I grunden finns det bara en sak som avgör styrkan i den svenska modellen med kollektivavtal för löner och övriga arbetsvillkor. Och det är den fackliga organisationsgraden. Idag ligger den på för svenska förhållanden låga 72 procent. Det är en effekt av de högre avgifter till facket och a-kassan som är orsakade av högerregeringens politik.

Att tro på att arbetsgivarhögern och deras bundsförvanter i regeringen i själ och hjärta är anhängare av kollektivavtalen är ett illussionsnummer av stora mått. Den tron och insikten finns enbart så länge som facket kan visa upp en hög organisationsgrad. Sjunker den så minskar intresset.

Att Svenskt Näringsliv ställde upp bakom det lettiska företaget i den s k Waxholmskonflikten visar att man är öppen för s k underbudskonkurrens. Det finns inom högern en dröm om en avreglerad arbetsmarknad. Då får vi också löner och arbetsvillkor som starkt varierar.

Socialdemokratin, LO och TCO måste göra vad den kan för att sätta hårt tryck på regeringen att förändra den s k utstationeringslagen och medbestämmandelagen. Hålen som EU-domstolen öppnade med den s k Lavaldomen måste täppas till. Risken är uppenbar för att högerregeringen så småningom kommer och säger att det inte går att förstärka svensk arbetsrätt. Därmed lämnas fältet fritt för underpriskonkurrensen.

Min prognos är att det är så detta drama slutar om högerregeringen får hålla i taktpinnen. Ett minimikrav bör vara att alla frågetecken kring kollektivavtal och strejkrätt ska vara utklarade innan riksdagen tar ställning till Lissabonfördraget.