Världen har varit långsam att nå insikt att vi lever i skuggan av en av de största ekonomiska katastroferna i modern tid. Men nu när människor börjar nå denna insikt i land efter land på vår kontinent, i land efter land på vår planet, vet ingen varför detta händer. När vi i början saknade nog hög grad av krismedvetenhet och allt för många gjorde allt för litet. Har vi nu börjat sakna tro på framtiden. Vaknar vi nu från en magisk dröm för att stå inför en mörk verklighet eller är vi i en mardröm som vi kommer vakna från?
Vet inte om det är en illusion som fortfarande kan upprätthållas av alla billiga krediter men ser man sig runt om i det svenska samhället ser inte jag några större tecken på kris. Medelsvensson verkar leva i en form av förnekelse kring problemen i Grekland etc. och konsumerar glatt vidare utan tanke på morgondagen.
Det är inte kunskap som saknats. T ex varnade
många ekonomer för euron därför att de visste att zonen inte var ett optimalt valutaområdet. Pro- blemet är att politiker inte vill använda kunskapen. Politiker i Sverige destabiliserade vår kärnkraft genom att förbjuda forskning om kärnkraften. Politiker köper röster. Keynesianismens svaghet är att politiker alltid kan leverera köpkraftsstimulerande under- skott men nästan aldrig överskott. Så växer statsskulderna.
Det är ett problem i sanning att politiker är alltför glada i att trycka på utgiftsknappen när det råder goda tider och ovilliga när det råder dåliga tider i värsta fall (se USA) eller i näst värsta fall att gasa i nedgångar men undvika bromsen i goda tider. Första fallet är direkt skadligt genom att låta konjunkturuppgångar bli bubblor och krama åt utgifterna i nedgångar, det andra alternativet gör samma sak men inte lika illa och sattsar i alla fall resurser i nedgångar.
Man kan inte ta finanspolitiken från den politiska makten som man gjort med penningpolitiken för då blir frågan vad är i så fall valen till för? Men man kan kontrollera vad man gör med relativt sofistikerade metoder. Investeringar är en sådan, staten kan nu lägga ut ett jättelån på 10 år och betala negativ ränta på det, 1,2 % ränta-2 % inflation=-0,8 % ränta. Med dessa pengar kan sattsningar göras i infrastruktur (som är i akut behov av investeringar oavsett) i och med att vägar, järnvägar, vindkraftverk, digitala nätvärk osv. någon gång blir klara (förutsatt att vi skippar hallandstunnlar) så faller utgiften naturligt ut ur budgeten, bonusen är att göra det nu och inte senare är att man inte konkurerar med andra projekt i så hög grad och därigenom inte slår i flaskhalsar med löneinflation som följd. Man kan sattsa på utbildningar, både kompletterande och vidareutbildningar som även de tar slut (se kunskapslyftet). Bidrag till kommuner och landsting ges på år för år basis vilket betyder att man i en starkare ekonomi helt enkelt inte ger mer. Arbetslöshetsförsäkringen kan göras rörlig, där som exempel KI avgör konjunkturläge och när situationen är sådan att det helt enkelt inte går att hitta sysselsättning så betalas en högre procent ut medan vid goda tider en lägre procent betalas ut. Spannet behöver inte vara stort 70 - 90 %. Att höja barnbidraget som finanspolitisk åtgärd kan bli vådligt när man senare i bättre tider skall sänka det. Så politiskt sett så bör fokus lika på "sunset" åtgärder som har en naturlig avslutning. När vägen är byggd är det inte så mycket mer att göra. För det har varit ett av de större problemen att praktiskt omsätta keynesianism eller efterfrågepolitik att avbryta denna när det ser bättre ut. Det finns en tid för austerity och det är när det ekonomiska tåget går, då skall underskott bort och bli överskott. Man skall inte låsa sig fast i en eller annan skolbildning. Efterfrågepolitik hade ekonomiskt varit katastrof i Sverige 1994. Austerity är katastrof nu. Till Leif, vi är i mitten av en enorm fastighetsbubbla som kan gå åt två håll, pysa ut långsamt med inflation och stillastående priser över en 5 - 10 års period. Eller total kollaps. Jag hoppas på en pysning men historiskt sett är det värre alternativet vanligast tyvärr, då får vi se om Borg kan springa rung och slå sig för magen om vår fantastiska ekonomi. Den fallande exporten är oroande då det kan leda till uppsägningar som leder till större säljtryck på fastigheter...sen poof och vi ansluter oss till sydeuropa.
