Fredrik Reinfeldt är en stor härskare, åtminstone om man frågar honom.
Och det gör ju svenska medier då och då.

I slutet av februari tilläts tidningen Expressen träffa statsministern.
Han passade då på att analysera sina motståndare:
”Jag är nu inne på min fjärde socialdemokratiske partiordförande sedan jag tillträdde. [...]
Det spelar ingen roll vem de har som ledare, kortvarigt och just där och då beskrivs de alltid som helt rätt och som väldigt svåra att besegra”.
Statsministern lade också till att han ändå har ”stor respekt för den de ställer upp på andra sidan”.

Ställer upp?
Man anar statsministerns självbild: Han ser sig själv som en oslagbar politiker i klass med Blair, Erlander eller Kekkonen.
De flesta andra ser nog i stället en trulig sjätteklassare uppflugen på en snöhög som utmanat hela skolgården i Herre på täppan.

”Kom an bara! Jag tar vem ni än ställer upp!”.

Han har redan detroniserat Göran, sänkt utmanaren Mona, fällt uppkomlingen Håkan. Nu kommer den där Stefan lubbande. Fredrik ler segervisst. Det här blir ingen match.

Men så händer något, nästan omärkbart.

De andra ungarna på skolgården jublar inte lika högt. Det viskas. Är han inte rätt tröttsam, den där killen på uppe högen som pratar så konstigt? Vad betyder egentligen det här ”givet att” som han tjatar om?

Reinfeldt må intala sig själv att han är en stor härskare, men verkligheten rår han inte på.
Plötsligt lyssnar inte reportrarna lika andäktigt längre, när han håller hov.
Trots att han drar till med alla sina trollformler – han ”säkerställer”, ”lyssnar in” och ”tar sats i utgångspunkter” – får han inte tyst på dem.

Plötsligt plockar han fram sin kompis Anders Borg för att ingjuta fruktan och respekt i alla uppkomlingar som dräller runt, men inte ens det gör tricket.

Lagom till frukost kan han läsa i de borgerliga morgontidningarna, att Socialdemokraterna har större förtroende i jobbfrågan och att förtroendet för honom som statsminister sjunker. Och opinionsstagnationen är sannerligen inget att jubla över.

Det här är ju ingenting som bara händer i ett vakuum.
Efter sex år med ”arbetslinje” och nymoderata ministrar på departementen har det liksom blivit dags att utvärdera det politiska recept som Reinfeldt skrev ut 2006.

Hur blev det med arbetslösheten?
Den har ökat.
Åtta procent är arbetslösa i dag.
Den svenska ungdomsarbetslösheten är långt över EU-genomsnittet.
Långtidsarbetslösheten har ökat med 143 procent under Reinfeldts tid som statsminister.

Hur blev det med utanförskapet?
Sverige uppvisar den största ökningen av andelen av befolkningen som riskerar fattigdom, enligt EU:s statistiskbyrå. Utgifterna för socialbidrag och antalet unga förtidspensionärer har exploderat.
I dag är fler personer sysselsatta inom Fas 3 än i AB Volvo.
Enligt OECD är Sverige ett av de länder där ojämlikheten vuxit som allra mest under 2000-talet.

Men Fredrik Reinfeldt vill inte prata om det.
Han vill stå där på en snöhög och med bekymrad min speja ut över sin skolgård.

När Fredrik Reinfeldt beträdde scenen i Örebro gjorde han det till tonerna av schlagervinnaren Loreens ”Euphoria”, en låt som börjar med orden ”Why can’t this moment last for evermore?”.

Folkets förtroende bär han inte längre.
Han sänkte skatten.
Han satte åt lättingarna.
Nu håller allt på att rinna honom ur händerna.