Vi har aldrig haft något förhållande precis. Mina tandläkare och jag. Inte ens platoniskt.

Jag skulle nog säga att förhållandet varit det motsatta. Det vill nog för övrigt de tandläkare jag varit hos också.

Orsaken bottnar naturligtvis i min rädsla för tandläkare. Det är ju inte bara dyrt, det gör ont också! Att betala dyra pengar för att någon skall få misshandla mig, utan egentliga protester från min sida, stämmer inte riktigt med min inställning till verkligheten. Nu skall jag också genast tala om att jag inte haft särskilt stora problem med mina tänder. Det kanske är det som är problemet? Jag har inte kunnat härdas. De senaste åren har jag gått hos Folktandvården, vilket fungerade någorlunda från början,. Det vill säga, jag var lika rädd, men min tandläkare kände till det, så det brukade ordna sig. Men de senaste gångerna har jag fått olika tandläkare varje gång. Det i sin tur betyder, att jag fått stamma fram ursäkter till orsaken varför jag vill ha bedövning, när tandläkaren är närmare än två meter från mig.

Till slut blev detta ohållbart! Jag berättade problemet, nåja delar av det, för en bekant. Hon sa något om en ny privattandläkare som hon hade stort förtroende för. Jag ringde dit. Berättade om att jag inte uppskattade att behöva hamna hos olika tandläkare varje gång (resten undanhöll jag för sköterskan), och frågade om tandläkaren kunde förbarma sig över mig och om jag kunde få en tid. Kostnaden skulle vara densamma som hos folktandvården  enligt sköterskan.

Ca två veckor senare stegade jag in på skakiga ben. Den dagen skall jag skriva in i min almanacka som en dag då mitt ego stärktes 1 000 procent. Efter genomgång och allmänt vänligt bemötande (jag hade inte vågat framföra mitt önskemål om bedövning), så konstaterade han vad som behövdes göras. Bra, sa jag! Ge mig bedövning! Han tittade på mig och log med vänliga stora bruna ögon, och frågade om jag verkligen trodde det var nödvändigt. Ja! Svarade jag. Då undrade han om han inte fick testa ”bara lite grand”, och om jag kände att det skulle börja göra ont, var det bara att säga till. Eftersom det var mitt första besök, och den stackars tandläkaren inte kände till min fobi, så blundade jag och sa OK.

Det fungerade! Han borrade upp en plomb, som spruckit, frågade om han kunde ta en till. Nu vet ni säkert hur lätt det är att konversera med munnen full av verktyg, så jag nickade och blundade. Då var det en plomb kvar. Jag försökte skaka på huvudet, men han hade ju armen där! Det blev då ett nickande. Efteråt sa han att jag skulle känna efter med tungan på den sista plomben (det var en plomb som var lös och måste tas bort helt och hållet!). Jag gjorde det och det var en krater! En meteorit hade slagit ned i min mun! Detta hade han gjort helt utan bedövning! Dvs jag hade inte fått/tagit bedövning!

Undrar jag hur många som går till tandläkaren och lagar tre tänder, varav en jättestor lagning, utan bedövning! Vad jag fortfarande inte förstår är, att det faktiskt inte kändes ett dugg! Visst, han hade nya fina redskap, men ändå, nerverna som talar om att det gör ont, finns ju där än då. Nu behöver jag ju inte begripa det, bara konstatera, att gå till tandläkaren och laga tänder gör väl inget ont!

Men dyrt är det.