Jordbrukstödet är i sig en relativt förlegad insatts. Det instiftades åren efter första världskriget för att göra länder självförsörjande inom matproduktion för att undvika fadäser som visades under det första världskriget då blockader förhindrade import av varor bland annat spannmål och kött.
Så tiden rinner sakta ut för att motivera självhushållning och därmed rinner tiden ut för jordbrukstödet. Det är alltid kontraproduktivt när en näring behöver offentligt stöd för att klara sig.

Men det finns en lösning, en marknadsmässig sådan som kan öppna upp våra landskap för en jordbruksektor och lösgöra denna från direkt offentligt stöd.
Lösningen ligger paradoxalt i den offentliga sektorn och dess upphandling. Upphandlingsavtal styrs av EU:s regelverk som stipulerar att all offentlig upphandling skall ske i en helt öppen process där vilken producent inom EU som helst har rätt och möjlighet att lägga en offert, bryter en offentlig institution mot detta kan de förbigångna organisationer överklaga hela vägen upp till Europa domstolen.
Men det finns en möjlighet att sätta ett miljökrav på en upphandling och det finns möjlighet att dela upp en upphandling i flera små delar. Så i upphandlingen kan en kommun eller ett landsting sätta miljökrav på leveranser. En potatis får ha inneburit si och så mängd CO2 utsläpp och så vidare. På detta sätt kan man styra en upphandling mot lokala producenter. Möjligheten finns även att dela upp upphandlingen så i stället för att lägga ut en offert om 10 000 måltider så kan dietister skapa en meny för de inom landstingets och kommuners omsorg. Genom detta så kan man lägga exempelvis lägga ut 5 offerter på 2 ton potatis, 3 offerter på 1 ton fläsk, 4 offerter på 500 kg fisk och så vidare.

I dagsläget så sker största delen av upphandlingen som fullständig, det vill säga hela måltider beställs. Genom att dela upp upphandlingen får förvisso kommunen eller landstinget en större belastning vid upphandling men genom miljömässiga krav och uppdelad upphandling ges lokala producenter en långt större möjlighet att delta i upphandlingar. Vilket gynnar det lokala näringslivet såväl som miljön. Utöver detta så har man vid mätningar av näringsinnehåll i kompletta långtransporterade måltider uppmätt en näringsförlust kring 50 %. Vilket är en stor del av förklarningen till att äldre ofta är mer eller mindre undernärda.

I Västerbottens läns landsting har man tillämpat detta i något mer än ett år, det har visat att den extra kostnaden för upphandlingen har betalats tillbaks fyra gånger om. Patienter tillbringar i genomsnitt 1,2 dagar mindre tid på sjukhus. Man har även sett ett stort fall i antal benbrott hos äldre, då underhudsfettet ökat totalt sett och detta fungerar som en kudde vid fall.

Även miljömässigt har detta gett effekt då transporter av råvaror har minskat betydligt. Utöver detta som inte har mätts kan man anta att slitage på infrastrukturen minskat något.

Samt så upplever jordbrukare en bättre ekonomi i sin näringsutövning och ett minskat beroende av stöd från det offentliga jordbrukstödet.
I dagsläget finns i huvudsak tre leverantörer av måltider till den gemensamma sektorn, dessa levererar färdigrätter som transporteras upp till 500 km. I Västerbotten finns över 100 leverantörer som levererar färsk mat med långt under 500 km transportsträcka.

Om alla kommuner och alla landsting skulle börja tillämpa denna princip för upphandling vore det ett stort stöd till våra jordbrukare, en miljömässig vinst och sannolikt i längden en vinst för kommuner och landsting.