till inkomst och inte till behov. När utgiftstaken satte stopp för nya subventioner och bidrag blev avdragenett bekvämt sätt att runda budgetlagen oh göra av med skattebetalarnas pengar. Utvecklingen av Rut-avdragen/bidragen är ett klart tecken på systemfel oh det växande avdragsraseriet håller på att göra hela skattesystemet till en ihålig schweizrost. Rut- och rotavdragen/bidragen infördes med motiveringen att det skulle skapa arbetstillfällen i Sverige. Nu visar det sig att alltfler använder avdragen/bidragen till semesterbostäder i utlandet. Med gott samvete kan vi sänka maxgränsen för avdrag från 50.000 till 5.000 kronor. Den summan räcker gott för att ha kvar avdraget för fönsterputsning och mindre städuppgifter som normalsvensken idag anänvder Rut-avdraget/bidraget till. Distriktsstyrelsen instämde i mitt andra yrkande, nämligen att Rot-avdragen/bidragen bara ska användas temporärt i svaga konjunkturlägen.

Jag fick i debatten god draghjälp av ombud från Lund och Malmö, vilka egentligen ville avskaffa hela systemet, en grundtanke som jag också självfallet delar. Det blev ett rungande ja till min motion och ska sanningen fram så var min gode vän, distriktsstyrelsens föredragande, riksdagsledamoten Anders Karlsson, från Landskrona inte alls ledsen över "nederlaget." Distriktsstyrelsen hade yrkat avslag på denna del i motionen och hänvisat till partistyrelsens linje att nuvarande avdrag 50.000 kronor/person borde halveras.

Kongressens höjdpunkt var kanske ändå den den nyvalde ordföranden Niklas Karlssons (Landskrona) debuttal. Det var en pärla i klass med Stefan Löfvens tal. Niklas linjetal spände över ett brett register med starka ideologiska förtecken kopplade till den verklighet vi nu befinner oss i vad gäller jobben, sjukvården och fördelningspolitiken. Här några axplock:

"Vi stirrar oss alltför ofta blinda på våra politiska fiender och har svårt att tro att vi besitter kraften att förändra samhälleet alldeles i sig själv. Och att vi faktiskt gjort det hela tiden."

----

"Självklart ska vi inte ha fler vårdvalssystem med fri etableringsrätt. Vi ska våga diskutera vad av det som har privatiserats genom upphandlingar kan och bör återföra. Vi socialdemokrater vill ha en större andel offentlig vård, det skall vi vara tydliga med."

----

I en valfilm från 50-talet kreerade Stig Järrel rollen som "Skattefria Andersson", mannen som trodde att allt skulle bli så mycket bättre om bara skatten avskaffades,men som kom på bättre tankar då han fick bekosta allt från barnens skolavgifter till vägållningen själv, men upptäckte att det där med solidarisk finansiering via skatterna faktiskt inte var så dumt. Dagens skattefria Andersson heter skattefria Borg. Med skattesänkningar i 100-miljardersklassen har Borg och hans borgerliga regering avlövat resurserna till a-kassa, sjukförsäkring och välfärd.

-----

Det finns inger paradis vid början av mänsklighetens historia och det finns inget paradis vid dess slut", sa en gång Ernst Wigrorss, legendarisk socialdemokratisk finansminister och ideolog. "Vår uppgift är inte att uppröras över gångna tiders oförrätter. Inte heller att romantisera gårdagens framgångar. Det inflytande vi kan utöva över framtiden, det utövar vi genom att ändra på den verklighet som nu är."----Om 512 dagar är det allmänna val i Sverige. Då ber vi väljarna om förtroendet att regera Sverige och Skåne. Vi ber om mandatet att bygga ett helt annat samhälle, med en helt annan färdriktning, där människan är utgångspunkten för politiken. Där hennes villkor och önskningar, hennes drömmar och förväntningar, är utgångspunkten för att "utöva inflytande genom att ändra på den verklighet som nu är."

Som sagt, svensk socialdemokrati är mycket mer än en aldrig så duktig och växande partiledare.

Jag hade tänkt lämna frågan om Omar Mustafas petning i socialdemokraternas partistyrelse bakom mig. Men efter att ha lyssnat på SVT:s "Debatt" och hört riksdagsledamoten Vivianne Macdisis (s) försvar för en sjuk sak så bestämde jag mig för ytterligare ett inlägg.

Partiledningen ställde krav på att Omar Mustafa skulle ta avstånd från att ha bjudit in talare med extrema åsikter (något som statsvetare Stig-Björn Ljunggren (s) inte anser vara så sensationellt eftersom vi har yttranderätt i Sverige) Omar Mustafa följde uppmaningen och gick offentligt ut och bad om ursäkt. Både Stefan Löfven och Carin Jämtin sade sig vara nöjda med detta besked. Trots detta uppmanade Stockholms arbetarekommuns ordförande Veronica Palm Mustafa att avgå bara fyra dagar senare.

Mona Sahlin, Carina Hägg och nu senast Nalin Pekgul har anklagat Omar Mustafa för att vara islamist och antisemit något som uppenbarligen inte är sant. Varken Islamiska förbundet eller Omar Mustafa är islamister säger Veronica Palm. Omar Mustafa har suttit i distriktstyrelsen för socialdemokraterna i Stockholm under ett år och var väl känd för ett gediget partiarbete bland socialdemokraterna där.

Formellt är det naturligtvis riktigt att det var Stockholms a-kommun som genom sin ordförande Veronica Palm uppmanade Omar Mustafa att lämna partistyrelsen. Men ingen ska inbilla mig att inte den yttersta partiledningen har ett finger med i detta eländiga spel för gallerierna.

Den klandervärda handläggningen av hela "affären" Omar Mustafa har skapat fyra fundementala problem för socialdemokratin.

1. Trovärdigheten som ett stabilt regeringsalternativ har skadats

2. Partiet har splittrats i frågan

3. Socialdemokratens trovärdighet hos muslimerna i Sverige har fått sig en rejäl knäck

4. Islamafobister och andra rasister har oförtjänt fått vatten på sin kvarn

Och alltmedan socialdemokraterna ägnar sig åt självspäkning är det knäpptyst kring den moderate riksdagledamoten Waberi som var Omar Mustafas företrädare som ordförande i Islamiska förbundet. Eller som en vän till mig utrtryckte saken: "Moderateraterna sluter en tystnadens mur kring honom(Waberi -min anm.) och hela det politiskt korrekta genusköret i medierna springer och gömmer sig."

I en debattartikel i Dagens Nyheter - http://www.dn.se/debatt/allvarliga-felsteg-har-skapat-behov-av-en-skattereform?rm=print Att kryphålen i skattesystemet blivit allt fler och att skillnaden i beskattning mellan högre beskattade arbetsinkomster och lägre beskattade kapitalinkomster skapat probem är förvisso sant. Likaså kan man instämma med att det efter 20 år sedan skattesystemet senast reformerades kan vara dags för en ny översyn.

Men Åsbrinks resonemang är kringelkrogigt och försåtligt. Han vill ha ett skatteystem som befrämjar arbete och tillväxt, att det ska vara full finansierat och inte får leda till ökade inkomstklyftor. Han går till och med så långt att han slår fast att en generell och generös välfärd inte går att förena med ett sänkt skattetryck. "Det kan i stället behöva höjas."

Men hur ska då detta närmast paradisiska skattesystem kunna realiseras?

Fakta i målet är att ett slopande av den statliga skatten skulle kosta i runda tal 100 miljarder kronor. Slopad statsskatt ger negativa fördelningspolitiska effekter. För att kompensera detta förespråkar Åsbrink en krftig höjning av grundavdraget för att även låginkomsttagarna ska få en skattesänkning. Men även efter en sådan kompensation blir det fördelningspolitiska resultatet negativt. Det vill Åsbrink lösa med återinförande av fastighetsskatten, något som Stefan Löfven vid flera tillfällen avvisat.

Han vill också av rättviseskäl avskaffa arvs- och gåvoskatten, men detta torde inte räcka för att åstadkomma någon kraftigare inkomstutjämning. När han sedan pläderar för återinförande av en enhetlig moms och en sänkning av bolagsskatten till 15 procent så blir hans skattepolitiska soppa något fadd i smaken.

Det är ytterst ur produktionen som resurserna för fördelningspolitik skapas. Det är sysselsättningen som är fundamentet för skatteinkomster. Då är det också rimligt att det i grunden är arbetsinkomster som bidrar till upprätthållandet av välfärden genom en rimlig bekattning. Vad som är en rimlig beskattning kommer sedan alltid att vara föremål för diskussion. Om vi står fast vid den grundläggande principen att skatt ska tas ut efter bärkraft, så är det också rimligt att ha ett progressivt skattesystem. Att göra skatten platt innebär det blir kommuner och landsting som i stor utsträckning görs till välfärdssystemet mjölkkossa.

