Valkampanjen rullar vidare. När jag tillsammans med Kurt Kvarnström och Anneli Särnblad är på LO-fackens dag i Rättvik så rycker en äldre kvinna i min arm: Tänk på alla gamla som är ensamma. De måste få bo i gemenskap med andra, säger hon.

Jag har just talat om 100.000 nya äldrebostäder på tio år. Vårt parti vill satsa 10 miljarder kronor på detta. Men hon är otålig: Tiden går. Man har bara ett liv.

Äldreomsorgen är en stor utmaning. Stigande ålder gör att alla möjliga krämpor ser dagens ljus. Exempelvis ökar antalet personer med demensproblem. Men i grunden är det ändå så att den stigande levnadsåldern är en stor seger. Den beror på bättre mat, förebyggande hälsovård, bra sjukvård, bättre arbetsmiljöer och ett rikare liv.

När jag besöker äldreboenden så möter man ofta nöjda pensionärer. De lovordar personalen. Men personalen är ofta orolig. De tycker att de sliter hårt, har för låg lön, är för få och borde ha starkare stöd av sin arbetsgivare.

Någon stämning för privatisering och privata försäkringslösningar möter jag aldrig. Nyliberalismen är långt borta. I botten ligger ofta en fråga med en känsla av vädjan:

Klarar vi solidariteten i framtiden ?

Ja, det tror jag. Men då måste de äldres trygghet och sjukvården gå före skattesänkningar. Man kan inte både äta kakan och ha den kvar. Så enkelt är det !