Måndagen den 25 april, hade vi det första medlemsmötet i Arbetarekommunen. Detta efter att representantskapet slopats. Den befarade bristen på medlemmar uteblev och vi kunde glatt konstatera, att det var minst lika mycket folk nu som tidigare. Även diskussionerna var livliga och många.

Att vi höll till i fullmäktigesalen sparar inte bara pengar, utan ger även en fin stämning och inramning till mötena. Tyvärr kan man konstatera, att den inte är direkt handikappvänlig, men man kan ju inte få allt.

Diskussionen om Hemab verkar aldrig ta slut, men kanske man nu kan diskutera bolaget lite mer nyanserat.

Utbildningsnämndens ”upplösning” tycker jag är tragisk. Jag undrar om det varit nödvändigt, om man tidigare gått in och sett till att ta tag i det demokratiska underskottet, som enligt min bedömning är den stora boven. Att nämnden går med underskott och inte klarar att hålla sin budget, tycker jag är tragiskt, men rätt naturligt efter de förklaringar vi fått. Nu står väl närmast två nämnder till på tur, eftersom de inte heller håller sina budgetar. Däremot är arbetsklimatet ett helt annat där.

Utbildningsnämnden har innan den senaste mandatperioden inte haft några problem med samarbetet mellan opposition och majoritet, så därför anser jag att det borde ha tagits tag i  frågan så fort det uppdagades, att de nya företrädarna för oppositionen inte ville (?) samarbeta. Att en oppositionspolitiker får driva en nämnd och dess ledamöter till sammanbrottets brant, innan något görs, är inte rätt, tycker jag. Kommunens oppositionsråd borde på ett tidigt stadium ha lyft ärendet och tagit ett ”samtal” med den person, som enligt min åsikt bär en stor del av skulden till att situationen blev som den blev.

Nu får vi hoppas, att kommunstyrelsen, som förmodligen blir de som skall ha hand om utbildningsnämndens ärenden, har den kunskap och pondus, som det krävs för att ställa både ekonomi och demokratifrågor till rätta. Annars är det stor risk att även kommunstyrelsen får tacka för sig.