"Om tidningsbudet och mitt livs värsta julafton, om den gamla damen som aldrig visste vem jag var, om tjocka pojken, om dom under? Om otrohet och mörkrets makt, om Ubatuba palace? Eller vad jag nu skriver om när jag skriver. Varför i hela världen? Varför inte?"

Så börjar Bodil Malmstens bok Svartvita bilder, som följt mig sedan den kom ut 1988. Och under min långa bloggpaus har jag verkligen funderat på varför jag skriver, varför jag bloggar.

Och svaret jobbar jag på fortfarande men här är en del av det:

Jag skriver för att jag vill förmedla vad jag tänker, tycker, känner och upplever. Jag skriver för att jag vill förmedla ett politiskt budskap men också beskriva min vardag som politiker, mamma, pitebo, båtågare, dotter, fru, ryttare, granne, vän, bokslukare eller vad det nu kan vara. Min blogg handlar om hela mig, inte bara den del som är politiker.

Jag skriver för att jag vill ha en dialog, jag är helt ärligt inte så intresserad av debatt. För debatter leder sällan till utveckling.

Min blogg är inte ett socialdemokratiskt kampanjverktyg även om jag hoppas att den ska hjälpa till att sprida det socialdemokratiska budskapet.

Jag skriver för att jag älskar ord, för att ord är så mäktiga och kan vara så vackra. Jag skriver för att jag tycker att det är roligt.

Jag har ingen ambition att slå några rekord i antal besökare eller i flest inlägg eller i snabbaste kommentarerna på aktuella händelser. Jag skriver om det mitt hjärta är fullt av och om det som snurrar i mitt huvud.

Vill Du följa med på min resa genom vardagen så är du hjärtligt välkommen!

Och precis som Bodil Malmsten gör i boken Svartvita bilder så lånar jag, och skriver under på, en text av Jaroslav Seifert (tjeckisk poet, kommunist var han åxå...)

Poesin bär vi med oss från början.

Liksom kärleken,

liksom hunger, liksom pesten, liksom krig.

Ibland var mina verser pinsamt

löjliga.

Men jag ber inte om ursäkt.

Jag anser att sökandet efter vackra ord

är bättre

än att döda och slå ihjäl.

Piteå, den 2 maj 2009

Helena Stenberg