För att skattesystemet ska vara politiskt stabilt är det nödvändigtmed en uppgörelse mellan partier över blockgränsen, menar Åsbrink och här har han förstås en poäng. Men då gäller det för det första att övertyga den borgerlighet som ser skattesänkningar som det allena saliggörande att krypa till korset och för det andra övertyga samma borgerlighet om att fastighetsskatten är en stabil skattebas, som inte flyttar till Caymanöarna. Och det blir sannolikt en svår nöt att knäcka. Platt skatt kan under inga omständigheter vara ett eftersträvansvärt mål för socialdemokratin.

Den starka opinionen mot vinster i välfärden kan kopplas ihop med svenska folkets allt mer negativa inställning till att privatisera sjukvården enligt SOM-institutet vid Göteborgs universitet, ett mycket ansett utredningsinstitut, som svarat för undersökningen. Att resultatet dessuitom står sig över alla sociala grupper ger undersökningen ytterligare tyngd.

Det ska bli intressant att se vilka uttryck denna totala sågning av vinstdriven välfärd kommer att få på den politiska debatten. Socialdemokratin har tagit ett litet steg åt rätt håll, men än återstår en bit i insikten om att skattepengar avsedda för välfärdsverksamhet ska användas där och inte någon annanstans. Men vad säger miljöpartiet som en gång ryckte undan grunden för en vinstfri skola genom att göra gemensam sak med borgerligheten? Att borgerligheten skulle ta intryck av vad svenska folket tycker är kanske fortfarande för mycket begärt.

Hur som helst har vi nu fått ytterligare ett tungt vetenskapligt stöd för att driftsformen i välfärdsverksamheter har en synnerligen stor betydelse för kvalitet och det optimala utnyttjandet av våra gemensamma skattepengar.

Ska sanningen fram så fick väl Borg inte någon egentlig match, därtill var oppositonens företrädare alltför mjuka. Varför ska man bygga ut bidragssystemen frågade Anders Borg i tilltänkt polemik mot oppositionen. Detta är att kasta sen i glashus. Ty i själva verket är Anders Borg och hans borgerliga regering landets största socialbidragsgivare. Av en händelse råkade jag få en vink om Hyresgästföreningens analys av regeringens Rot-avdrag. http://hurvibor.se/pengar/rot-avdrag/ Rot-(och Rut)avdrag är ett skatteavdrg men fungear i praktiken som ett bidrag till halva arbetskostnaden. SB:s statistik över skatteavdrag i olika inkomstklasser visar att Rot- och Rutavdragen har en omvänd fördelningsprofil. Ju högre inkomst, desto mer utnyttjas möjligheten till avdrag. Av de ca. 13 miljarder i Rot-avdrag som utbetalades 2011 fick den rikaste åttondelen av befolkningen fem miljarder i bidrag till att bygga om hemma. Detta kan jämföras med statens kostnader för bostadsbidrag, som samma år uppgick till 3,3 miljarder.

Två miljarder i rot-avdrag gick till personer med mer än 600 000 kronor årsinkomst. De tjänar alltså mer än 50 000 kronor i månaden. Bland dem som tjänade mer än en miljon om året hade nästan hälften rot-avdrag.

Inte minst det förhållandet att höginkomstagare får mer i bidrag till sin arbetskostnad för om- och tillbyggnader resp. renoveringar än vad människor med lägst inkomster får i bostadsbidrag visar hur orättvisa dessa socialbidrag är. Ty att det rör sig om socialbidrag är jag inte ensam om att tycka. Ingen mindre än Nobelpristagaren i ekonomi, Joseph E. Stiglitz återkommer i sin bok "Fritt fall - de fria marknaderna och världsekonomins kris" gång på gång till de olika typer av subventioner som har riktats till banker, företag och rika person, vilka han ger samlingsnamnet socialhjälp/bidrag.

Anders Borgs problem är att fakta sparkar. Han är sämst i Norden när det gäller att bekämpa arbetslösheten, men han är nordisk mästare på socialhjälp till höginkomsttagare.

Men observera skillnaderna i attityder och agerande under resans gång. Mona Sahlin gick snabbt ut och attackerade partiledningen (obs!!!) medan det var Stockholms arbetarekommun som nominerat Omar Mustafa i stället för Mona Sahlins nära förtrogne Ylva Johansson. Mot detta ska ställas Stefan Lövens stabila hållning och inledningsvis lyssnande attityd men klara och resoluta ställningstagande, då alla andra vägar än en avgång var stängda.

Det får givetvis aldrig råda någon tvekan om var socialdemokratin står när det gäller människors lika värde och jämlikhet. Och även om Omar Mustafa enligt dem som nominerat honom aldrig visat några andra värderingar än vad socialdemokratin står för, så är uppdraget i Islamska förbundet en belastning. Men om det är en belastning för socialdemokratin så bör det i konsekvensens namn också vara en belastning för moderaterna, eftersom den moderate riksdagsledamoten Abdirizak Waberi var Omar Mustafas företrädare som ordförande i Islamiska förbundet.

Precis som KG Bergström påpekar i Expressen så har den moderate riksdagsledamoten aldrig utsatts för någon medial granskning eller hårdkoll. Varför?

Det är lätt att ropa KORSFÄST! KORSFÄST!, hänga upp en ensam syndare. Medan alla Pontus Pilatusar och Israellobbyister står runt om korset och tvår sina händer......

Och som nämnda TT-referat i HD avslutas:

"Veronica Palm, som länge jobbar mot rasism och främlingsfientlighet, berättaratt hon under veckan överösts av antimuslimska hatmejl. -Något alldeles fruktansvärt, på en nivå som jag aldrig sett tidigare." www.hd.se

"Vårt parti ska vara väldigt tydligt i våra värderingar, hur vi uttrycker det och inte heller vara någon spelplan för den här typen av åsikter, såsom Mustafa har gjort. Han har själv sagt att det var fel handlat, att han kommer att ändra på det och att han står upp mot antisemitismen, säger Löfven."

Däremot fiskade Mona Sahlin i grumligt vatten när hon snabbt som tusan efter det Ylva Johansson inte blev invald i partistyrelsen rusade ut och tjöt med vargarna när det offentliggjordes att Omar Mustafa för två år sedan (!) bjudit in antisemitiska personer till en konferens. Jag delar på denna punkt helt Stig-Björn Ljunggrens uppfattning att detta misstag inte kan diskvalificera Omar från att vara suppelant i socialdemokratins partistyrelse under förutsättning att han erkänner misstaget, vilket han ju gjort.

Med den politiska erfarenhet Mona Sahlin besitter borde hon insett att hon spelade både extrema Israellobbyister och andra islamhatare i händerna. Kritik kan framföras på olika sätt, det behöver inte alltid ske offentligt, åtminstone inte om man är mån om den sammanhållning i partiet som inte minst Stefan Löfven skapade på s-kongsressen.

Och en ann' är väl så god som en ann'. Om Mona kan gå ut och tjuta med vargarna så kan väl jag. Som trädda på ett radband rusar nu den ene efter den andra, och nu senast en av socialdemokratins mest framträdande populister, riksdagsledamoten Carina Hägg ut och kräver Omar Mustafas avgång.

Jag skulle inte bli förvånad om det hela slutar med att Omar avgår ur partistyrelsen. Spottar man på en sten tillräckligt länge så blir den verkligen våt. Och spottloskorna riskerar då också att lägga sig som en våt filt över den morgonrodnad som infann sig i det socialdemokratiska partiet efter kongressen.

Läs gärna också Jan Hagbergs kommentar till mitt förra blogginlägg i ämnet. Han konstaterar klarsynt att det är identitetspolitiken som i grunden är boven i det drama som nu spelas upp inför öppen ridå. Den identitetspolitik som Mona Sahlin varit en av de ihärdigste förespråkarna för.

Omar Mustafa har också i offentliga uttalanden tagit avstånd från allt som kan uppfattas som en legitimering av en hatfylld och intolerant syn på människor för deras religiösa övertygelses skull. En erfaren politiker som Mona Sahlin borde begripa att hon genom sitt elefantinhopp i debatten medverkade till att den ursprungliga stormen i vattenglaset förvandlades till en orkan på öppet hav. Förutom att hon ger eldunderstöd åt israellolbbyister som ärkereaktionären Willy Silberstein, som aldrig haft ett ord till fördömande av den olagliga israeliska bosättningspolitiken på palestinsk mark eller israeliska soldaters övegrepp mot den palestinska civilbefolkningen, uppfattas hennes inhopp nu på flera håll som en kritik mot att hennes kompis Ylva Johansson inte fick förnyat förtroende som ledamot i partistyrelsen. http://simsalablunder.blogspot.se/2013/04/tajmat-antisiemitkort-mot-s-ledamot-i-vu-html

Att kritisera valberedningens arbete i sammanhanget är i sin mildaste form löjeväckande men i förlängningen ägnat att underblåsa den rasism man säger sig vilja bekämpa.

