Förslaget att ta bort ”arbetarepartiet” ur socialdemokratins officiella namn dyker upp då och då, nu senast från Thomas Bodström.

Många blir antagligen förvånade att höra att den diskussionen har över 80 år på nacken och att Bodström befinner sig i gott sällskap med Per Albin Hansson.

Vid slutet av 1920-talet fördes en seriös debatt om att byta namn på partiet till ”Folkpartiet Socialdemokraterna”, och Per Albin hörde till dem som förordade det bytet – med motiveringen att det ju faktiskt var det socialdemokratin var: ”Den tidigare klassbetoningen i partiets politik har efterhand fått vika för en i bästa och vidaste bemärkelse folklig karaktär” skriver han i en artikel i Tiden nr 4/1929.

Något namnbyte blev det inte, men ledande socialdemokrater i Per Albin-generationen använde konsekvent ordet ”folket”, inte ”arbetarklassen” – som i den klassiska valparollen ”Folkets väl går före storfinansens”.

Begreppet ”folket” alternerade f ö rätt ofta med begreppet ”arbetarklassen” hos den tidiga arbetarrörelsen. Åtskilliga av de s-märkta tidningarna hade (och har) ordet ”folkblad” i namnet, man döpte sina egna samlingsplatser till Folkets Hus och till Folkets Park. Och Hjalmar Branting skrev 1907 att socialdemokratin nu ”växer till ett folkparti i ordets bästa mening, omfattande alla klara och medvetna framstegsviljor”.

Det här är inte så förvirrat som det kanske låter. Beteckningen ”arbetareparti” i det officiella partinamnet avsåg inte att sätta ”arbetare” i motsats till ”medelklass”, utan handlade om arbetarklassen i motsats till kapitalägarklassen.


För den tidiga socialdemokratin utgick från den marxistiska analysen av historien som en kamp om makten över produktionsmedlen. I den kampen gick nu skiljelinjen mellan arbete och kapital; industriarbetarna, som fanns inom den moderna delen av produktionslivet, utgjorde förtruppen i denna kamp, men den kampen skulle – enligt den marxistiska utvecklingsteorin – komma att breddas och innefatta fler befolkningsskikt. För den kapitalistiska produktionsordningen skulle leda till att även ”mellanskikten” förlorade sin ekonomiska självständighet, underordnades kapitalintressena och proletariserades. Till slut skulle det bara återstå två klasser: kapitalägarna – och arbetarklassen. Som i stort sett alltså var folket.

Och då skulle den ”sista striden” komma och samhället förändras i grunden.

Nu inträffade aldrig denna proletarisering, så strategin för att samla tillräckligt stora grupper för en samhällsförändring måste revideras (vilket var vad den s k revisioniststriden vid 1900-talets början egentligen handlade om). Per Albin – som var väl skolad i marxistisk samhällsanalys – gjorde alltså vad vi i dag skulle kalla en triangulering och uppfann bilden av folkhemmet: ”En vädjan till folket kommer alla att lyssna, i en folkets samling vilja de flesta vara med och det ger en för alla klar och begriplig föreställning om vad vi vilja, när vi tala om en befrielse av folket från den kapitalistiska diktaturen”.

Något namnbyte blev det aldrig. Men det blev, förvisso, en folkhemspolitik, en politik för mycket breda befolkningsskikt.

Vilket också avspeglades i valresultaten – och på den tiden S låg kring 45 procent av rösterna i riksdagsvalen kom nära nog en tredjedel från väljare utanför LO, i princip medelklass. Att ordet ”arbetarepartiet” fanns med i det officiella partinamnet verkade uppenbart inte det minsta avskräckande; det avgörande var politiken.

Så argumentet att partiet borde ändra sin officiella beteckning för att dra nya väljargrupper känns inte särskilt hållbart. Sedan kan jag ändå tycka att en namnändring är motiverad; jag har svårt att hitta några bra argument till att ha ett officiellt namn, som ingen ändå använder. Det verkar enklare och rimligare att ha samma namn som det som man allmänt kallas för, dvs. Socialdemokraterna.

Men att vinna väljare handlar nu som förr om hur politiken ser ut.

Och då är det knappast kontroversiellt att en S-politik för att dra fler väljare än senaste valet måste rikta sig både till LO-väljare och medelklassväljare. Det vad framgångsrik S-politik alltid gjort.
Däremot kan det kanske vara svårare än förr att hitta den rätta kombinationen.

Det får bli temat för nästa veckoanalys (om det inte råkar komma något alldeles oväntat emellan). 

Anne-Marie Lindgren

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------