”Ty var och en som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har.”  Detta bibelcitat (Matteus 25:12, 1917 års översättning) kan stå som rubrik för regeringspolitiken. Omfördelningen, av pengar och av makt över det egna livet, är benhårt konsekvent.  De som redan har får mer, de som har litet får ännu mindre.

• De som har ett arbete får sänkta skatter, och allra mest får de som har de högsta inkomsterna. De som är arbetslösa eller sjuka får betala skattesänkningarna med lägre ersättning och sämre villkor.

• Förmögenhetsskatten tas bort. I andra ändan på skalan ökar barnfattigdomen.

• Allt fler hamnar utanför sjukförsäkring och a-kassa. Samtidigt ökar möjligheterna för dem som har bra lön att skaffa sig skattesubventionerade tjänster i hemmet.

Regeringen spär nu på detta ytterligare. Som åtgärd mot bostadsbristen vill den göra det enklare och mer lönande för bostadsägare att hyra ut i andra hand. Den som hyr ut ska få ta ut högre hyra och betala lägre skatt för intäkten.

Omfördelningen är övertydlig. Bostadsägaren får mer pengar. Den som saknar egen bostad måste betala överhyra för en tillfällig bostad på andras villkor.

Förslaget handlar primärt om bostadsrätter, och i praktiken mest om de storstadsregioner där bostadsbristen är akut. Vilka är det som främst drabbas av den bristen? Givetvis de som inte har egna ekonomiska resurser att köpa en bostad, med de groteska priser som just bristen driver upp.

Så det är inte utan att man börjar grubbla över vad regeringen egentligen har emot unga människor.

Det är ju ungdomar som går runt på den osäkra arbetsmarknad som regeringen utvidgat genom att den ökat möjligheterna för tillfälliga anställningar. Det är ungdomar som hamnar utanför a-kassan, därför att de hårda kvalifikationsvillkor som regeringen genomfört innebär att de som rör sig på denna tillfälliga arbetsmarknad får svårt att uppfylla kraven. Det är ungdomar som skulle drabbas först och mest, om folkpartiets och centerns idéer om sänkta ingångslöner skulle förverkligas.

Det är ungdomar som drabbas hårdast av bostadsbristen. Och som regeringen nu alltså tänker sig ska betala de högre hyror för andrahandslägenheter som andra, mer gynnade generationer, tillfälligt ska upplåta åt dem. På mer osäkra villkor, dessutom.

Ungdomar håller på att bli en grupp som andra ska tjäna pengar på, samtidigt som de ungas egna rättigheter försvagas. Arbetsgivare får anställa dem till lägre sociala avgifter och på mer lösa anställningsvillkor, vilket i sin tur leder till att de blir utan a-kassa. De rör sig redan på en osäker och ofta rättslös bostadsmarknad, och nu vill regeringen institutionalisera det genom att legalisera överhyror och otrygga avtalsvillkor.

Förslaget påstås ha till syfte att minska bostadsbristen. Men det utgår från bostadsägarnas intressen, inte de bostadslösas. Det är samma infallsvinkel som i jobbpolitiken, där parollen ju är ett jobb på dåliga villkor är bättre än inget jobb alls. Här är alltså utgångspunkten att en bostad på dåliga villkor är bättre än ingen bostad alls.

Men vad är det för naturlag som säger att alternativen bara kan se ut så? Ingen alls, förstås. Och här vidgar sig diskussionen och blir en fråga om samhällssyn.

För vilka alternativ man skapar, på arbetsmarknad och bostadsmarknad, beror av hur man definierar problemen. Inriktar man näringspolitiken mot sektorer med låg lönebetalningsförmåga och skapar regelverk som gör det enkelt att anställa på lösa villkor, ja, då blir det förstås fler dåliga jobb. Som många måste ”välja”.

Men eftersom det inte är någon naturlag att sysselsättningen bara kan växa genom fler dåliga jobb, kan man också inrikta politiken mot åtgärder som ger förutsättningar just för bra jobb och hyfsad lönebetalningsförmåga. Det är en fråga om politiska val.

Borgerligheten brukar tala om valfrihet. Men deras politik handlar så tydligt om valfrihet för dem som, med Matteus ord, redan har. De som av olika skäl inte har – de som håller på att etablera sig på arbetsmarknaden, de som är arbetslösa eller sjuka, de som inte har tillräckliga ekonomiska resurser att hävda sig på bostadsmarknaden – de får bara ”valet” (läs: tvånget) mellan dåligt och inget alls. Och ska uppenbart vara glada och tacksamma för att de ens erbjuds dessa dåliga alternativ…

Regeringen talar också mycket om att politikens uppgift är att ”skapa möjligheter”. Men det är exakt det deras politik inte gör. Deras politik är inriktad på möjligheterna för dem som i själva verket redan har dem – de som har utbildning, trygga jobb, bra lön, egen bostad, god hälsa. Den skapar få eller inga möjligheter för dem som i ingångsskedet saknar detta. Snarare beskär den deras möjligheter än mer, därför att den driver en politik som begränsar och beskär, inte frigör möjligheter att utvecklas.

Och nej, det är inte att efterlysa ”bidragspolitik”, som borgerligheten älskar att kalla det. Det handlar om att ersätta övertron på ekonomiska piskor med en politik för att öka chanser: arbetsmarknadsutbildning, vuxenutbildning, medicinska i stället för administrativa rehabiliteringskedjor, chans att reparera otillräcklig skolunderbyggnad, åtgärder mot diskriminering i arbetslivet. Det handlar om att ställa krav på arbetsmiljöerna, så att färre slås ut och hamnar i sjukvården eller hos arbetsförmedlingen. Det handlar om att ersätta dyrbara och ineffektiva skattesubventioner med riktade åtgärder som ökar produktionskraften och med det jobben, som infrastruktur och bostadsbyggande.

Och om man i det senare lägger in åtgärder för fler hyresbostäder med lägenheter också för ungdomar, så slår man två flugor i en smäll.

Anne-Marie Lindgren
f.d. utredningschef Arbetarrörelsens Tankesmedja

Tord Oscarsson