Vet inte om jag är mer lättfångad än andra eller om jag bara är en av dom som vågar vara öppen med mitt missbruk.

Förra året var det långa perioder jag knarkade hemnet.se nära på dygnets alla timmar. Jag kunde exakt vilka hus som låg där, vi besökte några med jämna mellanrum för att se om kärlek uppstod och andra behövde bara säga en summa, en detalj eller stadsdel så kunde jag nära på rabbla upp alla alternativ.

Sjukt, men jag förstod under tiden vi letade hus att vi var många som levde mitt i träsket. Fortfarande kan jag stöta ihop men någon på stan och glatt säga hej eftersom det känns som om vi känner varandra för att mötas av en förvånad blick och inse att det nog bara är många visningstimmar som förenar.

Måste erkänna att jag även under byggandet av vårt nya hus då och då fick ett återfall. Även idag, fyra månader efter inflytt, upptäcker jag ibland att jag är där och klickar runt även om jag för mig själv och min sambo förklarar det med inspirationsjakt för stundande iordningsställande av trädgård.

Nu är jag dock fast igen i träsket, jag säger bara facebook. Vem lyckades få hit mig, den ska få betala ett behandlingshem kan jag lova. Tror min frisör Sebastian ligger risigt till efter lockelser med bilder från Kattilakoski och våra vänner Tanya och Peders bröllop. Det blir gratisklippningar här i massor...

Men någonstans mitt i töcket förstår jag att jag långt ifrån är ensam. Fler än jag är fast i träsket! Var finns hjälpen den dag jag vill bli räddad? Är rädd för att tänket, en ovana ska brytas med en ny vana, bara för mig vidare till Youtube, Second Life eller något annat tidsslukande projekt. Ja just ja, jag har redan blivit husägare. Okej, det var inget...