Det finns högt motiverade barn, det finns sådär motiverade barn och det finns barn med total avsaknad av motivation.

Ett märkligt sammanträffande är att huvuddelen av de högt motiverade barnen kan hittas i områden med högt motiverade föräldrar och huvuddelen av de minst motiverade kan hittas inom områden med minst motiverade föräldrar. Vore jag som jag är statistiker så skulle jag dra slutsatser av detta, vilket jag gör. Det finns ingen anledning till att ett barn av Rosengård lyckas sämre i livet än ett barn av Östermalm, med det undantaget att ingen förväntar sig att se nästa statsminister med ursprung i Rosengård.

Vi är ett land där klassresan är fullkomligt möjlig, gratis grundskola, gratis gymnasier och gratis Universitet intygar detta. Många är de jag sett som med större energi än andra kämpar för sin Universitetstitel. Men tyvärr är det alltför få, då den mediokra samlingen från Östermalm alltid sitter där så är det gräddan av gräddan av de från Rosengård som idogt antecknar. Jag kan även påpeka att det är den sistnämnda gruppen som oftast får de bästa betygen och oftast visar insikt och förståelse för sitt ämne.

Inte sagt att en Universitetsutbildning är allt och det slutliga beviset på framgång, långt ifrån är det fallet. Men det är där jag ser dem.
Att klara sig genom grundskolan är inte en lek, jag själv uppväxt i ett område där avhopp var ett alternativ kan intyga detta. Inte är heller gymnasiet det lättaste att ta sig igenom om vänner sedan förr ”hänger” i centrum till långt efter tolv.
Vår grundskola har som mål att skapa en människa som inte finns, tio åringar förväntas utgå ifrån en problemlösningspedagogik. Problemet är att de knappt kan tänka abstrakt, omotiverade elever kommer än längre bort från målet då de varken kan eller upplever motivation att ta detta till sig. Grundskolans studieplan är till för tio år äldre elever som väljer Universitet.

En blivande elektriker skall givetvis lära sig tänka på egen hand, men inte finna lösningen genom kritiskt tänkande. Många är också de elever som inte kan utifrån familjesituation engagera sig i läxor och hemuppgifter. Dessa straffas nu och det finns sannolikt inget värre än att nio år gammal få omdömen i den negativa regionen av en av de få auktoriteter som finns.

På Universitet i den mån jag upplevt det hela så utses inte en elev till idiot för sina ibland idiotiska kommentarer, föreläsaren brukar i stället ta en debatt och låta både förklarningar och kritik hagla. Överbevisad kanske en 20-åring känner sig dum men han/hon kan leva med det. De anses vuxna nog att ta det
I grundskolan så kan en enda liten minimal miss detonera underlägsenhetskänslor och uppgivenhet. Min mening är inte att hugga på lärare vilka ofta är både kompetenta och skickliga. Min mening är att säga att vad som passar sig långt senare i livet inte passar sig långt tidigare. Ingen skall döma någon för att dennes kall är att arbeta inom vården, bli målare, bli elektriker, bli fordonsförare. Men ingen skall heller kräva att de som tio åringar börjar preparera för Universitet.

Grundskolan idag lär kunskaper som för vissa är så abstrakta att de ger upp. Grundskolan borde lära alla att deras värde är lika oavsett val. Grundskolan idag vore förtjänt av en mer disciplinerad undervisning, med regler konsekvenser och ansvar. Den som vill gå till Universitet kommer ges den egna tankens frihet, den som inte vill kommer få en gedigen uppfattning om världen oavsett.
Att se mindre kvalificerade elever från priviligerade hem kämpa utan kamp och barn av utsatta hem bevisa sin förmåga genom att dygnet runt läsa. Straffar båda lika mycket. Minnesinlärning passar inte i en akademisk karriär men med det som underlag ger det en oslagbar kombination.

Jag tror inte resurserna till skolan behöver ökas i särskilt hög grad, jag tror inlärningen behöver ändras in enorm grad.