Att bygga murar inför verkligheten är tyvärr alltför vanligt i samhällsverige.

Tjänstemän som tvingas möta social misär och svårigheter gör detta för att orka med sitt jobb och avvisa människor.

Praktisk handling och kurage saknas i Sverige. Jag funderar till och från på om det inte också är så att sakkunniga till politiker många gånger gör detsamma. En bra lön och en bra tillvaro med kreditkort och hyrbilar, goda middagar etc. gör att de inte får en kunskap om hur det alltför ofta ser ut i de lägre socialgrupperna? Hur skall de då veta hur de skall styra politiken för empatins och jämlikhetens skull?

Jag läste här på bloggen om hemlösa i Örebro och hur siffrorna för hemlösheten hade stigit med var det 20 %. Självklart stiger hemlösheten när människor inte har pengar att betala hyrorna med. Hyresvärdarna vräker den som inte betalar sin hyra inom aktuell månad? Prövningen av rätten till försörjningsbidrag (tidigare kallat socialbidrag) tar i många kommuner längre än en månad och sedan tillkommer tiden fram till utbetalning.

Detta är en verklighet för många idag som nekas pengar från Försäkringskassan och som inte platsar på Arbetsförmedlingarna. Det är också en vardag för människor som blir utstämplade från A-kassan. Det är också en vardag för de människor som är 50-plusare och som Arbetsgivarna inte vill anställa.

Läste senast idag en platsannons som jag tyckte lät intressant och hade kompetens för att söka. Blir bedrövad när jag då läser i annonsen att arbetsgivarna skall ha en person under 40 år som sökande.

Verkligheten är att murar byggs hos dem som har en trygg tillvaro och hur många av Er därute ser dem som ramlar utanför?