Tyvärr har historien gett honom alltför många rätt och alltför få fel. I dåtid kan president Herbert Hoovers bevingade ord att i grunden är ekonomin sund sagda 1930, ord uttalade i startsträckan av vad som skulle bli den djupaste depression USA genomgått. På samma sätt då som nu var det viktigt att hålla statens finanser i schack för att the confidence fairy skulle hjälpa ekonomin.
I närtid uttalades nästan exakt samma ord av förre FED chefen Alan Greenspan när ekonomin 2006 förberedde sig för ett hopp ned i avgrunden. I grunden var den amerikanska ekonomin sund… om så är fallet så undrar man vad som i så fall är en osund ekonomi, en ny våg av digerdöden?

2008 så informerade oss den europeiska politiska expertisen om att under inga som helst omständigheter skulle någonsin Grekland lämna euron punk slut. Nu bedömer en relativt enad ekonomisk expertis att sannolikheten att så sker är överhängande, en inte liten skara menar till och med att det är sannolikt och vissa menar att det är oundvikligt. Men få utanför den politiska kretsen hävdar att det inte kommer ske.
Nu 2012 så befinner sig världsekonomin i ett mycket kritiskt skede. En avgörande faktor till att vi är där vi är består i oförmågan hos europeiska politiker att hantera problemen man ställts inför. Det enda säkra vi idag kan säga är att de styrande i Europa konsekvent missat tåget och inget talar för att denna veckas toppmöte kommer leda till en förutseende och stabilitetskapade politik. Möjligtvis kommer Tyskland att vara aningen mer benägna om ett år eller så när den fulla kraften av krispolitiken slår igenom även där att idka stimulanspolitik. Sannolikheten att de Sydeuropeiska länderna efter att ha tvingats späka och piska sin ekonomi sönder och samman kommer tillåta detta är bortom det sannolikas gräns.

På samma sätt som Tyskland och Frankrike satte ett giftigt prejudikat genom att ögonblickligen efter att EMU sjösatts bryta mot regelverket så skapar man med sin hårda besparningspolitik en spelplan som när den måste tillämpas hemma kommer sända Merkel rakt in i oppositionsledarens roll utan att passera gå. Försöker man från tyskt hålla stimulera sin ekonomi kommer en majoritet av EMU länderna sätta stop för detta. Det är inte rationellt men det är politik.

Att hävda att penningpolitiken är tillräcklig för att ordna till ekonomin är ett korrekt antagande i normala konjunktursvängningar. Att hävda detsamma efter en efterfrågekollaps är att medvetet fara med osanning eller att inte veta om vad som händer vid dessa situationer. Vilken som är värst är svårt att svara på men slutresultatet blir detsamma, dagens ekonomiska politik.

Det är som att reagera på den andra formen av ekonomisk chock med efterfrågestimulans, vad som händer då kan ses i effekterna av oljeprischocken på 70-talet. Stagflation blev ett nytt ord i den ekonomiska ordboken. Vad man borde gjort då är det man gör nu och det man gjorde då borde göras nu. Hade den ekonomiska politiken förblivit återhållsam och riksbankerna låtit oljepriset slinka igenom inflationen så hade man inte behövt kraftigt höjda räntor senare för att stävja inflationen, om priset på en tillgång som nyttjas mycket kraftigt men temporärt stiger behöver inte en riksbank reagera då det är en engångshändelse och inte kommer åter. Anta en momshöjning på 5 % på alla varor och tjänster, detta skulle leda till att inflationen allt annat lika gick upp 5 % året den infördes. Året efter skulle den direkta effekten vara borta och återstå skulle eventuella löneökningar för att kompensera för prishöjningarna finnas som risk. Detta skulle dock inte föranleda till omedelbara åtgärder utan först skulle riksbanken se om och i vilken utsträckning den så kallade kärninflationen steg.

I vilket fall så har den ekonomiska politiken i 2 fall av 3 misslyckats att agera på ett korrekt sätt. Hade inte andra världskriget inträffat så hade det varit 3 av 3 missar.
Det är inte nog med penningpolitik numera, trots att ECB ännu inte fullföjt det naturliga steget att sänka räntan till 0 % av någon oförklarlig anledning. Inflationen är låg, kärninflationen lägre så någon vettig anledning finns inte om man inte som Hoover jagar den icke existerande confidence fairyn. Finanspolitiska åtgärder är nödvändiga och just därför kommer inga att göras, åtstramningarna kommer även att leda till att när ekonomin en dag vänder, för det kommer den göra men 10 år senare än vad som varit möjligt, så kommer majoriteten av EU ländernas statskulder vara högre än de varit om man med beslutsamma åtgärder kortat av nedgången till ett eller två år. Det kan liknas vid tandvärk, desto längre man drar ut på att gå till tandläkaren desto större blir smärtan och desto högre blir räkningen.
Så för att återknyta till Bismarck, panik är det dags att få när man från officiellt håll förnekar något 1930 förnekades att ekonomin var på fallrepet, 1991 förnekades att den fasta växelkursen skulle överges och sommarvikarier beskylldes av statsminister Carl Bildt för att ha gjort en ickenyhet till nyhet, 1999 var aktiemarknaden inte övervärderad, 2006 var amerikanska ekonomin fundamentalt stabil, 2008 skulle Grekland aldrig lämna euron och nu det senaste mycket alarmerande officiella uttalandet så kommer eurozonen aldrig under några som helst omständigheter att bryta samman. Innan detta sades så var jag skeptiskt till eurozonens kollaps då det skulle vara så enormt kostsamt, nu är jag inte längre lika säker. För de politiker som idag hävdar att penningpolitiken är nog rekommenderar jag The General Theory of Employment, Interest and Money av John Maynard Keynes, samt de något mer moderna skrifterna av Paul Krugman.

Nu har desamma som misslyckats att utföra rätt åtgärder 2,5 av 3 gånger, desamma som aldrig är före men alltid är efter sagt att det finns ingen risk att eurozonen kollapsar. En sannolikhetskalkyl visar att sannolikheten att de har rätt är rätt låg, sannolikheten att de gör rätt är lägre.
Så om jag inte oroade mig för euron förr så gör jag det nu.

Bismarck hade ytterligare ett citat till eftervärlden ”If you like laws and sausage, newer find out how they are made”