Äras den som äras bör kan man säga om Anders Borgs senaste utspel. En gång i tiden var jag som färsk student nyliberal i mitt tänkande, arbetslöshet var frivillig sänktes bara löner skulle magiskt nya jobb dyka upp. Jobbskatteavdraget var tänkt att stödja just detta, lägre skatt på arbete än bidrag skulle göra det lönsamt för arbetslösa att träda in på marknaden. Sedan växte jag upp och mognade och då blev jag socialdemokrat på heltid.

Nu har Anders Borg äntligen lanserat satsningar på vår infrastruktur. Just infrastruktur är en av de bästa stimulanser en ekonomi kan få. Dessutom är vår infrastruktur i starkt behov av utbyggnad och reparationer. För varje människa som arbetar i restauration och utbyggnad så skapas ungefär tre nya jobb. Jag har insisterat länge på att infrastrukturen är perfekt att satsa på i dagsläget. 1 Den är körd i botten, 2. Det stimulerar ekonomin kraftigt och i dagens konjunktur tränger den inte ut jobb inom privat sektor. 3. Den har en solnedgångsstruktur dvs. det är inga permanenta ökningar utan det tar slut vid en viss tidpunkt så staten behöver inte oroa sig för impopulära neddragningar när konjunkturen vänder, ökar man exempelvis barnbidraget med 500 kr/barn så kan det politiskt vara svårt att dra tillbaks en sådan höjning så man kan i slutändan sitta fast med det. Det är ett av huvudproblemen i praktisk keynesianism. Stater som tillämpade keynesianism med barnbidrags metoden satte sig fast i en egen fälla. Det blev en form av keynesianism i lågkonjunktur och icke keynesianism i högkonjunktur. Keynesianism handlar om att dämpa både hög och lågkonjunkturer men endast i de fall där penningpolitiken misslyckas, normalt sett i vanliga konjunkturnedgångar så sköter centralbanker konjunkturpolitiken, ofta med stora framgångar, nu är vi i ett läge där centralbankernas ammunition nästan är slut och då behöver finanspolitiken storma in.