Det lutar mot blocköverskridande samarbete för att få majoritet.

Det lutar mot blocköverskridande samarbete för att få majoritet.

Den bilda man får av svensk politik när man ser färska mätningar är att det lutar mot blocköverskridande samarbete för att få en regering med majoritet. I dagens mätningar från YouGov och Demoskop får inget block majoritet. En regering med mandat enligt mätningarna skulle få partier i riksdagen i opposition med många mandat över majoritets talet 175 mandat.

Nu vet vi inte hur partibilden utvecklas men vi får räkna med turbulens och svårt att bilda egen majoritet. Det ska bli spännande att se vilka slutsatser partierna tar av detta.

Tord Oscarsson

2012-01-09, 09:30 Permalink
Andra bloggar om: Blocken

Kommentar av Lars Johansson - 9 januari 10:08, 2012

"I dagens mätningar från YouGov och Demoskop får inget block majoritet".

I riksdagsvalet 2010 så fick inget block majoritet.
Men genom att man tog in Lars Ohly i det rödgröna samarbetet så hade man låst fast sig i blockpolitiken.

Den 8/10 2008 då S och Mp tillkännagav sitt tvåpartisamarbete sa Mona Sahlin

"Samtidigt poängterar båda partierna att det röd-gröna samarbetet är ett brott mot den nuvarande blockpolitiken. Det kommer att bli nya möjligheter för blocköverskridande frågor, enligt Sahlin".
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/v-stalls-permanent-utanfor_1850955.svd

Tyvärr fick hon inte som hon ville den gången.
Nu är dock läget annorlunda. Men för att blocköversskridande samarbete ska kunna uppstå så får socialdemokraterna politiskt inte orientera sig mot Vänsterpartiet.

Kommentar av Tord Oscarsson - 9 januari 12:09, 2012

Mitt intryck är att det är uteslutet att opposition skulle bilda något block. Nu gäller klokt nog att partierna måste var för sig tala om vad de vill.

Väljarna röster på partier - inte block.

Kommentar av Lars Flemström - 9 januari 12:10, 2012

Det framgår ju alldeles tydligt av SvD-artikeln som Lars J länkar till att avsikten från början var att bilda en vänsterallians med tre partier. Det där med blocköverskridande regering är därmed att anse som en dimridå från Sahlins sida. En blocköverskridande regering hade man väl kunnat bilda utan mp? Det hade väl rentav underlättats av att inte ha med mp som ett orosmoment? Så här står det i artikeln (SvD 8 okt 2008):

"Vänsterpartiet ställs utanför och så kommer det att förbli, enligt Mona Sahlin. Orsaken är att vänsterpartiet inte accepterat budgetreglerna, budgettak och överskottsmål i de statliga finanserna.
/ - - - / Inte ens om vänsterpartiet nu skulle ändra uppfattning blir det någon förändring. Partiet har försuttit sin chans, enligt Sahlin. De tre partiernas ledare har inte träffats sedan i juni då de diskuterade den ekonomiska politiken och s och mp satte hårt mot hårt och krävde att vänsterpartiet skulle acceptera budgettak och överskottsmål. Ohly vägrade att gå med på ett sådant ultimatum men ville fortsätta diskussionerna."

Sahlin var helt enkelt rasande på Ohly för att han hade trotsat hennes majestät. Och det var väl denna oerhörda arrogans från hennes sida, som fick vänsterflygeln i det egna partiet att härskna till.

Genom sina hätska utfall fick hon det att framstå som så, att det var hon som hade ställt Ohly utanför, när sanningen var att Ohly inte vill delta i en koalitionsregering på de villkoren. När hon dessutom försökte dölja misslyckandet (att bilda en trepartiallians) med prat om att bryta blockpolitiken, uppfattades allt detta av s-vänsterflygeln givetvis som tecken på en kraftig högervridning av s.

Jag minns att Ohly redan tidigare varit mycket tveksam till ministerposter för v. Däremot hade mp vid sin kongress i maj 2008 blåst i stridslure rejält och krävt "tunga" ministerposter.

Ohly hade väl tänkt sig att v, som så många gånger förr, kunde stödja en s-regering utan ministerposter för v. Detta skulle båda partierna vinna på. S skulle slippa ha "kommunister" i regeringen och v skulle slippa ta ansvar för en "borgerlig" ekonomisk politik.

Och med de kraftiga väljarstöd, som s hade under hela första halvåret 2008 till och med första veckan i oktober skulle den linjen säkert ha hållit över valet. Men det starka väljarstödet för s utgjorde samtidigt ett hot mot mp:s ministerplaner. Om mp hade avvaktat valresultatet 2010 hade kanske s - eventuellt med hjälp från v - kunnat lägga beslag på alla ministerposterna för egen del.

