När Tsunamikatastrofen drabbade våra nära och kära, fanns det ingen gräns (tack och lov!) för vår empati och givmildhet. Så kände jag då och gör det fortfarande. Jag skrev då, att tänk om den här givmildheten och den här medkänslan fanns året runt, för alla våra bröder och systrar runt om i världen. För när Tsunamikatastrofen drabbade oss via TV-skärmarna, och vi satt som förhäxade med tårar trillande utför våra kinder, så fortgick katastrofer runt om i världen. Samma katastrofer, svält och annat, som fortsatte i oförminskad styrka sedan Tsunamin var borta. Men med Tsunamins försvinnande, så försvann också en stor del av vår medkänsla och givmildhet.

I dag läser jag i Aftonbladet, Johanna Hildebrandts krönika: http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,642270,00.html

”Förr avvisade vi balter - nu är det apatiska barn

 På tv visas glittriga galor där hjälporganisationerna samlar in pengar. Gigantiska summor skänktes till tsunamikatastrofen. Mänskliga är vi, riktiga humanister.
  Men när det gäller utländska ungar i Sverige så är uppenbarligen generositeten inte lika stor.
  Varför? Vad är det man är rädd för? Att gatorna kommer att fyllas med drivor av apatiska asylsökande barn?”

Läs den! Kanske kommer en bitter smak på tungan, men det tror jag man får stå ut med.

Hälsningar

Christina