Anhörig blir sjuk och måste läggas in på sjukhus. Tack för den svenska sjukvården, som inte är beroende av patientens ekonomi! OK, i mångas ögon lite långt till sjukhuset, men jag förstår inte alltid det resonemanget. Ca fem mil… ett avstånd, som egentligen inte borde kallas avstånd. Men OK, det har funnits ett sjukhus på betydligt kortare avstånd, och människan är av naturen ”lat”. Jag inser problemet när det gäller äldre och deras anhöriga, men för oss som fortfarande kan köra bil och anser att kvalitet går före närhet, så är problemet inte alltför stort. Nedläggningen av ”vårt sjukhus” är också ett problem för de som arbetar och har arbetat där. Det kan jag köpa rakt av, eftersom en arbetstagare i sjukvården inte har, vad vi kallar för normala arbetstider. Det är obekväma arbetstider, så det stänker om det. Problemet är alltså kommunikationerna. De borde egentligen vara det minsta problemet, om något problem. Fanns viljan, så skulle det väl kunna ordnas.

Vården är det dock inget fel på när det gäller det ”avlägset belägna” sjukhuset. Tvärt om. Personal är kunnig och trevlig, och beter sig som det man faktiskt skulle önska att all vårdpersonal gjorde. Detta trots att vi, nära nog dagligen, läser om brist på personal, vårdplatser och tid.

En favorit bland partikamraterna utmärker sig mer och mer. Ena dagen intervju i riksradion och andra dagen ett suveränt inlägg i lokaltidningen. Kan inte vara annat än stolt över detta fadderbarn. Det vet han också!

Tvärt emot sjukdom och sjukhus är väl idrotten för det mesta. En annan anhörig har cyklat Vätternrundan. En oförställd glädje över att, i egna ögon, lyckats minst sagt bra, kan ju få ett moders- och fadershjärta att slå lite extra. Inte minst med tanke på de krav cyklisten alltid visat, när det gällt egen prestation.

En person, som nu äntligen blir fri från sin arbetsbelastning, i form av fullständigt ointresserad och nära nog förföljande arbetsgivare, har jag och några kamrater visat vår uppskattning över. Där var det inte långt till tårarna, för någon av oss. Nu är vi, som följt utvecklingen/avvecklingen av personens prestationer, vilka varit oerhört betydelsefulla, mycket ledsna över att mista denne persons kraft och kunskap. Men så är livet, och självklart, så kommer det att fungera, om än med sämre resultat, vilket vi är fullständigt medvetna om. Vi önskar dock vår kamrat en skön sommar och ett mera meningsfullt liv, där man sätter värde på personens kompetens.

Midsommar närmar sig. Det innebär besök och en veckas vistelse av åldrig anhörig. Där spelar vädret en stor roll, för att göra veckan lyckad. Fint väder, god mat och dryck kan göra underverk. Vi hoppas alltså på detta.

Trevlig Midsommar!