Välfärdens vinstkramare har inte gett upp. De kommer att satsa mycket av sin fortfarande fria dragningsrätt på skattepengar på att förhindra varje inskränkning av möjligheterna att sko sig på skattepengar i välfärden. Glädjande nog finns det motvikter. Den 27/3 kunde vi på Svenska Dagbladets Brännpunkt läsa hur elva KVA-forskare dömde ut det fria skolvalet som bevisligen gett upphov till ökad segregation och minskad likvärdighet. Och idag kan vi på samma sida i SvD läsa om studier gjorda av professorna och överläkaren vid Mittuniversitetet och Östersunds sjukhus, Ingar Axelsson, vilka visar att icke-vinstdrivande verksamheter är både kvalitetsmässigt bättre och kostnadseffektivare än verksamheter som drivs av vinstintressen. http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/den-privata-varden-har-samre-kvalitet_8066356.svd

Den viktigaste meningen i s-kongressens kompromissförslag om vinster i välfärden lyder: "vinstintresset får inte styra välfärden". Beslutet som togs kan ses som ETT steg i rätt riktning, men det är inte STEGET.

Men kongressbeslut är en sak. Nu återstår att se hur de ska kunna förverkligas och här måste partiet upp till bevis i åtminstone två grundläggande frågor, vilka dessutom har ett inbördes amband.

1. Hur ser den efterfrågeskapande ekonomiska politik ut som ska leda fram till det mycket ambitiösa sysselsättningsmålet?

2. Hur ska partiets investerings- och reformprogram finansieras i ett läge där skattesänkningar nått vägs ände? Enligt Konjunkturinstitutet blir skattehöjningar oundvikliga om välfärden ska kunna värnas. På kort sikt säger KI visserligen att resurser kan frigöras utan skattehöjningar men då måste överskottsmålet överges, och det har socialdemokratin hittills motsatt sig.

Det räcker inte att upprepa mantrat jobben, jobben, jobben i det oändliga utan att redovisa hur man vill uppnå målen. För att klara uppgiften måste socialdemokratin på allvar våga utmana den misslyckade ekonomiska politik som är den yttersta orsaken till dagens massarbetslöshet och avlövade sociala välfärd.

I kongressvimlet sågs en leende Håkan Juholt vandra omkring uppenbarligen ganska nöjd med tillvaron. I stället för att "gråta över spilld mjölk", försvinna till bankvärlden, gå i tjänst hos välfärdens vinstkramare, ta välbetalda styrelse- och/eller konsultuppdrag i privata bolag, så fortsätter Håkan Juholt sitt uppdrag som trägen arbetare i den socialdemokratiska "vingården."

Och apropå Håkan Juholt så erinrar Peter Akinder i Östran om den s-kongress som ägde rum på samma plats som nu i Göteborg för 20 år sedan. Håkan Juholt var då talesperson för Kalmar Läns partidistrikt i en fråga som fick den socialdemokratiska partiledningen att gå upp i limningen. Kongressen biföll nämligen med röstsiffrorna 155-148 motionen som krävde ökade investringar och påspädning av hushållens köpkraft för att häva lågkonjunkturen. http://www.ostran.se/OPINION/Stig-Malm-hotade-att-avgaa

Enligt Stig Malm aktiverades högerfalangen i partiet, vilken anförd av Göran Färm från Östergötland försökte föra in texter som gick stick i stäv med motionens innehåll. Bland annat skulle vägen mot balans i de offentliga finansierna "huvudsakligen bygga på utgiftsminskningar och

avgifter". Stig Malm hotade att avgå från partiledningen och det verkställande utskottet. Till slut arbetades det fram ett kompromissförslag som alla sidor kunde ställa sig bakom.

Heder åt Håkan Juhollt för den väg han nu valt att tjäna det socialdemokratiska partiet.

Nu ger jag mig iväg till Tivolihuset i Höganäs för att i rollen som byggmästare Rutger Makadam spela upp sista föreställningen av farsen "Spökhotellet" i regi av Malmöregissören Thomas Krantz. Vi är tio amatörskådespelare som har hjärtligt roligt, och det har uppenbarligen publiken också. Ni som råkar läsa detta och har Tivolihuset i Höganäs inom räckhåll är varmt välkomna till föreställningen som börjar kl. 14.

Det är inte alltid jag håller med Mats Knutsson, men när han betraktar kompromissförslaget om vinster i välfärden som en seger för vänstersidan inom det socialdemokratiska partiet kan jag i stort sett instämma. För alla som har någon insikt i hur välregisserade socialdemokratiska kongresser är och har något lite hum om ombudssammansättningen, så är det inte svårt att konstatera att partistyrelsens förslag till begränsningar av vinster i välfärdsverksamheterna sannolikt skulle förlora vid en omröstning.

Daniel Suhonen, som varit en av de tongivande i debatten om vinster i välfärden, gav klarsynt uttryck för den uppfattning som uppenbarligen hade en majoritet bland ombuden bakom sig när han yrkade bifall till det kompromissförslag som partistyrelsen och vinstkritikerna kunnat enas om.

Jag var med om något liknande vid Västeårkongressen 200l och nu ser vi något av en upprepning. Bättre förekomma än förekommas, så resonerade partiledningen klokt nog och tog intryck av vad många föreslagit, bland andra Skånedelegationen och skrev sig samman i en kompromiss som innebär att vinstintressena inte ska få vara styrande inom skola, vård och omsorg. Det är en viktig markering, eftrsom all erfarenhet visar att vinstmaximering inte går att förena med högsta möjliga kvalitet. För att tillgodose ägarnas vinstkrav tvingas många välfärdsbolag att ge avkall på bemanning, arbetsmiljö m m. Tydliga fakta i målet visar att det inte går att styra med aldrig så högts ställda kvalitetskrav och att driftsformen följaktligen har betydelse. Det finns även vetenskapliga belägg för att så är fallet, senast nu rapporterade av forskare vid Kungliga Vetenskapsakademin - KVA.

Det kompromissförslag som den socialdemokratiska kongressen nu enats om är en god utgångspunkt för en fortsatt diskussion om hur skattepengar inom skola, vård och omsorg bäst ska hanteras och en enad socialdemokrati kan nu ta en rejäl fight med de välfärdskramare inom borgerlighet och näringsliv som redan börjat oja sig över kongressbeslutet. Typiskt nog gav också SVT:s borgerligt färgade reporter Kerstin Holm en högljutt klagande representant för Vårdföretagarna sista ordet i Rapportinslaget 19.30.

Ett linjetal måste inte innehålla allt och bör inte vara alltför detaljerat. Änå lyckades Stefan Löfven fånga in det mesta av politikens kärnfrågor. Jämställdhetsavsnittet var klockrent liksom den tydliga markeringen mot rasism och främlingsfientlighet med bl a ett välförtjänt solar-plexusslag mot den regeringsrepresentant som gett främlingsfientligheten ett ansikte. Ett befarat röstnederlag undanröjdes genom att rakt upp och ner från talarstolen redan innan debatten bifalla SSU:s förslag om att arbetslösa under 25 år ska erbjudas utbildning praktik eller jobb inom 90 dagar.

En verbal upptrappning gjordes också mot vinster i välfärden. Här fick vi höra att välfärden ska styras demokratiskt, att vinster inte ska vara drivkraften, att skolan ska vara sammanhållen och att likvärdigheten där ska öka. Läxhjälp ska ges efter behov och inte efter betalningsförmåga. Inget av detta går att uppnå utan någon form av lagreglering. Nu återstår det att se vilka uttryck detta kommer att ta sig vid kvällens debatt om kongressens hetaste och mest kontroversiella fråga - den om vinster i välfärden. Jag lutar åt Peter Johanssons uppfattning att det hela landar i någon form av kompromiss. Som jag tidigare berättat, var jag själv inblandad i en sådan vid 2001 års kongress i Västerås. Även den gången handlade det om vinster i välfärden.

När kongresslokalerna stängts feststämningen är över och vardagen tar vid återstår så för Stefan Löfven och socialdemokratin att fylla det starka retoriska ramverket med innehåll. Då inställer sig också frågan hur reformerna ska betalas - det handlar om det ambitiösa jobbmålet, utbildnings- och infrastrukturreformerna m m. Och här är socialdemokratin fortfarande motsägelsefull.

