Keynes, the return of the master.

Skrivet av Mattias Ericsson - 12 oktober 11:20, 2011

Att kalla tramspolitik ansvarfull finanspolitik

Ingenstans i någon utvärdering på någon plats i världen har selektiva arbetsgivaravgifter, som den sänkta arbetsgivaravgiften för unga är, gett mer än minimala sysselsättningseffekter. Däremot tackar och bugar McDonalds för de 120 miljoner skattekronor per år som de får. Jag tror inte det skulle orsaka massuppsägningar om bidraget försvann utan det skulle nog finnas ett McDonalds även utan den subventionen. IFAU (Institutet för Arbetsmarknadspolitisk Utvärdering) håller som bäst på att beräkna den exakta kostnaden för just detta arbetsmarknadspolitiska genidrag, utifrån tidigare forskning landar man nog kring 900 000 per individ.
Man har testat selektiva sänkningar utan inbördes ordning i USA, Storbritannien, Norge, Finland, Tyskland, Brasilien, Chile, Japan, Frankrike, Italien och säkerligen fler som jag inte känner till, återigen aldrig har det gett annat än minimala sysselsättningseffekter till höga kostnader. Att kalla detta sysselsättningsfrämjande är att inte veta vad ordet innebär. Dessutom är det även om det vore så att det var sysselsättningsfrämjande skulle det vara skadligt. Som de andra subventionerade sysselsättningsåtgärder som genomförs riktas de nämligen mot lågproduktiva sektorer. Faran i detta är att ett antal händelser inträffar när man gör på ett sådant sätt. De sänkta arbetsgivaravgifterna påverkar dessutom inte ens delvis när rekrytering sker för de med universitetsutbildning, de kalkylerar med ökade kostnader i stor utsträckning över en lång period om personen får och tar fast anställning, arbetsgivare till dessa har större fokus på att få behålla denna person än kostnad.