Jag kan inte se något annat än att Sahlin satte mp:s intressen före det egna partiets intressen, och skänkte bort valsegern till mp. Raset för s - 6% under en enda månad - inleddes direkt efter offentliggörandet av samarbetet med mp den 8 okt 2008.

Kommentar av Erik Eriksson - 9 januari 12:27, 2012

Det blir som nu, Alliansen håller ihop och tar sedan stöd av oppositionspartierna ibland.

Kommentar av Erik Eriksson - 9 januari 12:29, 2012

Fast man ska inte utesluta en regering med M+C+FP+MP, om KD åker ur. KD kan ha lite konstiga åsikter i vissa frågor och torde vara det parti som står längst ifrån MP.

Det gänget har stöd av 60% av svenska folket.

Kommentar av Sven Häggberg - 9 januari 12:42, 2012

Visst bör analysen om vad som hände på hösten 2008 handla om enskildheter i det politiska alternativ som lades fram och spöket för socialdemokratin visade sig säkert då. Idag härjar spöket i hjärnorna på alla riksdagsmän som springer i parlamentets korridorer och söker lösningen i taket då de passerar oliktänkande. Tillståndet i riksdagen borde vara sådant att moderaterna har 20% och de andra allianspartierna FP 10 och de två övriga 5% vardera med fri förslagsrätt från alla partier. Nu härskar ju moderaterna även över de små partierna med diktatorisk disciplin. De nya moderaterna härskar över oförmågan till beslut som måste tas i riksdagen, men fortsätter sin systemförändring i samhället med allianspartiernas tysta stöd. Det är väl ingen lämplig miljö för demokrati. Eller?

Kommentar av Tord Oscarsson - 9 januari 13:23, 2012

Det är sådan turbulens i partilivet i dag att det blir bara gissningar hur det ser ut 2014. Man får uppfattningen att inget block kan vara säker på att få majoritet.

Det är viktigt att riksdagen kommer i gång med partiledardebatter, som brukar ge bra upplysning om partiernas politik.

Kommentar av Erik Eriksson - 9 januari 13:44, 2012

I den mån S+V+MP kan beskrivas som ett block så är det väl sant att läget är osäkert, men vad har det nya och fria MP för lust att binda sig till S och V när de kan få en "evig" regeringsplats genom att hoppa mellan blocken?

Och vad säger att V, som nådde sina största framgångar när de 1998 kunde gnälla utan att ta ansvar, vill sätta sig i samma knä som ett S i fritt fall?

Kommentar av Lars Johansson - 9 januari 13:44, 2012

Lars Flemström

”Jag kan inte se något annat än att Sahlin satte mp:s intressen före det egna partiets intressen, och skänkte bort valsegern till mp”.

Jag håller delvis med om det men vill påminna om att det inte var mp som vann valet. Det gjorde Alliansen. I och med att Mp inte uppnådde sitt mål att få regera med (s) så kan man inte säga att dom ”vann valet” även om de fick fler röster än i valet innan. Tvärtom så framstår även de som förlorare. Fler väljare kunde inte växlas in mot några ministerposter vilket ju var tanken.

”Men det starka väljarstödet för s utgjorde samtidigt ett hot mot mp:s ministerplaner. Om mp hade avvaktat valresultatet 2010 hade kanske s - eventuellt med hjälp från v - kunnat lägga beslag på alla ministerposterna för egen del.”

Där tror jag du har rätt. (S) borde ha kört när dom hade vind i seglen. Men jag såg i en artikel som jag nu inte hittar att Mona Sahlin redan innan samarbetet med Mp torgfördes hade slagit fast att det krävdes nya tag. Att socialdemokraterna inte ännu en gång ensamma skulle bilda regering med stöd av andra partier utan att nya samarbetsformer var nödvändiga.

Kanske sneglade man för mycket på moderaterna som ju skördat framgångar genom Allians för Sverige och glömde det faktum att när Allians för Sverige bildades så var (m) ett 20% parti och att dom behövde en allians för att framstå som ett trovärdig regeringsalternativ.

Om Moderaterna varit ett 40% parti så hade Reinfeldt och Schlingmann antagligen aldrig bildat en allians utan kört hårt med sin egen politik och så hade man efter valet satt sig ned med de borgerliga partierna och sytt ihop ett regeringsalternativ.
Det som hände andra halvåret 2008 är en starkt bidragande orsak till socialdemokratins kris och det blir något för framtidens historiker att forska kring.

Nu är dock läget annorlunda än i oktober 2008. Nu har ju Sahlins profetia om den tid är förbi när socialdemokraterna ensamma kan bilda regering slagit in.
Så hon fick ju rätt till slut.

Nya kommentarer kan ej göras för detta blogginlägg!