I går kunde vi höra hur Magdalena Andersson gisslade de borgerliga skattesänkningarna. Tidigare har vi hört Stefan Löven säga att det inte blir några skattehöjningar för personr som tjänar mindre än 60.000 kronor i månaden. Han har också lovat att inte röra vare sig de redan genomförda jobbskatteavdragen eller ett femte sådant om detta blir aktuellt. Mot detta ska i sin tur sägas att socialdemokraterna tidigare utlovat att utjämna den uppenbara orättvisa som innebär att pensionsskatten är högre än skatten på löneinkomster. För varje nytt jobbskattevdrag vidgas klyftorna i beskattning mellan pensionärer och löntagare ytterligare. Här måste socialdemokratin snarast möjligt upp till bevis. Överhuvudtaget måste socialdemokratin

lämna klara besked hur man tänker sig finansiera framtidens välfärd - som idag i huvudsak via skattsedeln eller genom ökade inslag av egenfinansiering.

Förbättrad matchning på arbetsmarknaden, obligatorisk gymnasieskola, satsning på innovationr och forskning m m är förvisso lovvärt men kommer inte på långa vägar att räcka för att nå målet. Vägen dit måste i första hand gå genom den ekonomiska politiken.

Alltfler ekonomer av facket börjar inse att sysselsättningen måste lyftas fram som ett med inflationsmålet jämbördigt mål. Även Stefan Löfven antydde en vilja att införa ett sysselsättninspolitiskt mål, men anslaget är än så länge alltför vagt. I själva verket har Riksbanken inte ens lyckats uppnå det inflationsmål som nu gäller. Dess felaktiga räntepolitik har i praktiken inneburit en förlust av uppemåt 50.000 jobb.

När Magdalena Andersson för en stund sedan på partikongressen sa att inflationsmålet kan vara problmatiskt för sysselsättningen så är detta alltför passivt och vagt. Inflationsmålet är problematiskt för sysselsättningen.

Ska det av Stefan Löfven uppställda sysselsättningsmålet uppnås måste vidare finanspolitiken skärpas väsentligt. Här finns intressanta funderingar, synpunkter och konreta förslag att hämta i skriften "Åter till full sysselsättning - om behovet av en aktiv ekonomisk politik". Författarna Stefan Carlén och Christer Persson skriver bl a: "Vi vill därför realisera en mer aktiv finanspolitik genom ett antal konkreta åtgärder: slopa överskottsmålet i det finanspolitiska ramverket; tilldela finanspolitiken rollen att fungeera som konjunkturdämpare och ett sysselsättningspolitiskt verktyg; ge regering ochriksdag samt kommuner och landsting betydligt större öjligheter att lånefinansiera offentliga inversteringar som är samhällsekonomiskt lönsamma; och presentera ett samlat program för att investera landet ur dagens kris.

Vi ska självfallet även framöver se till att der råder balans i ekonomin. För detta behövs dock inte ett överskottsmål, som låser in ekonomiska resurser som skulle gjort bättre nytta om de användts för samhällsekonomiskt lönsamma investeringar. Budgetunderskott under lågkonjunkturer måste även framöver på det hela taget balanseras av motsvarande budgetöverskott under tider av goda konjunkturer.

Det finns för att anknyta till den just nu pågående diskussionen om den ekonomiska politiken på s-kongressen också en koppling mellan skattepolitik och sysselsättning. Magdalena Andersson lade i sitt inledningsanförande ner stor energi på att kritisera den borgerliga regeringens skattesänkningar och detta med all rätt.

Jobbskatteavdragen, som inte gett något påtagligt bidrag till sysselsättningen, vilket var dess av borgerligheten uttalade huvudsyfte, står för merparten av dessa skattesänkningar. Motsägelsen i Magdalena Anderssons kritik av skattesänkningar blir uppenbar, då Stefan Löven för kort tid sedan sa att socialdemokratin inte tänkte röra vare sig de redan genomförda eller ett eventuellt tillkommande femte jobbskatteavdrag. Lägg härtill att Magdalena Andersson för en stund sedan försvarade de verkningslösa Rut- och Rot-avdragen som kostat 16,8 miljarder kronor.

Om socialdemokraterna ska vara trovärdiga i sin ekonomi- och sysselsättningspolitik sågår det inte att i ena stunden skjuta skarpt mot b-regeringens skattesänkningar för att i nästa stund försvara för sysselsättningen verkningslösa skattesänkningar.

Vi väntar därför med stor spänning på nästa steg i socialdemokratins utlovade väg mot full sysselsättning.

Vad är det då i Greiders allegoriska anknytning till de klassiska tio budorden som skrämmer dagens tempeltjänare? Här en kort sammanfattning. Greider tycker att socialdemokratin inte ska ha några andra gudar vid sidan av friheten, jämlikheten och solidariteten. Vi ska "inte missbruka det grundläggande ordet Frihet vilket inte är detsamma som valfrihet på marknaden, mångfald inte liktydigt med kundval utan i stället det djup och den själsliga rikedkom som individer tillägnar sig i ett jämlikt och fritt samhälle. Socialdemokratin ska bekämpa den ständigt pågående stölden av den gemensamma ägarlösa egendom som finns i biosfären och i hela naturen. Socildemokratin ska inte ljuga. Den kan således inte längre säga att den värnar den Svenska modellen, ty någon sådan finns inte längre och är bara en tom fras. Systemet är idag i allt väsentligt borgerligt." Och sist men inte minst. "En socialdemokrat ska inte vara rädd. En rädd socialdemokrati är ingen socialdemokrati, det vill säga ingen samhällsförändrande kraft."

Vad de socialdemokratiska tempeltjänarna (de som aldrig vågar hysa en egen uppfattning i förhållande till partistyrelsens) förespråkar är just rädsla, att aldrig våga utmana de ekonomiska krafter som idag är demokratins överbyggnad.

Så här kan det låta i en sann tempeltjänares blogg: "Anledningen är att alliansen som har svårt för tillfället behöver en fråga där man kan mobilisera mot socialdemokraterna. Vinster i välfärden är en sådan fråga. Om kongressen skulle fatta beslut om ett förbud mot instuttag kommer elever och föräldrar som är nöjda med de val de har gjort att mobilisera för att rädda sina skolor mot socialdemokraterna. Då kommer alla de anhöriga som jar sina föräldrar på privata vårdhem och är nöjda att rasa mot ett parti som vill förbjuda det alternativsom de är nöjda med." http://www-s-info.se/page/bloigg/.aspid=1755&blogg=59616

Hören, läsen och häpnen!

Budskapet är kristallklart Alla ni som tycker att skattegenerade vinstmedel ska stanna i välfärden och inte försvinna till aktieutdelning, alla ni som motionerat om detta till kongressen, dra tillbaka era förslag. Annars spelar ni borgarna i händerna och det kommer att bli nedläggning av privata vårdhem och skolor brukarna är nöjda med ... den bonde som i kosackvalet 1928 i högerprogagandan skulle bli av med sin ko har nu ersatts av gamla Mor Anna som förlorar sin plats i det privata äldreboendet, eller Kalle som får sluta i Kunskapsskolan på grund av de elaka socialdemokraterna.

,

Om vi bortser från likkheten i argumentering från det beramade kosackvalet så är detta tempeltjänarinlägg behäftat med ett rent sakfel. Ingen kommer att mista sin plats på något vårdhem, och ingen kommer att bli berövad någon skolplats.

För det första så kommer givetvis ingen förbudslagstiftning att införas. Ingångna avtal kommer självfallet att gälla fullt ut. En lagstiftning kan lämpligen utformas så att ett non-profitsystem efter de förebilder som gäller för skolverksamhet i t ex Norge och Finland och med hänvisning till liknande system i andra europeiska länder införs från ett visst datum.

Och sist men inte minst är det ytterst kommunen/landstinget som i sin egenskap av huvudman för verksamheten ifråga ansvarar för att ingen av de berörda blir utan plats vare sig på vårdhemmet eller i skolan.

http://hogbergstankar.blogspot.se/2013/04/spelar-det-nagon-roll-vad-skongress.html

Högberg tycks vara dåligt orienterad i tillvaron då han missat det tunga inlägg i sakfrågan som 11 forskare vid Kungl.Vetenskapsakademin levererade i Svenska Dagbladet den 27/3. Jag har i ett tidigare inlägg länkat till deras debattartikel men gör det igen, då det uppenbarligen undgått Högberg m fl socialdemokrater på högerkanten, socialdemokrater som ser rött så fort det är fråga om att begränsa den fria dragningrätten på skattepengar i privata välfärdsbolag.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/satt-stopp-for-vinstuttag-i-skolan_8034428.svd

Forskarna konstaterar bl a att Sverige är unikt extremt i världen när t ex det svenska skolsystemet tillåter att skolor drivs av privatägda vinstdrivande bolag. Bara Chile spelar i samma division med ett system som introducerades under general Pinochet, osalig i åminnelse.

