Under den här veckan har jag varit in en gång till stan med min månadsrapport som jag lämnar på Arbetsförmedlingen en gång i månaden.

När jag kom körande med bilen mot Arbetsförmedlingen så får jag se en man i 45-55 årsåldern komma haltan på två kryckor. Stel i benen och stel i armarna och kroppen.

Jag mötte honom i dörren när jag var på väg ut och stannade till och frågade honom hur det stod till? Vi fick ett fint samtal men samtidigt var jag sorgsen när jag lämnade honom på väg upp till Arbetsförmedlingen.

Han hade varit sjukskriven i 7,5 år efter att en gång ha fallit från cykeln raklång baklänges och ha skadat sig i ryggraden och nacken.

Nu hade Försäkringskassan beslutat att han skulle ut i arbetslivet. Ut i arbetslivet? Ni skulle ha sett hans rörelseförmåga så skulle Ni också ha insett hur galet det var.

Han berättade att han levde ensam på minimiersättning. Det innebar svårigheter att klara livets uppehälle. Men tack vare att han kunde laga sin mat själv, gröt och billig mat så kunde han klara sig. Han kunde aldrig gå ut och äta som förr, inte ens en dagens lunch. Han kunde inte resa någonstans och något extra kunde han inte unna sig.

Nu insåg han att hans livskvalitet skulle sjunka ytterligare liksom hans förmåga att kunna äta och betala hyran. Aktivitetsgarantin är 233 kronor per dag (rätta mig om jag har fel? före skatt.

Nu var ju också frågan - vilket jobb skulle han kunna ha med det handikapp han hade? Och  med detta handikapp skulle han konkurrera på en arbetsmarknad som saknar jobb och där han skulle konkurrera med fullt friska människor?

Jag träffade också en ung människa som berättade att hon hela tiden blev misstrodd trots att hon jobbar allt hon hinner på vikariat och på de timjobb hon erbjuds. Hon blir beskylld för att ljuga trots att arbetsgivare bekräftar att hon jobbar och att hon söker jobb.

Själv vikarierar jag på de jobb jag erbjuds men eftersom det är jobb som erbjuds dag för dag så är otryggheten stor. Vissa dagar går jag utan jobb och andra har jag jobb, 4, 5, 6 eller 8 timmar.

VI BEHÖVER EN NY REGERING SOM SER SVÅRIGHETERNA FÖR DEM SOM STÅR UTANFÖR ARBETSMARKNADEN.