I valrörelser blir det gärna litet lågt. Igår angreps jag av folkpartiets Carl B Hamliton som talade om Stalin, kommunistdiktaturer och andra hemskheter med anledning av att vänsterpartiet finns med i det röd-gröna samarbetet.

I det röd-gröna valmanifestet finns inget som överhuvudtaget kan föra tankarna till denna typ av misslyckade samhällen. Men med motsvarande retorik kan man fråga sig hur folkpartiet kan samverka med ett parti vars föregångare in i det sista motverkade införande av allmän och lika rösträtt ?

Självklart är det för lågt att föra debatten på denna nivå. Men jag påminde  Hamilton om vilka som i Sverige fick ta kampen mot kommunismen när den upplevdes som ett faktiskt hot. Den fighten tog svensk socialdemokrati och fackföreningsrörelse medan de litare finare liberalerna befann sig på bekvämt avstånd. Detta är en realitet i svensk efterkrigshistoria.

Sak samma gällde när vänstersekterna kom på 1960- och 1970-talet när söner och döttrar ur samhällets mer välbeställda skikt flyttade ut i bruksorterna och skulle frälsa arbetarklassen med revolutionsromatik. MÅnga av dessa personer är idag återanpassade till borgerligheten. Kanske går några att finna inom högerpartierna och näringslivets lobbyistorganisationer.

Vad som förenade denna typ av kommunister och högern var motståndet mot socialdemokratin. Jag tycker det är ett intressant konstaterande som det finns anledning att betänka när högern nu försöker hetsa med kommunistspöket.