Skandalerna duggar tätt dessa dagar och Carema står i centrum,
"Döende lämnades framför tv:n" (Falun), ”Mamma fick ingen ny blöja” (Koppargården), ”Patienten ville sova på golvet” (Järfälla) och så vidare.
I dagsläget ligger det ca 150 anmälningar mot Carema hos Socialstyrelsen, och politikerna närmast tävlar om att uttala sig. Men hur hamnade vi här egentligen?
På 1980-talet fördes en debatt om att den "ineffektiva offentliga sektorn" och mot bakgrund av denna genomfördes privatiseringar inom välfärdssektorn. Borgerliga regeringar tog strategiska beslut för att privatisera, men Socialdemokraterna ändrade inte mycket under sin tid i regeringen.
Ökad valfrihet var motivationen och genom den skulle man stärka demokratin, sen var naturligtvis förhoppningar om minskade kostnader drivande, som de ofta är.
Systemskiftet var ett faktum.
Från början var privata aktörer ett storstadsfenomen, och det var många mindre aktörer som etablerade sig på marknaden, ofta icke-vinstdrivande företag.
Idag ser marknaden annorlunda ut, borta är många av dessa små aktörer och vi har istället ett antal stora koncerner som dominerar marknaden, såväl inom skolan som inom vården. Den privata välfärdsmarknaden växer tack vare politiska beslut som skolpepeng och det fria vårdvalet.
Det är företag med tydlig fokus på att vara vinstdrivande och ägs inte allt för sällan av riskkapitalbolag. Riskkapitalet köper systematiskt upp bolag inom vård, skola och omsorg. Nu går 30 miljarder kronor per år till 16 koncerner, det motsvarar att varannan skattekrona som går till privata företag går hit. Vinsten är nära 2,9 miljarder kronor, visar SvDs granskning- "Välfärdens nya ägare".
För riskkapitalbolagen är detta framtiden - säkra intäkter i form av skattepengar som dessutom ökar när behoven i samhället ökar, främst i form av en ökad andel äldre medborgare.
Säkra intäkter och hög avkastning är en dröm för en riskkapitalist.
Om man dessutom gör som Carema nämligen skatteplanerar maximalt, enligt Dagens industri har man använt interna aktieägarlån med kraftigt uppblåsta internräntor på 12% för att skapa ett skatteavdrag på 495 miljoner kronor per år, vilket innebär att man betalar noll skattekronor till det svenska folket på sin vinst. Skattemedel blir till vinst, som sedan trixas bort i balansräkningen och därmed kan försvinna ut ur landet till ett skatteparadis och ner i riskkapitalisternas fickor. Man lever på skattepengar och betalar noll och inget i skatt.
Detta är en dröm för en riskkapitalist och det är på denna marknad medborgaren skall handla med sina offentliga pengar - Valfrihet!
Vad vill Socialdemokraterna göra åt detta?
Hålan Juholt säger så bla här
"Vi anser att det är fel med riskkapitalbolag i äldreomsorgen som har vinstmaximering som främsta drivkraft. Det krävs därför en översyn av reglerna för privata vårdbolags medverkan i den skattefinansierade vården.
Det krävs en översyn av reglerna för privata vårdbolags medverkan i den skattefinansierade vården. Vi måste försäkra oss om att de skattemedel vi avsätter till äldreomsorg verkligen går till vård och omsorg om de äldre. Likalydande och tydliga höga krav på kvalitet ska ställas på såväl privat och kooperativ som kommunal verksamhet. En offentlighetsprincip ska gälla i all skattefinansierad verksamhet och samtliga anställda i skattefinansierad privatdriven vård ska ha rätt till samma meddelarskydd som offentligt anställda. Koncerner inom vård och omsorg ska inte kunna undandra vinster från beskattning genom att tillämpa orimligt höga räntesatser på internlån mellan koncernbolag och dotterbolag.
Vi vill se en bred överenskommelse över blockgränserna kring regelverket för äldreomsorg för att säkerställa kvaliteten och garantera att medel för äldreomsorg kommer de äldre till del". (DN debatt 2011-11-12)
och Carina Moberg, gruppledare i riksdagen kräver debatt
Begäran om aktuell debatt
Det är av högsta vikt för förtroendet för skattesystemet att de pengar som skattebetalarna betalar i skatt används till det som är tänkt. Vidare är medborgarnas vilja att betala skatt självklart också beroende av att den skattefinansierade välfärden håller en mycket hög kvalitet.
På senare tid har flera exempel uppmärksammats i media om att så inte alltid verkar vara fallet. Särskilt har företaget Carema Care uppmärksammats för brister på äldreboendena Koppargården i Stockholmsstadsdelen Vällingby och Tallbohov i Järfälla. Anhöriga och personal har enligt flera medier bland annat berättat om undernäring och liggsår bland de gamla samt brist på personal och vårdutrustning. Samtidigt har koncernen Ambea, där Carema Care ingår, ökat sin nettovinst kraftigt. Rörelseresultatet steg från 88 miljoner kronor 2005 till 624 miljoner kronor 2009, rapporterar Dagens Nyheter.
Parallellt med detta har en diskussion uppkommit kring den handelsmarginal som apoteken får för att handhålla receptbelagd medicin efter apoteksavregleringen. Det framkommer nu krav på att handelsmarginalen ska justeras eftersom lönsamheten är dålig i apoteksbranschen.
Det som förenar båda dessa frågor är att ett flertal bolag, verksamma både i äldreomsorgen och på apoteksmarknaden, genom konstruktioner med internränta fört över pengar från de svenska bolagen till koncernbolag ägda av riskkapitalbolag placerade i skatteparadis utomlands. På så sätt har svenska skattepengar hamnat i skatteparadis. Det är inte rimligt.
För den socialdemokratiska riksdagsgruppen begär jag därför en aktuell debatt om förekomsten av riskkapitalbolag i den skattefinansierade välfärden och deras möjligheter att föra över skattepengar till så kallade skatteparadis.
Carina Moberg
Gruppledare
Kommentar av Mia Sjöqvist - 13 november 19:16, 2011 