Mot Högbergs dvärgalåt kan ställas ett inlägg i Folkbladet idag, signerat av Bengt Urban Fransson, Fredrik Jansson och Tony Johansson. http://www.folkbladet.nu/361943/fransson-jansson-och-johansson-lyssna-pa-rorelsen?print

På temat "Lyssna på rörelsen" hoppas skribenterna på en rejäl debatt om vinster i offentligt finansierad välfärd. De konstaterar bl a att Sverige har världens mest liberala lagstiftning kring vinstdrivande skolor och såväl skol- som vårdsektorn läcker skattepengar som såll. "Samtidigt varvas larmrapporter om missförhållanden i privat vård med nyheter om allt sämre elevprestationer. De tio största välfärdskoncernerna gjorde en vinst på 2,3 miljarder 2011. För den summan hde landstingen kunnat anställa 5 750 sjuksköerstor. Det är våra pengar. Avsedda för våra barn och våra gamla. För vår sjukvård, vår utbildning och vår omsorg."

Är den flitige bloggaren Peter Högberg verkligen ovetande om dessa missförhållanden? Eller inbillar han sig rent av att forskare vid KVA ingår i någon sorts vänsterkomplott?

Att det fria skolvalet gett upphov till ökad segregation och minskad likvärdighet bekräftades i dagarna på nytt i ett uppmärksammat inlägg av elva forskare vid Kungliga Vetenskapsakademin.

Och idag kommer ett nytt inlägg på SvD Opinion som fyller ut ytterligare en del av tomrummet i Löfvens och Siréns lördagsinlägg. Det är representanter för flera LO-förbund och Lärarnas Riksförbund som konstaterar att skolans misslyckande ligger i de kraftigt skilda ekonomiska förutsättningarna i olika kommuner. Deras gemensamma slutsats är att det behövs ett samlat nationellt grepp om finansieringen av den svenska skolan. http://www.svd.se/opinionbrannpunkt/staten-maste-ta-grepp-om-skolan_8041462.svd

Det framstår allt klarare för varje dag som går att kommunaliseringen av den svenska skolan var ett missgrepp som vi nu får betala i form av sämre kvalitet och ökad ojämlikhet. Nu finns det uppenbarligen inga politiska förutsättningar att åter förstatliga skolan. Däremot borde det, om den politiska viljan finns, vara möjligt att inöfra ett nationellt finansieringssystem enligt den modell som LO och LR förordar. Vi har nu svart på vitt på att kommunerna inte klarade av uppdraget att administrera och finansiera det svenska skolsystemet. Om vi är angelägna om en likvärdig skola så måste staten ta ett fastare grepp om systemet.

Sen är det gubevars inte bara dagens elever som uppvisar sämre resultat bl a i svenska språket och läsförståelse. Våra stackars barn och ungdomar har inte alltid goda förebildar i oss vuxna. Bl a kan man i blogginlägg läsa hurusom forskningsrapporter med krav på stopp för vinstuttag i skolan klassas som vänsterretorik liksom den politiska plattform som en enig s-kongres ställde sig bakom senast.

Ett s-orakel i min goda födelse- och uppväxtstad Helsingborg målar "vänsterspöken" på väggen i rikspolitiken men sluter samma "vänsterspöken" i sin famn i staden vid Öresunds guldkust. Underliga är ibland både herrens och harens vägar......

Det är rörande att läsa hur de som vurmar för vinststyrda skolor vrider sig som maskar föratt undvika kärnfrågan, nämligen om överskott som skapas av skattepengar ska gå till vinstutdelning eller återinvesteras i verksamheten. Vi får nu senast höra att de som kräver stopp för vinstuttag i skolan och andra välfärdsverksamheter vill att vi ska föra en politik som liknar vänsterpartiets.

Man häpnar. Med den knviskarpa logiken kollektivanslutes alla de svenska forskare som kräver just stopp för vinstuttag i skolan till vänsterpartiet. Lena Sommestad m fl tongivande socialdemokrater som kräver samma blir i denne bloggares trångsynta värld vänsterpartister. Ganska fantastiskt eller hur.

Observera att vinstkramarna i sammanhanget inte med ett ord berört denna forskarrapport från ledamöter i Kungl Vetenskapsakademin. De fortsätter att sticka huvudet i sanden och sluddra om att kvaliteten och inte driftsformen är avgörande, tydligen omedvetna om att det finns starka samband mellan kvalitet och driftsform.

Eller som nämnda forskare skriver i sin uppmärksammade artikel i SvD:

"Man kan konstatera att det nuvarande extrema svenska systemet kom till utan att man utredde detta innan, gjnorde konsekvensanalyser, följde det med forskning eller utvärderade effekterna. Inte förrän nu 25 år snare, tillsätts utredningar för att ta reda på vad det var som hände ochvarför vi har fått de negativa effekterna. På detta nonhalanta sätt får inte staten hantera en av vårt samhälles viktigaste institutioner."

Häromdagen såg jag en naturfilm med strutsar som stack huvudet i sanden. Jag tycker mig finna vissa likheter med mänskliga varelser som har samma vanor....

http://www.dn.se/debatt/fler-unga-begavningar-maste-valja-lararyrket?rm=print

Artikeln är intressant, inte bara för sitt tämligen okontroversiella innehåll. Ty ingen seriös betraktare av skolan kan ju ha något att erina mot mindre klasser, höjn ingen av undervisningens kvalitet, resurser efter behov och fokus på skolledarna. Men minst lika intressant är vad artikeln saknar, nämligen just det som forskningen efterlyser (nu senast p SVD:s Brännpunkt den 27/3) nämligen de påtagligt negativa effekterna av marknadsstyrning och vinstuttag i skolan.

De elva forskare som publicerade artikeln "Sätt stopp för vinstuttag i skolan" skriver bl a: "Det svenska skolsystemet är i ett avseende närmast unikt och extremt i internationellt perspektiv. Med undntag av ett system som introducerades i Chile under general Pinochets styre, finns inge annat allmänt finansierat skolväsende som tillpter att sklor drivs av privatägda vinstdrivande bolag. En engels kforskare betecknade under symposiet det svenska systemet som "till höger om högern" och ur brittisk synvinkel s radikalt att det inte ens diskuterades under Margaret Thatchers tid som primiärminister."

Det måste betecknas som synnerligen anmärkningsvärt att en svensk socialdemokratisk partiledare och statsministerkandidat kan skriva en debattartikel om skolan utan att med ett ord beröra marknadsstyrningens negativa effekter på denna svenska skola.

I kommande vecka är det socialdemokratisk partikongress. Låt oss hoppas att det då blir en rejäl runda om vådorna av välfärdsverksamheternas, inte minst skolans, privatisering.

Låt oss i stället, som forskarna skriver "inspireras av det finska exemplet. Gör om våra skolor så att de blir likvärdiga, utan den nuvarande marknadsbetinade (och ofta populistiskt präglade) profileringen i olika riktningar. Segregationen inom skolsystemet måste så långt det går motverkas. Möjligheten att bedriva skolverksamhet i vinstdrivande syfte bör elimineras."

I senaste numret av ETC Malmö - www.malmo.etc.se redovisas ett par intressanta artiklar som belyser saken. Här återfinns bl a en intressant redovisning av välfärdsjättarnas uppslukande av allt större delar av den gemensamt finansierade välfärden. De tio största koncernerna har växt med 70 procent mellan 2008 oh 2011 och gjorde vinster på 2,3 miljarder 2011. Vinstsumman motsvarar 5 750 heltidsanställda sjuksköterskor. Pengarna tjänar de främst på lägre personaltäthet. I en landsomfattande inventering för ett par år sedan konstaterade Socialstyrelsen att personaltätheten var tio procent lägre på privata äldreboenden än på kommunala. Koncerner som Attendo Care och Carema tjäänar alltså pengar på att skära i personalstyrkan, och på att klämma in fler äldre i samma boende

Kommunalarbetarförbundet kan redovisa hur assistansbranschen blivit något av riskkapitalbolagens nya guldgruva. En av de stora i denna bransch Humana gjorde en rörelsevinst på 182 mkr 2011 och skapade vinsten framförallt genom lägre löner och sämre anställnngsvillkor för assistenterna. Under rubriken "Socialdemokraterna på kant med folklig oro", skriver Johan Ehrenberg bl a följande: "Vinst i privat välfärd beror inte på produktutveckling eller nya metoder. Istället skapas den genom färre anställda, mindre omsorg och mindre stöd till "olönsamma" elever. Vinst skapas genom ökad arbetslöshet och minskad aktivitet. Inte överallt och inte alltid, men generellt. Att då ändo gå till val pp att försvara detta systembyte med argumentet att de redan är genomfört är konstigt. En omreglering av systemet med vinstförbud skulle ju inte stänga landets privata skolor, vårdhem eller äldreboenden. Om de privata ägarna inte vill fortsätta tar kommunen över. Varför skulle kommunen då vilja att inte ha kvar de vårdinrättningar och skolor som folk valt?"

