Idag kom så det slutliga beskedet som jag tycker är helt upp åt väggarna. Stora delar av Plannja stängs, monteras ner och flyttas till Småland. Över 100 arbetare mister sina jobb här i Luleå. Stålstaden Luleå tappar en profil och Plannja som stålbolag tappar sin själ. Varsel övergår nu till rena uppsägningar och i mitt huvud ekar Mauds Olofssons bladder om "Men det är ju bara varsel.." som var hennes svar på allt under hösten när vi försökte förmå henne att agera.

Än en gång visar en koncernledning med verksamhet i Norrbotten att man inte klarar av att svälja stoltheten och gå på en löntagarkonsults rapport som visar på andra möjligheter än en nedläggning. Beklagligt tycker jag men något man kunnat känna från första stund i december när beskedet för första gången kom. Passade efter mitt besök på Plannja och mötet med de olika facken på plats ställa en fråga till näringsministern kopplat till varselsamordnarna som regeringen gjort så stor nyhet av trots att de är tandlösa och saknar såväl muskler som resurser i många fall.

Ikväll går mina tankar till alla dem runt om i vår stad som nu kommer möta arbetslöshetens mörker, hårda vardag och stora ovishet. Kommer vi att klara oss, kan vi bo kvar i huset? Kommer jag att orka vara en bra förälder? Kommer jag att behöva flytta och då med eller utan familj? 

Men grattis kanske man skulle säga, de får ju förutom låg a-kassa också höjd skatt så motivationen i detta borgerliga Sverige måste ju vara stor att söka ett nytt jobb. För så enkelt är det väl att alla arbetslösa bara är lata eler vad Reinfeldt nu säger...