I min ungdom lyssnade jag ofta på utlandssändningar på kortvåg. De svenska utsändningar från Moskva och Warszawa handlade ibland om hur arbetets hjälte hade utnämnts.

Medaljer överlämnades. Blommor och ofta hyllningssånger till den mönsterarbetare som brutit kol, skördat säd eller murat tegelstenar i en omfattning som ingen annan hunnit med var inramningen.

Vid ett besök i gamla Sovjetunionen satt bilder uppsatta i en fabrikslokal på arbetets hjältar. Det kändes som ett besök i en annan värld med värderingar som var minst sagt främmande. Men nu cirka 15 år efter Berlinmurens fall så dyker de upp i Sverige.

Moderaterna ska utse årets arbetare. I gamla öst var arbetarna underordnade ett system som inte tillät riktig facklig aktivitet. Det enda som gällde mitt i all ineffektivitet var produktionen och lojalitet med stat och företag. Nu tar moderaterna efter i en tid när de slår mot a-kassan och mot facket genom att göra medlemsskapet rejält dyrare upp traditionen från öst.

Vari ligger den principiella skillnaden i medaljer från någon gammal Sovjetpotentat eller lunch med arbetsmarknadsminister Littorin (m) . I båda fallen handlar det om vad överheten har bestämt vara en "god" arbetsinsats. Löjets skimmer ligger som en tung dimma över såväl gamla sovjetministrar som Littorin.

Arbetets hjältar finns på en lång rad arbetsplatser runt om i landet. De behöver uppmärksammas genom en bra personalpolitik i företagen. Inte genom tramsiga luncher med Littorin och en "riksarbetare". Sådant gick ur tiden med Erich Honecker i gamla DDR!