Tidningen innehåller vidare en intervju med Malmös blivande kommunalrd Katrin Stjernfeldt Jammeh. Hon säger på tal om vinster i välfärden: "Jag delar förstås uppfattningen om att pengar som ska användas till välfärd ska användas till just välfärd. Det går inte att sätta ett kvalitetstak och säga "här ska vi vara nöjda." Finns det pengar så ska de alltid göra verksamheten bättre." Lika klarsynt är det socialdemokrtaiska kvinnoförbundes ordförande Lena Sommestad: "Alla medel som anslås till privat driven välfärd ska komma brukarna till del. S bör göra klart att offentligt finansierad välfärd ska drivas utan vinstintressen. Personligen bedömer jag att vinstfrågan har en avgörande btydelseför S trovärdighet som politiskt parti."

Intressesanta besked lömns ocksåav programkommissionens ordförande Lars Enqvist. Han slår dels fast att demokratin ska vara överordnad marknaden och dels att socialdemokraterna alltjämt är ett socialistiskt parti. "Socialdemokraterna ska inte bli ett liberalt parti, vi spelar inte på den arenan." Är Stefan Löfven underrättad?

Statsvetaren Tommy Möller kommer ändå i rättvisans namn sanningen närmast när han i kap 11 - "Varför blev det Juholt" skriver: "Med facit i hand är det ofta möligt att sätta fingret på vad det var som gick snett. Inte sällan är det omständighetr som ligger bortom partiledarens ansvar oh makt. Vem som helst, kan man i efterhand konstatera, hade med stor sannolikhet misslyckats i detsammanhang partiet befann sig."

Om vi börjar med valförlusten så har skylls denna av en del på valalliansen med vänsterpartiet. Eftersom vänsterpartiet sedan mitten-slutet av 90-talet har ingått ansvarsfulla uppgörelser med socialdemokratin om den ekonomiska politiken, så kan det åtminstone inte vara vänsterpartiets politik som skrämt bort några väljare. Under min tid i finansutskottet 1998-2002 hörde jag t ex aldrig någon av de då ledande vänsterpartisterna Lars Bäckström och Johan Lönnroth framföra några gentemot socialdemokratin starkt avvikande vänsteråsikter. Det gick till och med så långt att Lars Bäckström gjorde gemensam sak med borgerligheten när Riksdagens eget revisionsorgan - Riksdagens Revisorer avskaffades till förmån för tillskapandet av en Riksrevision. Som tack för stödet utnämndes Bäckström strax därefter av b-regeringen till landshövding i Västra Götaland. Att däremot det mygel som föregick vänsterpartiets inträde i den röd-gröna alliansen liksom uppgrävandet av det gamla kommunistspöket kan ha spelat viss roll på marginalen i valet kan inte helt avvisas.

Ingen seriös iakttagare och inte heller huvudpersonen själv, Håkan Júholt, har förnekat dennes tillkortakommanden som partiledare. Att det emellertid finns flera ansvariga för raset för socialdemokratin i opinionen framstår närmast som en bisak i Silberstein/Möllers tendentiösa skrift.

Vi kan ju börja med Mona Sahlin som i sitt framträdande inför det socialdemokratiska förtroendetrådet efter valet skyllde på att hon inte fick genomföra den s k förnyelse av politiken som hon menade skulle ha gett ett bättre valresultat. Sanningen är ju att det började vända uppåt för partiet igen under sista valveckan, då Mona Sahlin framträdde med en knivskarp och offensiv socialdemokratisk profilering i klassiska välfärdsfrågor.

Till det mest beklämmande i "En marsch mot avgrunden" hör att en erfaren journalist och lika erfaren statsvetare kör med rena klyschor och delar in socialdemokratin i "förnyare" och "traditionalister." Enligt deras (och för övrigt många andra slentriantyckare) definition så är en förnyare en som vill driva på politiken i ännu mer marknadsvänlig riktning, medan en traditionalist är en person som vill återupprätta en välfärdspolik som vill flytta fram det gemensamma på bekostnad av marknaden.

Då det visar sig att åtminstone 20 år av privatiseringar och avregleringar lett till ökad ojämlikhet, en sämre skola och större orättvisor i omsorg och sjukvård, så kan ju den som förespråkar "more of the same" inte med rimliga anspråk på god språkvård och logik sägas vara någon förnyare.

På den s-kongress som valde Håkan Juholt till partiledare sa denne bl a: "Utförsäljning har blivit en överideologi Våra gemensamma tillgångar slumpas bort. Han markerade mot vinster i välfärden och sade att skattepengar inte ska försvinna till skatteparadis. Han lyfte vidare fram de växande orättvisorna i pensionssystemet. Han fångade med andra upp en stark opinion i välfärdsfrågor och fick för detta en stark uppslutning från s-kongressen.

Den svartmålning av Håkan Juholt som är bokens huvudlinje bygger på i huvudsak anonyma källor enligt följande exempel: "säger en socialdemokrat i riksdagens korridorer" - "jag fick spader, säger en medarbetare", "enligt en inflytelserik socialdemokrat", "jag hörde snacket säger en socialdemokrat i central position."

Som sagt, visst bär Håkan Juholt ett ansvar för partiets tillbakagång. Men det finns betydligt fler som bär detta ansvar, och det gäller såväl före hans utnämning som från den dag han accepterade partiledarskapet. Problemet är att det nästan bara är mannen på den anklagades bänk som är synlig och gripbar. Åklagarna och bödlarna kryper i buskarna sladdrar för journalister, vilket sammantaget gör att boken "En marsch mot avgrunden" inte håller måttet som en objektiv och allsidig skildring av ett hektiskt och turbulent skede i svensk politik.

Frågorna får för varje dag ökad aktualitet då det nu inte längre är "bara" gräsrötter som kräver att socialdemokraterna ska våga utmana borgerligheten i grundläggande välfärdsfrågor. I dagens Svenska Dagbladet kräver ett antal tunga forskare ett stopp för vinstuttag i skolan. Deras på vetenskapliga s Dtudier grundade slutsats är "att några tydliga positiva effekter av det fria skolvalet på elevernas studieresultat inte har kunna påvisas; möjligen ger ett fritt skolval något bättre resultat för elever från resursstarka hem. Säkert ör dicj att det ger yoogiv tukk ljad segregation och minskd likvärdighet i skolsystemet (se bland annat i Anders Trumbergs oh Jenny Kaistenius forskning.) http://www..svd.se/opinion/brannpunkt/sattstopp-for-vinstuttag-i-skolan_8034428.svd

I en ledare i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen kritiserar Tony Johansson Stefan Löfven för hans kategoriska uttalanden om att de flesta av moderaternas skattesänkningar blir kvar om socialdemokraterna vinner valet. Johansson skriver: "Men i stället för att ordna fokusgrupper borde de ställa sig frågan: hur gjorde socialdemokratin då den var framgångsrik? Ett fenomen de inte läär stöta på är fokusgrupper. I stället kommer de att upptäcka att socialdemokratins framgångsrecept var förmågan att flytta mitten, snarare än att anpassa sig till den. Och vidare....Löfven säger att han inte vill att "vanliga knegare" ska oroa sig för skattehöjningar. Men han har fel fokus. För det vanliga knegare oroar sig för är inte att förlora ett jobbskatteavdrg - utan för ad som händer med skolan, sjukvården och äldreomsorgen eller för hur det ska gå om de skulle bli arbetslös. Det är ifrån denna oro för vart den gemensamma välfärden är på väg som socialdemokratin borde utgå, snarare n att anpassa sig till Borgs simpla skattesänkarfilosofi." http://tonyjohansson.eu/2013/03/18/s-maste-flytta-den-politiska-mitten/

Förmågan att lyssna på rörelsen och rörelserna i folkdjupet har varit en av socialdemokratins allra starkaste egenskaper. Nu tycks den förmågan svikta. Ytterligare exempel på detta finns att hämta i de grymtanden och de grämelser som uppstått därför att Daniel Suhonen har mage att utifrån tankesmedjan Katalys uppmana partiledningen att lyssna på opinionen mot vinst i välfärden. Detta för den tidigare s-politikern numera näringslivslobbyisten Jan Nygren att gå i taket och uppmana Suhonen att skämmas. Nygrens arumentation är nästan identisk med den som förs till torgs av Timbro och de näringslivslobbyister som nu aktiverar sig hårt för att förhindra varje försö på s-kongressen att begränsa skattefinansierade vinstuttag i välfärdsverksamheterna.

Röda Berget - http://rodaberget.wordpress.com/2013/03/26/nygrean-timbro-gav-just-suhonen-ett-mycket-potent-vapen/ undrar stillsamt om Nygren är heligt förbannad eller om han agerar i sin yrkesroll som PR-nisse. Det lutar nog starkt åt det sistnämnda. "Storslam för Daniel Suhonen. Det är viktigt att förstå att i detta läge är inte vad sog sägs som är viktigt utan vem som säger det. Suhonens svarsartikel avslutas briljant: -Nu är det upp till S-kongressen att besluta om det är Timbro eller Katalys som har de trovärdigaste argumenten."