Det kan te sig som en självklarhet för oss idag, om ser på det hela i backspegeln. Kreditsamhället syftar jag på, att man lånar ut "dåliga" krediter. I snitt lånar man ut samma kredit 9-11 ggr om till olika kredittagare.
Det går ju inte att bygga ett samhälles finansiella system på lånade, "påhittade" pengar. Och att man helt kapitulerat inför vem som har "rätt att trycka nya pengar", jag syftar på att det "skapas" nya pengar varje gång någon köper något på kredit. Köper man en soffa på IKEA på kredit för låt säga 25.000 kr, så skapas 25.000 nya kronor i systemet. Varje aktör som har ger kredit har fått rätten att "trycka nya pnegar " på detta sätt. En rätt som förr i tiden var förbehållen kungen, staten eller riksbanken erller motsvarande. Idag har vemsomhetl rätten att skapa nya krediter. Helt vansinnigt system. Men vad är alternativet, när vi lever i ett konsumtionssamhälle, där allt bygger på att vi konsumerar värdelösa varor och tjänster av varandra? Där vi snart till och med ska betrakta varandra som kunder och inte medmänniskor? Man tillverkar till och med varor med avsiktligt förkortad livslängd för att öka konsumtionen. Se på USA idag som är tvingad till att ständigt befinna sig i krig, för att det skapar arbete åt det amerikanska folket. Skulle det bli fred där skulle arbetslösheten i krigsindustrin och amerikanska krigsmakten skjuta i höjden. Det vore en katastrof för landets ekonomi och skulle troligtvis innebära slutet för USA, då det redan är i mkt utsatt ekonmisk situation.
Vad som hänt i kredithänsende är att medelklassen, om en sådan fortfarande finns, har kompenserat en icke ökande köpkraft med krediter. Som i ditt exempel soffan som köps med kredit skapar mycket riktigt pengar. Hade den köpts med kontanter hade inte samma sak inträffat.
Men problemet ligger inte i tillgången på kredit, den är en konsekvens av att vi de senaste 30 åren genomgått en monumental omfördelningsprocess. Från 90 % av befolkningen till 10 % av befolkningen. USA kan stå som det mest extrema fallet, sedan 1980 har de 90 % "fattigaste" i befolkningen sett sina reallöner öka med 2 % totalt. Så igen totalt inte årsvis, detta motsvarar en ökning med 0,066 % per år, utvecklingen i Europa har varit likartad men mindre extrem med Storbrittanien som undantag som mest liknar USA. Detta bortfall har som sagt kompenserats av krediter i högre och högre utsträckning. Hade som exempel realinkomster ökat i relation till BNP i samma utsträckning som under perioden 1950 - 1970 som är den period som aldrig tidigare eller senare var den period världen växte som mest, hade lönen för en lärare varit 45 000 kr i månaden, en undersköterska 33 000 kr, en VD 200 000 kronor. Istället ligger läraren och undersköterskan under 30 000 och VDn över en miljon. Detta i Sverige med komparatibelt låga löneskillnader. I USA finns inte ens relevanta jämförelser då inkomstkillnader har växt till nivåer som inte funnits sedan 1800 talet. Allt detta har lett till en samantagen konsumtion i högre eller mindre utstäckning beroende av kredit. Dessto mer dessto känsligare, som fallet USA visade med all önskvärd tydlighet. 