Vi håller på att bli ett land av tro och inte vetenskap. Här närmar vi oss vad som i mänskliga termer kan betecknas som den mycket psykiskt sjuka patienten USA.
Vi har en regering som numera spenderar 90 000 000 000 kronor på arbetsmarknadspolitik som är fullkomligt och totalt misslyckad. 90 miljarder är mycket pengar, oerhört mycket pengar. Yttermera visso är denna satsning inte som vid en investering ett engångsbelopp utan den belastar vår budget år efter år, månad efter månad, dag efter dag. Det belastar det svenska folket med 246 000 000 dagligen, vardag som helgdag. Det har inte skapat jobb i sådan utsträckning att de inte ingår i felmarginalen, med andra ord man kan inte veta om det är skattesänkningarna eller bara andra effekter som lett till den minimala sysselsättningsökningen.

Ett aber i det hela är dock att det mer och mer liknar tuppfäktning inom sysselsättningsfronten. En vän till mig föreslog för en tid sedan så kallade frizoner, vilket innebär områden som ges speciella förmåner främst beskattningsmässigt. Jag avfärdade den idén då, först och främst av nationalekonomiska skäl men till min skam även av politiska skäl. Normalt sett så ger dylika frizoner relativt dåliga resultat, forskning visar till övervägande del detta faktum. Men forskningen ger även indikativa råd till hur detta skulle fungera. Först och främst så behövs en politisk övergripande överenskommelse, i den mening att var entreprenör är garanterad att de villkor som gäller när dessa zoner skapas även gäller om den politiska makten ändras. Få investerar 100 miljoner i ett lågtillväxtområde om de riskerar att få lättnader upphävda nästa val. Som nummer två så gäller det allt eller inget, i detta menas att företag som etablerar sig i en sådan zon inte betalar skatt överhuvudtaget de närmsta tio åren eller så. 3 % rabatt funkar helt enkelt inte, det måste vara stort det måste vara rejält och det måste vara garanterat.