Mycket nu. Dvs många bloggpster i helt olika ämnen. Ber om ursäkt om jag tröttar ut er.

Ibland finns det låtar, som går direkt in i mitt hjärta. -det är inte ofta skall jag medge, men dock. Nu är det Peter Jöback, gudomlig artist, som jag bara "älskar".  En bit/låt som särskilt fastnat är "I Stockholm i natt". Jag får, Stockholmsfödd som jag är...eller trots det, tårar i ögonen, "gröt" i halsen, när jag hör den, och än värre, när jag ser Peter J sjunga den. Jag klarar faktiskt inte det så väldigt många gånger. Orsaken vet jag ärligt inte. För nu ser och är inte min födelsestad alls densamma, som när jag lämnade den eller ens de närmaste 10 - 20 åren därefter. Tvärtom. I dag vill jag inte alls bo där. Jag känner inte igen mig. Stressen, den fysiska och för all del psykiska atmosfären är något helt annat, än när jag bodde där. Beklagligt? Inte vet jag, men i mina ögon är det det. Monica Zetterlund gjorde också en låt, som fastnat i mitt medvetande : När jag går hem genom sta´n. Ni skulle bara se och känna det jag känner nu. Det är obeskrivligt. Tomheten som jag känner nu, när jag tänker på min födelsestad, den växer och gror och jag kommer aldrig att bli den jag var då, dvs upp till ca 15-årsåldern. Jag hoppas att det barnbarn vi har, som bor i Stockholm kommer att få en lika stark känsla för sin stad, som jag än gång hade. I så fall, kan han och jag diskutera det om ett antal år.

Stockholm i mitt hjärta....