Jag undrar hur det skulle vara om vi stannade upp lite, ser oss om och funder vad vi kan lära oss av finanskriser, klimatkriser och alla andra kriser med för den delen.
Hur och varför blev det så här och vart är vi på väg?
Det skulle vara mycket intressant att ta del av de diskussioner som var i slutet av 1800- talet
när Fackföreningsrörelsen, Lo, ABF, Socialdemokraterna bildades.
Vad kan vi idag på 2000- talet ta för lärdom av det som hände för 100 år sedan?
Frågorna var givetvis annorlunda.
Då handlade det om mat för dagen, tak över huvudet, rösträtt, och sjukförsäkring mm.
Om man jämför med dagens frågor så blir det mycket intressant, då handlade det om att överhuvudtaget ha en sjukförsäkring nu diskuterar vi procentsatser hit eller dit, då handlade det om att överhuvudtaget få rösta nu handlar det om varför inte folk röstar osv.
Vad kan man dra för slutsatser av detta?
Är det fel frågor som diskuteras i samhället idag eller har vi uppnått alla våra mål för ett bra och väl fungerande samhälle? På det svarar jag nej.
Jag är inte nöjd och jag kommer aldrig att bli nöjd så långe som människor dör av svält och krig i välden.
Som jag ser det har vi tappat initiativet att formulera vilka problem och vilka möjligheter som finns i dagens samhälle . Idag är det i regel nationalekonomerna som beskriver både problem och lösningar i samhällsdebatten och vi i rörelsen reagerar på vad ekonomerna presenterar.
Borde det inte vara tvärt om?
Om vi backar 100 år och funderar lite på de frågor som då var aktuella så kan man ju anta att man från borgligt håll tyckte att det där med allmän sjukförsäkring, semester, 8
timmars arbetsdag var omöjligt att genomföra men vi Socialdemokrater gjorde det ändå.
Det var arbetare mot kapital!
Vi i arbetarrörelsen startade ett antal föreningar/företag som kunde ta till vara och stärka våra intressen på den privata marknaden. Det var t.ex. Kooperationen och Folksam, för att nämna några. Detta var förstås mycket bra för vanligt folk, det blev en prispress på matvaror och försäkrings lösningar som alla hade råd med.
Det var modiga och djärva människor med drömmar, visioner och mål som byggde upp detta samhälle vi har idag.
Nu måste vi bygga vidare och utveckla samhället, inte slå oss till ro och endast försvara och förvalta det våra föräldrar, mor och farföräldrar byggt upp.
Nu är det vi som har ansvaret.
Nu måste vi 60-, 70- och 80- tallister ut på banan lyfta blicken, se ut över horisonten och fundera på: Vad har vi för visioner, mål och drömmar som vi vill förverkliga på 2000- talet?
Det vi vet, är att vad vi än kommer med så är borgarna och borgliga nationalekonomer emot.
Vilka frågor kan då engagera människor så mycket så att man går och röstar på 2000- talet?
Är det 6 timmars arbetsdag, 6 veckors semester, friår, fattigdomsbekämpning, klimatfrågan, energifrågan eller är det något annat?
Min dröm är att vi kan lösa problemen med arbetslösheten i Sverige och fattigdomen i världen.
Arbetslösheten kan vi lösa om vi delar på de jobb som faktiskt finns, jag tror att 6 timmars arbetsdag kan vara en del av lösningen.
1923 lyckades Socialdemokraterna driva igenom 8 timmars arbetsdag nu är det dags att ta nästa steg, 6 timmars arbetsdag.
Frågan är, vill vi och törs vi genomföra ett sådant förslag i en nära framtid.
Fattigdomsbekämpningen är ett svårare problem att lösa, men om man har i åtanke att det endast behövs en sjättedel av väldens försvarsbudget för att komma till rätta med fattigdomen och klimatkrisen i välden så är det inte omöjligt.
Politik är att vilja. Men tyvärr tror jag att det faktiskt är det som saknas, en politisk vilja
När det gäller valdeltagande och demokrati så kan jag tycka det skulle vara val samtidigt med att man lämnar in deklarationen. Valdeltagandet skulle givetvis öka samtidigt som det blir enklare för väljaren att rösta.
Gällande marknaden så får vi gilla läget och göra något bra av det.
Först och främst måste det framgå vad som är syftet med de företag där arbetarrörelsen är ägare, är det vinstmaximering eller är det något annat och i så fall vad är det?
Är det att driva en bank utan stora vinstkrav precis som Sparbankerna där överskott går till regional utveckling.
Är det att förvalta våra pensionspengar på ett sådant sätt att vi dels får en bra avkastning genom låga avgifter och samtidigt kan vara med och påverka den regionala utvecklingen.
Är det att använda våra företag som en motkraft till kvartalskapitalismens nycker och föra in den kollektiva tanken i affärsvärden
Är det att bekämpa fattigdomen genom att göra affärer med företag i 3:e världen som respekterar mänskliga rättigheter och har sjysta arbetsvillkor.
Mitt svar är JA, jag tycker det, frågan är vad vill ni andra?

Patrik Engström IFMetallare och Socialdemokrat