Röda Berget: Tack vare Nygren och Karin Svanborg-Sjövall (Timbro) kan Daniel Suonen gå upp i kongressens talarstol och uppmana ombuden att ta känslomässig ställning mellan argument från en facklig tankesmedja och argument skapade av Timbro."

Den som lever får se. Som ett postscriptum kan tillfogas att allas vår Janne Anderson i Helsingborg också gått in i denna debatt. Vem tror ni han håller på? Alldeles riktigt. "Jan Nygren har rätt." Sådan är lobbyismen och dess knähundar. http://www-s-info.se/pageblogg.aspid=1755&blogg=59516

Vi vänder oss till regeringen och uppmanar: tag hem trupperna redan nu och avsluta omgående Sveriges deltagande i kriget. Kasta inte bort svenska skattepengar på ett fortsatt meningslöst krig. Använd istället all den goodwill som vårt land kan ha genom vårt långvariga biståndsarbete till att stödja en förhandlingslösning!

Tomas Bolme, skådespelare
Marika Dörwaldt, aktiv i Nätverket Ofog
Anders Ferm, tidigare FN-ambassadör
Birgitta Hambraeus, tidigare riksdagsledamot c
KG Hammar, tidigare ärkebiskop i Svenska kyrkan
Peter Hjukström, tidigare förbundssekreterare i Svenska Afghanistankommittén
Harald Holst, vice ordförande i Svenska Afghanistankommittén i Göteborg
Helle Klein, präst och chefredaktör
Lars-Gunnar Liljestrand, ordförande i Föreningen Afghanistansolidaritet
Tomas Magnusson, president International Peace Bureau
Henning Mankell, författare
Ingela Mårtensson, tidigare riksdagsledamot fp
Thage G Peterson, tidigare försvarsminister
Ilmar Reepalu, kommunalråd Malmö
Stanley Sjöberg, pingtspastor
Lena Steinholtz Ekecrantz, styrelseledamot i Kvinnor för fred
Maj Britt Theorin, tidigare nedrustningsambassadör
Stellan Vinthagen, fredsforskare
Gustaf Ödquist, kontraktsprost Svenska Kyrkan i Göteborg
Bengt Silfverstrand, tidigare riksdagsledamot (s)

Några var snabba att kräva Håkans avgång redan efter en hyresaffär, som förvisso var illa skött, men där korrekta uppgifter om antalet boende i lägenheten jävar påståendet att något fiffel skulle ha förekommit.

Några av dessa "hatets och illviljans kolportörer" har svårt att släppa jakten på Håkan, trots att han numera inte återfinns i ledande ställning i partiet. Däremot är han kvar som en gentemot partiledningen och Stefan Löfven lojal socialdemokratisk riksdagsledamot och "partiarbetare i vingården."

Det är mot den bakgrunden lite svårt att förstå att de som tidigt krävde hans avgång fortsätter jakten och gör gemensam sak med några spekulativa författare, vars borgerliga sympatier lyser igenom hela framställningen.

Pjäsen, vars upphovsman fransmannen Georges Feydeau, har bearbetats av Malmöregissören Thomas Krantz, som sedan årsskiftet är ny konstnärlig ledare för Kullateatern. Amatörsällskapet Kullateatern har verkat i kommunen i tio år och spelat både lustspelspjäser, barnteater och revyer. Den senaste produktionen var "Höganäskåkar", en lätt modifierad variant av folklustspelsklassikern "Söderkåkar."

I "Spökhotellet" medverkar tio personer enligt följande rollista:

Rutger Makadam, byggmästare - Bengt Silfverstrand

Agnes Makadam, hans fru - Eva Fischer

Sigvard Vinkelhake, arkitekt - Jan-Olof Skilberg

Olivia Vinkelhake, hans fru - Ingrid Wångdahl

Alexander Vinkelhake, Sigvards brorson - Johan Wahllund

Eufemia Fenom, hushållerska hos Rutger och Agnes - Babett Arnold

Bernhard Balk, advokat - Kjell-Åke Persson

George Spillstare, portier - Thomas Krantz

Anton Jakobsson, poliskommissarie - Thomas Krantz

Två kusiner till Bernhard Balk

Utöver premiären går följande föreställningar av stapeln på Tivolihuset i Höganäs:

Söndag 24/3 kl.14

Lördag 30/3 kl. 18

Söndag 31/3 kl 14

Lördag 6/4 kl 18

Söndag 7/4 kl 14

Varmt välkomna till någon av föreställningarna om ni har tid, lust och bor på överkomligt geografiskt avstånd.

Med spöklika hälsningar

Rutger Makadam

genom

Bengt Silfverstrand

I takt med att spekulationerna om en socialdemokratisk valseger ökar så får både spelbolag och lobbyister bråda dagar. Lobbyisterna kan indelas i tre kategorier och frågan är vem som har störst inflytande på s-kongressens beslut. Är det av svenskt näringsliv välbetalda och välsmorda lobbyister som har egenintressen att bevara när det gäller fri dragningsrätt på skattepengar? Eller är det socialdemokrater med tidigare toppositioner i partihierarkin - som Stefan Stern och Niklas Nordström - där åtminstone den förre tar kosackvalsargument i sin mun för att förhindra vinstrestriktioner i välfärden. Eller är det kanske den partiledning som sedan en tid tillbaka lagt ut mer eller mindre taggiga stängsel för att markera inom vilka gränser kongressombuden förväntas hålla sig. Det filtoffelpräglade "Framtidskontraktet" är ett exempel på detta. Löfvens utspel om nej till vinstförbud i välfärden och nu senast "rör-inte-min-broder-jobbskatteavdraget" är andra belysande exempel.

Jag avslöjar inga hemligheter om jag ser en liten parallell till 2001 års s-kongress i Västerås. Jag tillhörde då fortfarande partistyrelsen men gick i debatten in på den väl representerade sida som förespråkade stopp för vinstuttag i välfärdsverksamheterna och nej ett slopande av portalparagrafen i partiprogrammet. Bo Bernhardsson, Lund och Peter Persson, Jönköping var andra tongivande företrädare i den debatten. Det stod efter hand klart att partiledningen såg riskerna för ett röstnederlag i frågorna trots att man hade uppbackning för sin linje bland ombuden från Stockholms län och Östergötland.

Jag var en av dem som betraktades som en viss "säkerhetsrisk" i sammanhanget, blev kontaktad av partiledningens föredragande Lars Engkvist och fick läsa en text som kan ses som en med stor skicklighet formulerad men egentligen till intet förpliktande kompromiss. Strax före omröstningen dök så Thomas Östros på mig och frågade om jag tänkte begära votering (till förmån för de motioner som föreslagit vinststopp i välfärden). Lagspelaren i mig segrade i den inre själsstrid som jag utkämpade och jag avstod från detta, liksom mina själsfränder i sakfrågan. Jag hyste dock en åtminstone svag förhoppning att partiet i enlighet med kongressbeslutet ändå skulle skärpa sin inställning till kommersiella intressen i välfärden.

Av detta har som bekant inte blivit någonting, och då är missgreppen och slöseriet med skattemedel i privata välfärdsverksamheter ännu värre idag än det var för 12 år sedan. Mot den bakgrunden är det bara att hoppas att det finns kongressombud som vågar ta strid för de många motioner som väckts om vinstrestriktioner resp. om en solidarisk skattepolitik.

Partirävarna i ledningen brukar förvisso dra det längsta strået då det kommer till beslut i kontroversiella frågor på en kongress. Och den strategi som partiledningen uppenbarligen redan lagt fast är att valet 2014 ska vinnas genom ett par rejäla filttofflor, som inte riskerar väcka några väljare som får mardrömmar av en politik som kräver några större uppoffringar av dem som lever på livets solsida.

Socialdemokraterna föreslog i sitt budgetalternativ en skattehöjning på 60 öre och pekade klart och tydligt ut för vilka ändamål pengarna skulle användas. Men det krävdes en veritabel folkstorm, massiva demonstrationer och anmärkningar från Socialstyrelsen för att den styrande borgerligheten med miljöpartiet som slaven på vagnen för att de ansvariga för vanstyret skulle förstå allvaret i situationen.

Det skånska exemplet måste väcka till eftertanke hos alla som fortfarande tror på en solidarisk finansiering av välfärdens kärnområden, sjukvård. omsorg och skola. Efter år av skattegnöl och med skattesänkningar som politiska självändamål, börjar uppenbarligen svenska folket vakna upp till insikten om att det finns en anständighetens gräns för skattesänkningar med åtföljande urgröpning av välfärden.

