Olof Palme

Mordet

Måndagen den 28 februari är det 25 år sedan Olof Palme mördades. I korsningen Sveavägen–Tunnelgatan i centrala Stockholm påfredagskvällen den 28 februari 1986 klockan 23.21.

Den var ett bittert uppvaknande mellan kl 1 och 2 på natten när Jan Sjödin på partidistriktet ringde och berättade. På morgonen öppnade vi partiexpeditionen och tog emot många Härnösandsbor som ville samtala om det somhänt och skriva i en minnesbok.

På fredagskväll den 28 februari var min hustru Lilibet ochjag på möte med broderskapsrörelsen i Ängekyrkan. Det hade varit en klar ljusdag. Så beroende vi är av ljus och hopp om vår kände vi oss så glada.

Vi talade på mötet om att problemen nu inte skulle rakas ihop till en stor svart vägg – så att inget ljus kunde tränga igenom. Nej- vi skulle ta vara på ljuset, möjligheterna. Vi gick hem fyllda med tro på ljusa framtidsutsikter.

Samhället är människans verk. Om något är fel kan vi ändra på det. Det var den optimistiska framtidstro Olof Palme stod för.

Så kom natten och med den det fruktansvärda budet – OlofPalme skjuten, mördad, av vem – vilka. Ofattbart, overkligt att någon ville stoppa Olof. Han ville människor väl – en medlare – en person som hatade diktaturer och bombningar som utraderade städer och dödade människor.

Jag berättar om Olof

Jag talade om Olof Palme efter mordet. För högstadieelever i Körningsskolan och vid en minnesgudstjänst i Högsjö kyrka. I Domkyrkan hölls en minneshögtid där bl.a. landshövding Bertil Löfberg talade.

Olofs principer

I mina minnestal tog jag upp vad Olof berättat om sina principer när vi möttes i SSU:s ledning på Sveavägen, där Olof var studieledareoch jag skolombudsman.

Folken själva bestämmer över sina öden

Folkrättens regler gäller även för stormakterna

Fattigdom och ökade klyftor hotar freden

Miljarder som satsas på kapprustningen måste styras övertill kampen mot fattigdomen. Rustningsspiralen måste vridas nedåt.

Palme stod upp mot orättvisor- var övertygad om alla människors lika värde.

Kapprustning - Atomvapen

Han såg att militär kapprustning och massförstörelsevapenaldrig kunde skapa säkerhet. Istället slog Palme fast att den avskräckande doktrinen behövde ersättas av den gemensamma.

Olof Palme, Bertil Löfberg, Kurt Ward och jag satt en natt inför 1958 års SSU- kongress och talade om vad vi skulle tycka om att försvaret ville ha atomvapen – taktiska atomvapen som det kallades. Vi kom överens om att föreslå att frågan skulle skjutas upp eftersom vi inte visste tillräckligt. Klokt förslag som gick igenom i kongressen. Efter något år var den inaktuell – lyckligtvis.

Palmes ord var starka.

Och starkare blev de av att de hade en fortsättning. Talen mot apartheiden följdes av praktiskt stöd till Nelson Mandela och ANC. Med tydliga ställningstaganden mot Israels ockupationav Palestina kom även stöd till PLO. Avskyn mot stormakternas förödandeegenintresse följdes av fördömanden som genljöd över världen.

Stockholms stadshus 15 mars 1986

Jag var med i Stockholms stadshus lördagen den 15 mars när Olof begravdes. Ett stilfullt och vackert avsked – i Olofs anda.

En sorgens stund, då världen för ett ögonblick tycktes stå stilla. Fred och frihet stod det på många språk i bakgrunden. Krav som man hoppades skulle finnas kvar på näthinnan länge.

En öppen stad – ej en befästad bygger vi gemensamt

Olof tyckte om Ragnar Thoursies dikt Sundbybergsprologen som slutar En öppen stad, ej en befästad, bygger vi gemensamt - Dess ljus står uppmot rymdens ensamhet. 

Jag kände efter mordet på Olof att vi som har möjlighet attalltjämt lägga dag till dag, år till år, må fortsätta att det gemensamma bygget av den öppna staden – av öppna demokratiska samhällen.

Tord Oscarsson