Sverige var bland de 14 länder som röstade nej till Palestinskt medlemsskap i FN:s utbildningsorgan Unseco. Men hela 107 länder röstade ja och Palestina blev välförtjänt medlem. Skammens rodnad borde blossa på de svenska regeringsledamöternas kinder. Att vara bland dem som förnekar Palestinierna erkännande i olika internationella organ är detsamma som att vara bland dem som konsekvent försöker lägga krokben för fredsprocessen och en Palestinsk stat.

Det är dessutom djupt beklagligt att USA innan omröstningen hotade med att dra in sitt bistånd till Unesco om palestinierna skulle ges medlemsskap. Så agerar endast den som vill diktera villkoren och inte är beredd att verka för en rättvis fred. Att Israels regering svarar med att besluta om nya bosättningar på ockuperat område visar bara att det inte är förnuftet som styr på den kanten. Det är övergrepp och maktpolitik som gäller som svar på att den palestinska saken vinner ett alltmer självklart internationellt stöd.

I morgon avgörs det. En lång valrörelse lider mot sitt slut. Den swing uppåt som märkts för de röd-gröna de senaste dagarna hoppas jag slår igenom med full kraft på valdagen. Högerns självsäkra uppträdande där de tycks tro sig ha segern som i en ask kan snabbt förbytas till kris och nederlag.

Valkampanjerna tenderar åt att bli både ytligare och hårdare. HÅrdheten ligger den personjournalistik som tar sig kampanjliknande former. Kampanjen mot Mona Sahlin har varit exempelös. Högerns medier har gjort allt för att mala henne sönder och samman. Men hon har hållit ut och mött kampanjen med att jobba hårdare. Det är starkt gjort! Det har gett hopp till valarbetarna.

Ytligheten ligger i att dagssländor, image som är viktigare än innehållet och pr-byåers kampanjtrick har fått stor betydelse. Vad är genuint och ärligt menat frågar sig många. Det kanske tydligaste exemplet på gapet mellan propagandan och verkligheten är högern sjukförsäkringssystem. Här drivs sjuka människor in i utförsäkring, fattigdom och kris. Högerregeringen företrädare talar om arbetslinje och rehabilitering. Befinner de sig på en annan planet ?

I morgon är det möjligt att slänga ut de falska arbetarpartisterna som skär ned på arbetsmiljöarbetet, sänker a-kassan, skapar en omänsklig sjukförsäkring, skär ned på vuxenutbildning och sänker skatten för de rika med jättebelopp. Dessutom har arbetslösheten ökat mer än i övriga Europa och ligger nu på tio procent. De har misslyckats och n måste vi alla ge järnet på den sista dagen för att avsluta deras  för Sverige fyra förlorade år !

Mona Sahlin gjorde en bra insats mot Fredrik Reinfeldt i söndagens TV-debatt. Hela dagen idag har jag hört positiva kommentarer. Men Expressen utropar "Storslam" för Reinfeldt på sin förstasida. Även journalister har reagerat på denna s k övervinkling. Tydligt är att den s k opartiska journalistiken tynar bort i valtider. Då skiner mediernas ägarintressen igenom.

Kampanjjournalistiken med udden riktad mot Mona Sahlin är ett faktum. Moderaterna har haft hjälp av ett mediadrev i årets valrörelse. Det är intressant att konstatera att även en del journalister börjar att tycka det. Inte minst dessa återkommande opinionsmätningar som ständigt påverkar opinionen och pekar ut vinnare och förlorare har blivit ett sätt att styra och förstärka s k trender.

Visst har det faktum att borgerligheten förfogar över cirka 90 procent av medierna effekt. Men det är bara att kämpa vidare till på söndag. Det finns ingen anledning att vika undan i blåsten!

Socialdemokraterna skäms inte för sina bidrag från fackföreningsrörelsen. Det har alltid funnits en sådan samverkan inom arbetarrörelsen. Men moderaterna skäms tydligen. De vill inte öppet redovisa vart pengarna kommer ifrån. Det är väl så att bidragsmiljonerna till moderaternas hemliga fonder bl a kommer från företag och mycket rika personer. Om bidragsgivarna avslöjades så blir bilden av det gamla överklasspartiet återigen tydlig. Därför vill man inte lägga korten på bordet !

I valrörelser blir det gärna litet lågt. Igår angreps jag av folkpartiets Carl B Hamliton som talade om Stalin, kommunistdiktaturer och andra hemskheter med anledning av att vänsterpartiet finns med i det röd-gröna samarbetet.

I det röd-gröna valmanifestet finns inget som överhuvudtaget kan föra tankarna till denna typ av misslyckade samhällen. Men med motsvarande retorik kan man fråga sig hur folkpartiet kan samverka med ett parti vars föregångare in i det sista motverkade införande av allmän och lika rösträtt ?

Självklart är det för lågt att föra debatten på denna nivå. Men jag påminde  Hamilton om vilka som i Sverige fick ta kampen mot kommunismen när den upplevdes som ett faktiskt hot. Den fighten tog svensk socialdemokrati och fackföreningsrörelse medan de litare finare liberalerna befann sig på bekvämt avstånd. Detta är en realitet i svensk efterkrigshistoria.

Sak samma gällde när vänstersekterna kom på 1960- och 1970-talet när söner och döttrar ur samhällets mer välbeställda skikt flyttade ut i bruksorterna och skulle frälsa arbetarklassen med revolutionsromatik. MÅnga av dessa personer är idag återanpassade till borgerligheten. Kanske går några att finna inom högerpartierna och näringslivets lobbyistorganisationer.

Vad som förenade denna typ av kommunister och högern var motståndet mot socialdemokratin. Jag tycker det är ett intressant konstaterande som det finns anledning att betänka när högern nu försöker hetsa med kommunistspöket.

Vart tog löntagarperspektivet vägen i valrörelsen ? I ett framtida blått Sverige så ska facket vara svagare, färre ska ha fast anställning, arbetstiderna är än mer flexibla på arbetsgivarens villkor, löneskillnaderna är större och fler tvingas ha flera jobb för att klara sig. Så ser den långsiktiga trenden ut om högeralliansen får fortsätta styra.

Vi kan också förvänta oss ett större utrymme för konkurrens av företag från andra länder som inte respekterar svenska kollektivavtal. Högern har inget intresse av att göra något åt detta utan lämnar fri lejd för denna snedvridning av konkurrensen. Det är dags att lyfta dessa frågor på allvar i valrörelsen.

Det högern vrider fram är en arbetsmarknad där arbetsgivarperspektivet är det som i allt högre grad ska råda. En riktig arbetslinje innhåller också rätten till rimliga villkor och värdighet på jobbet. Nog är det skillnad på rött och blått !