I dagens värld satsas nu miljarder dollar på att finanskrisen inte ska göra att bankerna går omkull. Bankkunderna i den rika delen av världen får sina insättningar garanterande. Staten blir i den kapitalistiska nyliberalismen plötsligt ett intrument som är nödvändigt för att allt inte ska haverera.

Men i den fattiga delen av världen där människor saknar besparingar, aktier och inte har några bindningar till aktiebörsernas upp och nedgång så fortsätter den dagliga kampen om maten. Om bara någon procent av alla de ekonomiska medel som nu avsatts för att rädda banksystemet  skulle gå till mat och sjukvård i fattiga länder så skulle det betyda oerhört mycket.

Klyftan mellan de rika och fattiga länderna är bråddjup. Den finns där som ett blödande sår i världens vardag. Det är en ödets ironi över att de rika länderna med miljardernas hjälp  kan skydda sig mot kapitalismens haveri, medan svälten, sjukdomarna och armodet pågår som vanligt i de fattiga länderna.