Nu har vi avtackat Mona Sahlin. Jag har skrattat och gråtit, känt vemod, eftertänksamhet och tillförsikt men framförallt stolthet. Tänk att vi fått ha Mona som partiledare, tänk vad hon har uträttat, tänk vilket mod hon har visat. Och tänk vad som kunde ha blivit om hon fortsatt att vara vår partiledare. Om vi alla hade stått upp för Mona, om vi alla hade haft hennes mod och engagemang och hennes strävan efter makten - inte för maktens egens skull utan för att genom makten ha möjligheten att förändra, att bygga samhälle!

Det finns ett vemod i mig att det blev så här, att Mona kände att hon inte kunde fortsätta vara vår partiledare med den styrka som vårt parti behöver. Men jag känner också tillförsikt. Mona kommer att vara med oss, med partiet, hon ger inte upp, hon kommer tillbaka. Hon är redan här! Vi delar kärleken till detta parti som vill så mycket, som kan så mycket och som behövs så förtvivlat mycket i ett Sverige och en värld som håller på att förändras.

Tack Mona! Vi ses på barrikaderna!