-Den minnesgoda kan alltså inte ha blivit särskild förvånad att vi också har en kulturminister som tycker kultursidorna är alldeles för svårlästa. Inte heller den som minns kulturministerns tidigare ambitioner att avgöra vad som är konst – eller hennes sakkunniges utspel om att Svenska Filminstitutet är otacksamma bidragstagare, eller varför inte de evinnerliga utspelen om att kulturarbetare måste bli entreprenörer, eller den moderata domen över Fria teatern i Högdalens bristande lokalförankring, privatiseringen av bibliotek, och så vidare – borde heller bli chockerad.

-Det har sagts många saker kloka saker om Lena Adelsohn Liljeroths makabra övertramp i Kulturradion, när hon menade att kulturjournalister borde bli lite mer okritiska, som sportjournalisterna, för att på så vis sluta skrämma bort sponsorer. Roliga texter, som Martin Aagårds i Aftonbladet, sarkastiska, som Karin Olsson i Expressen.

-Det verkar inte bättre än att de moderater som inte för så länge sedan varken skämdes för sina pärlhalsband eller sitt hat mot socialister – eller alla som utövade kultur annat än från Dramatens eller vinstdrivna privatteatrars scener – nu tar tillfället i akt att hämnas.

-Ett beteende som såklart går helt i linje med politiken. Trots Schlingmannska ordvrängningar är Moderaterna fortfarande ett marknadens och de mäktigas parti. Där idrottsföreningar för barn ska sluta sitta och vänta på bidrag, där arbetslösa ska vara glada åt ett gratisjobb eller en förtidspensionering och där de mest gynnade bjuds in till tidernas pengaregn när politiken styr offentliga tillgångar till privata händer och aktörer.

Ett samhälle där politik är detsamma som icke-politik har såklart inte plats för bråkig kultur.

-Men Lena Adelsohn Liljeroths upprepade utspel mot kulturen och kulturarbetarna har en annan, betydligt mörkare, sida också. Hetsen mot allt som inte omedelbart kan omvandlas till pengar, eller som kan tänkas förvirra den köksrenoverande jobbskatteavdragsklassen – tillika röstboskapen – är samma blåbruna populism som gång på gång genom historien visat sig stå på avgrundens sida. Och under tiden vägrar utrikes- och migrationsministrarna – och kommer undan med – att svara på vad de egentligen sa till amerikanerna om ”Sveriges” syn på irakiska flyktingar.

Det är inte bara Jimmie Åkesson som klappar händerna.

Tord Oscarsson