Klubbar i klubben

 Jag har fått frågan varför jag inte är med i kvinnoklubben (Socialdemokratiska kvinnoklubben). För mig är svaret enkelt. Jag är helt emot klubbar för inbördes beundran! Jag vet att det är ett känsligt kapitel, men försvarar mig med att jag är emot alla klubbar för inbördes beundran, dvs alla klubbar/föreningar, där man skiljer på män och kvinnor, hög och låg. För mig räcker det med att man kämpar och ”strider” mellan olika ideologier och andra sätt att se och tänka. Att då dessutom skilja på kvinnligt och manligt i form av intresseföreningar, är så långt från mitt sätt att tänka som det är möjligt. Jag har förståelse för ungdomsklubbar. Det är där man formas inför framtida politiska uppdrag och engagemang. Vi har alla varit unga och formats i vårt sätt att tänka och prioritera. Det är oerhört värdefullt. Men när man delar upp bl a politiska partier på kvinnligt och manligt blir jag lite förskräckt. Då är vi tillbaka till förra delen av 1900-talet och tidigare. Då behövdes kvinnliga intresseföreningar, då skapades möjlighet för kvinnor att verka aktivt politiskt. I dag så behövs inte det. I dag har kvinnor och män samma rättigheter att tycka och tänka och uttala sig, inte minst i politiska frågor. Då blir det, enligt mitt sätt att se, fullständigt fel att ha separata föreningar/klubbar för män och kvinnor. Om vi sedan inte tar den chansen, så är det kanske vårt eget fel? Nog borde vi kommit längre nu på 2000-talet?

Jag ser i praktiken, att kvinnor kämpar för att få politiska uppdrag av den anledningen att de är kvinnor. För mig personligen är det bättre, om kvinnor och män kämpar på samma planhalva och då på lika villkor. Fixar vi som kvinnor inte att ta plats, så kanske vi måste göra något åt det och inte sluta oss i klubbar/föreningar pga kön. Det löser inte problemet. Om vi inte kan ”ta plats” i vår S-förening – vår arbetarekommun, så lär vi inte kunna göra det i andra sammanhang heller. Då är inte felet vårt kön, utan vår kompetens, vår förmåga att föra fram vår åsikt och vårt budskap. Vår kunskap och vår kompetens blir inte bättre av att vi sluter oss samman i grupper, där vårt kön är avgörande, tvärt om. 

Jag är fullständigt medveten om att jag nära nog ”svär i kyrkan” nu, men jag tar den risken. Orsaken till det är att jag upplever en helt onödig strid mellan män och kvinnor. Framöver kommer vi att få svårt nog att rekrytera medlemmar som är i aktiv ålder, utan att peka på att ett kön måste gå före ett annat. För mig är det så mycket viktigare att få aktiva partikamrater i aktiv och ”attraktiv” ålder, än att det är ett måste att ha 50 procent kvinnor och män. Om vi inte lyckas med det, har vi snart ett parti som består av överåriga medlemmar, som tvingas till att se vilket kön en ev kandidat har. Det är inget jag i alla fall ser fram mot. Jag tror inte heller att vi lockar yngre att bli aktiva medlemmar och ”ta plats” om den större delen av de aktiva i vårt parti nått pensionsåldern.