Professor Charles Kindelberger en makroekonom skrev 1973 boken The world in depression 1929 – 1939. Som sannolikt är den mest heltäckande beskrivningen om orsaker och verkan av den stora depressionen. Till skillnad från många av hans samtida kollegor som i huvudsak arbetade med att utifrån depressionen som fenomen skapa teorier till varför världen föll in i detta fenomen som orsakade ohyggligt lidande och enorm kapitalförstörning. Beräkningar OECD gjort visar att mer kapital förstördes under depressionen än under det efterföljande världskriget.

Mest prominent av teoribyggarna är Keynes och hans banbrytande bok som beskrev hur beteende såväl som fundamentala faktorer spelar en roll i både en återhämtning och som utlösande faktor. Beteende sidan av keynesianismen föll i glömska för en mer teknokratisk syn och har först nu sett ett återuppväckande i beteende ekonomin. Utöver Keynes så skapades mycket av teorigrunderna till makroekonomin av Minsky, Fisher, Dornbush för att nämna några. Alla dessa teorier kastades givetvis överbord då de var alltför funktionella och istället tog mikroekonomin och den hyperratinella konsumenten över. Positivistisk ekonomi formulerad av Milton Friedman blev forskningens grund, denna teori anger att om verkligheten inte stämmer med modellen så stämmer modellen om den bygger på rationellt agerande. Lite som att om du ser en palm i en skog så finns den inte för det borde inte växa palmer så här långt norrut. Eller om du har en korrekt gjord karta och den inte anger att ett berg som du ser finns så kan du springa rakt in i berget för kartan är bättre och rationellare än naturen.

Vad som särskiljer Kindelberger från övriga ekonomer var att hans forskning mer kan liknas vid en ekonomisk historikers forskning. Han fäste större vikt vid att precist beskriva verkligheten och vad som hände än att söka bakomliggande teorier och presentera lösningar för framtiden.
Den stora depressionen började inte som många tror med börskraschen i USA 1929, inte heller med Kreuger kraschen 1932. Kraschen skapade fröet till vad som blev depressionen men med rätt åtgärder hade vad som var en recession aldrig blivit en depression. Agerandet som följde skapade modern historias största kollaps.

Epicentrum till depressionen låg långt ifrån Wall Street, allt började i Wien. Detta lilla land upplevde en bankkris, staten försökte förhindra detta genom att injicera kapital i bankerna men detta ledde till att staten blev insolvent och kapitalet som injicerats var inte nog. Österrikiska bankers kollaps ledde till att tyska banker blev insolventa då de lämnat krediter till Österrikiska banker, detta ledde till att Brittiska banker genom lån till Tyska banker blev insolventa. Federal Reserve höjde räntan för att förhindra kapitalutflöde vilket i princip är vad som slutligen bröt den amerikanska ekonomins ryggrad och fallet ner i avgrunden. När man nått till detta tillstånd omkring 1931 så fanns inte längre någon möjlighet att förhindra fallet utan en enorm global kordinerad insatts. Hade man stakat upp de Österrikiska bankerna i ett tidigt stadium med internationella insatser hade de länder som stöttat bankerna kommit undan med promillen av kostnaden som den kraftiga depressionen orsakade och kanske undvikit ett världskrig.

Varför gjordes inget blev en fråga som ännu saknar svar. I tiden före första världskriget hade Storbritannien fungerat som världsbank av ett slag i kraft av sin ekonomiska dominans under 30-talet saknade Storbritannien den förmågan och den nya världsmakten USA var ännu ej redo för rollen som den tog 1945.

Frågan om att göra något besvarades samstämmigt med att det var någon annans fel, någon annan skulle gjort något, någon annan bar skulden och själva var man för små att göra något. Samt hade man gjort något så hade marknadens förtroende förlorats.

Detta låter oroväckande likt dagens politik, det är Greklands fel, det är Spaniens fel det är tandféns fel, det är jultomtens fel och ingen kan göra något. Tyskland som Merkel sagt kan inte bära en hel kontinent vilket är sant, USA kan inte heller lyfta hela världsekonomin vilket det gjort vid ett flertal tillfällen sedan 1945 trotts detta. Tyskland kan inte ensamt rädda världsekonomin däremot kan Tyskland ensamt sänka densamma. I kraft av EUs stormakt kan Tyskland stimulera den Europeiska ekonomin och därmed lyfta negativa BNP siffror till positiva siffror. Med tillväxt i ryggen kan EMU länderna presentera en starkare ekonomi och på så sätt visa världen en starkare finansiell ställning.

Om jag lånar 3 miljoner av min bank för att köpa en lägenhet i Stockholm för att ta en anställning som betalar 90 000 kr/mån anser min bank mig vara en mer solvent och finansiellt stark kund än om jag inte lånar dessa pengar och behåller mitt jobb som betalar 20 000 kr/mån.
På samma sätt kan man ta sig ur övervikt genom att svälta sig själv och bli lättviktig men svag eller köpa sig ett träningskort och bli lättviktig men stark i god hälsa.

Dagens EMU ledarskap är mycket oroväckande, Grekland är mer eller mindre ett förlorat fall men om man ens riskerar sannolikheten att Spanien ligger illa till kan så mycket att det är svårt att föreställa sig hända. Tecknen är inte goda, på samma sätt som ingen hade ansvaret men alla andra gjort fel finns det resonemanget idag i både politikers och Europeiska institutioner världsbild. ECB tycker politiker gör fel, politiker tycker andra länder gör fel, och ingen är ansvarig för något. Den sista Europeiska externa livlinan ser ut att brista då hoppet om en amerikansk tillväxt skulle kunna stötta Europa grusas. Allt är i händerna på nationer som vägrar ta ansvar men är villiga att utkräva sådant med en centralbank som inte är en centralbank enligt gängse definition.

Inflationen som Tyskland är så enormt skräckslagna för, kan om det värsta inträffar bli till en deflation av Japanska mått. Man får hoppas att de i så fall med sin 30 % arbetslöshet, kollapsande export, fallande BNP och räntor på sin statskuld kring 8 – 9 %. Finner nöje i en deflation på 5 %.