Jobbskatteavdrag, rikemansavdrag för hushållsgöromål, slopad fastighetsskatt och avdrag för att syndfulla hjärtan ska skänka en slant till s k välgörande ändamål har allvarligt urholkat välfärden. Låt oss bara göra det enkla tankeexperimentet att skatterna "bara" sänkts med 50 miljarder i stället för de 100-talsmiljarder som statskassan och det gemensamma nu gått miste om, så skulle detta innebära rejäla tillskott till både skola, vård och omsorg.

Stefan Löfven deklarerade häromdagen att socialdemokraterna inte tänker röra jobbskatteavdragen. Nåväl, att ta tillbaka allt vad borgerligheten raserat på skatteområdet låter sig naturligtvis inte göras. Däremot borde man kunna kräva av ett parti som fortfarande, åtminstone på distrikts- och partikongresser understryiker vikten av solidarisk finansiering av välfärden, talar om hur man tänker finansiera framtidens välfärd om man kommer i regeringsställning. Den demografiska utvecklingen kommer att ställa ökade krav på resurser inom stora välfärdsområden, inte minst inom äldreomsorgen. Då och då dyker det upp domedagsprofeter som pläderar för platt skatt och ökade egenavgifter i sjukvård och äldreomsorg. Senast ute på den galejan var ju folkpartiet.

Socialdemokratin är med andra ord skyldiga svenska folket ett besked i en för framtidens välfärd så avgörande fråga som om denna ska finansieras gemensamt och solidariskt efter bärkraft eller

med ett större inslag av egenavgifter. Besked efterlyses på partikongressen.

Bengt Göransson skriver vidare: "I elaka stunder brukar jag säga att detta språkliga förfall är ett uttryck för att världen numera styrs av de välutbildade obegåvningarna, de som lärt sig marknadens alla termer men aldrig förstått vad de innebär"

Bengt Göranssons ideologiska bas är kristallklar och utifrån den är han en självständigt tänkande person och en knivskarp avslöjare av maktens arrogans och det tilltagande floskelspråkbruket. Efter sin aktiva tid som statsråd i utbildningsdepartementet (utbildnings- och kulturminister) fortsatte han sitt arbete i arbetarrörelsens tjänst som opinionsbildare och folkbildare inom ABF.

Det är intressant att ställa detta arbete i arbetarrörelsens tjänst i kontrast till de socialdemokrater som efter att ha lämnat regeringen går i kommersialismens och finansvärldens tjänst. Margot Wallström väljer ett välbetalt uppdrag i Postkodlotteriet. Thomas Östros går till bankvärlden, Stefan Stern låter sig omfamnas av riskkapitalister och Niklas Nordström blir konsult i ett företag som såg som en av sina uppgifter att inplantera mera av kapitalism och marknadstänkande i socialdemokratein. Detta bara några exempel. Det finns många fler.

Det handlar om val. Wallström och Östros m fl väljer välbetalda uppdrag i marknadens hägn. Bengt Göransson, Ingvar Carlsson, Carl Tham m fl enagerar sig i opinionsbildning för den rörelse som de tjänat sedan lång tid och förblivit trogen även när de lämnat sina offentliga uppdrag. Heder åt dessa personer.

Men hören häpnen trots ett enormt massmedialt pådrag både inför valrörelsen 1976 och långt efter blev jag invald som ledamot av Sveriges riksdag både i 1976 års val och fick förtroendet att representera socialdemokraterna i riksdagen ända fram till att jag på eget initiativ lämnade riksdagen efter 2002 års val. Uppenbarligen insåg både medlemmar och väljare att det fanns andra än ädla motiv bakom föralsanmälan. Tilläggas kan att jag under hela min riksdagstid var en av partiets flitigast anlitade talare med talaruppdrag över hela landet.

När jag på mitt inlägg satte rubriken "Hatets och illviljans kolportörer", så tänkte jag inte i det läget alls på Jan Andersson. Att jag hänvisar till honom i inlägget framgår klart och tydligt av texten. Jag tillät mig tycka att det förelåg en klar motsägelse att plädera för öppenhet och samtidigt stödja Margit Silbersteins och Tommy Möllers bokupplägg med påståenden/anklagelser som i huvudsak bygger på anonyma källor.

Att Jan Andersson med sitt infama angrepp och uppgrävande av "lik i lasten" därmed också gett hatetet och illviljan ett ansikte är ju rimligen inte mitt fel.

När han sedan fortsätter sin vandring på den sårade oskuldens stig och påstår att personer som Erik Laakso och Jonas Morian lämnat s-info på grund av undertecknads gisslande av dessas vidlyftiga tolkning av vad som är socialdemokratiska politik, ja då har han definitivt sagt upp bekantskapen med trovärdigheten. Om vi börjar med Laakso, så började hans grämelser över partiet när han inte fick förtroendet att bli nominerad till riksdagen av partivännerna i Uppsala partidistrikt. Jonas Morian fick sina fiskar varma - för övrigt inte bara av mig - för att han som pressansvarig för det skandalomsusade vårdbolaget Attendo Care, offentligt försvarade företagets grava brister i vården och misshushållning med skattemedel.

Jag står för vad jag skrivit i dessa avseenden och framträder med öppet visir. Jag kommer också i fortsättningen att förbehålla mig rätten att säga ifrån när ett ägg är surt, även om jag inte själv kan värpa.

Liknande mobbniingskampanjer, fast med delvis andra förtecken, drabbade sedan Mona Sahlin och senare Håkan Juholt. Kampanjen mot den sistnämnde har fått förnyad fart sedan Anna Hedenmo på SVT lät arbetskollega Margit Silberstein och hennes medförfattare, statsvetaren och moderaten Tommy Möller fram träda i full frihet i söndagens Agenda och ohejdat göra reklam för en bok som uppenbarligen till större delen bygger på anonyma källor. Att tillvägagångssättet ifrågasätts har fått Jan Andersson att "sätta i halsen" och börja svamla om bristande öppenhet hos debattörer som företräder en mot journalistik och författarskap av nu skådat slag kritisk hållning. Liksom Jan Andersson återkommer jag med synpunkter på bokens innehåll när den finns att tillgå utanför en snäv inre Stockholmshejarklack, men på samma sätt som man har rätt att klaga på att ett ägg är surt, utan att själv kunna värpa, så förbeåller jag mig rätten att reagera mot de uppenbarligen spekulativa syftena med boken.

Man behöver definitivt inte vara lagd åt konspirationsteorier för att konstatera att Silberstein och Möller haft ett syfte med boken och att detta på sätt och vis redan är uppnått. Två personer framstår redan av vad som avslöjats om innehållet som huvudanklagade för socialdemokratins "sturm-und-drang-tid", nämligen Håkan Juholt och hans förmente "kungamakare" Per Nuder. Båda har kraftfullt dementerat vad som skrivs om deras inbördes relationer och agerande i samband med partiledarvalet.

Det är självfallet omöjligt för utomstående att bedöma vad som är sant eller falskt i sammanhanget men anonyma angrepp på namngivna personer är något som under alla omständigheter kan ifrågasättas.

När Jan Andersson därför kallar kritik av skriverier som bygger på anonyma källor för bristande öppenhet så har han gett öppenhet en helt ny dimension och kraftigt devalverat språkbruket i sammanhanget.

Om jag förstått saken rätt så är detta goda omdöme och sinne för etik och moral legio i den svenska dagspressen. Kompisrecesioner förekommer mig veterligt inte. Däremot råder inte samma goda omdöme på Sveriges Television. I söndagens Agenda intervjuar Anna Hedenmo Margit Silberstein och Tommy Möller, författare till boken "En marsch mot avgrunden." Margit Silberstein är politisk kommentator på SVT och nära arbetskamrat till Anna Hedenmo. Tommy Möller är statsvetare och borde i den professionen vara försiktig med att inlåta sig på den typ av spekulationsteorier som vi redan nu, innan boken finns att köpa, kan konstatera att boken innehåller. Då Tommy Möller dessutom är känd för sina moderata sympatier så sjunker trovärdigheten ytterligare både kring hans yrkesheder och kring boken som sådan.

Vi kan alltså dra två mycket bestämda slutsatser av Agendareportaget.

1. SVT-medarbetaren Anna Hedenmos intervju av SVT-medarbetaren och hennes arbetskamrat Margit Silberstein var ett solklart fall av vänskapskorruption.

2. Av vad som hittills framkommit i kommentarerna kring boken, så utgör den åtminstone i vissa stycken en bekräftelse på Silbersteins och Möllers partiskhet och negativa inställning till socialdemokratin.

Fortsättning följer sannolikt.

P.S På en punkt kan påstående om att Håkan Juholt hade dålig förankring i partiet avvisas.

Samtliga partidistrikt ställde sig bakom VU:s slutgiltiga val och Håkan valdes till partiledare

av en helt enig partikongress. D.S