1960 kunde en familj med sina inkomster med vettig sannolikhet spara en del av denna under ett decennium och med denna summa som handpenning köpa ett hus. Idag, framförallt i storstäder så finns ingen sannolikhet för ett ungt par att kunna göra samma sak. Lönen i relation till priset gör att det sparkapital som behövs givetivis kan uppnås men till kostnaden av kraftig återhållsamhet under en mycket lång period. Räknar man in pristegringar så finns för medelhushållet kapital för nuvarande boende och billig mat över efter att sparbehovet fyllts. Inkomstfördelningen har inte bara påverkat tilliten till krediter, de fyller trots allt en viktig funktion. Men om den varit jämnare hade sannolikt mindre av den använts, tittar man på länder som har en jämnare inkomstfördelning så är kreditmassan per capita också lägre. Den mest negativa konsekvensen är dock att potentiell tillväxt hämmats, åter med USA som exempel så har den rikaste 1 % ökat sin inkomst med 45 % under denna period, jämfört med 2 % är det oerhört mycket mer men motsvarar endast 1,25 % årligen. Under den föregående perioden var den genomsnittliga inkomstökningen 2 % för alla. Så även de rikaste har sett sin standard öka långsamare, så alla är förlorare vissa mer vissa mindre men alla har förlorat. Detta av den enkla anledningen att om allas inkomster stiger stiger allas köpkraft och då stiger sparandet som skapar resurser för framtida investeringar samt så stiger konsumtionen vilket ger högre vinster vilket gynnar kapitalägarna. Inte sagt att alla skall tjäna lika, det snedvrider lite väl mycket men letar man kausalitet så finns den i min mening i högerkrafternas erövring av den ekonomiska agendan, för utvecklingen har på inget sätt påverkats av vilken typ av exekutiv makt ett land haft. Utvecklingen i USA och Storbrittanien startades av Republikaner och de konservativa, men fortigick under Clinton och Blair.
Det låter som ett troligt samband mellan stora inkomstskillnader och stora kredituttag. Psykologoskt vill låginkomsttagarna unna sig samma prylar och lyx som de med högre inkomster, vilket gör att det lånar till sig pengarna istället för att tjäna ihop dem.
Frågan är hur man hur man på bästa sätt bryter det? Främst med mer lika inkomster och även med att ändra människors konsumtionsfilosofi, tror jag. Man måste få människor att hitta andra värden än konsumtion och att vi inte ska betraktas i människovärde efter hur mycket vi konsumerar.
Livskvalitet och upplevelsevärden är mycket svårt att skatta, främst för att ofta kan individer inte själva ge en värdering vad gäller sina preferenser. Alla vill ha en bra miljö men är olika villiga att avstå/betala för det. Något som generellt sänker konsumtionsviljan är nationella samliingsinsattser. Storkrig är en av de mest märkbara sådana händelser men att starta ett värlskrig för att få människor att omdefiniera sina preferenser är en aning att ta i. Ett positivt exempel är JFK när han sade att USA skall ha en människa på månen innan decenniet var slut (1960-talet) detta skapade ett gemensamt mål som när det lyckades 1969 var kärnan till enorm stolthet och framtidstro, inte bara för amerikaner utan globalt. Utöver en månlandning skapades även spin-off teknologier som datachippet och teflon, varav datachippet kanske är 1900 talets största uppfinning. En gissning är att skulle man mäta global "lyckopoäng" från detta och detsamma om man exempelvis gav jordens innvånare 2 uns guld. Så skulle månlandningen vinna stort. Kostnaden för månlandningen är i princip 0 då teknologin som utvecklades har gett så många nya innovationer men bortser vi från detta så kostade det i regionen 500 miljarder dollar. Trotts denna enorma kostnad skulle guldet ca. 500 miljoner ton kosta 22 triljoner dollar. Förvisso är det ovan spekulation men låt säga att Obama gick ut och sade att innan 2025 så skall USA konsumer 0 fat olja. Med dagens politiska läge där representanthuset består av kvalificerat rubbade republikaner så är det givetvis omöjligt. Men en sådan vision skulle kunna få människor att fokusera gemensamt mot ett produktivt mål.
Historien visar att människor kan sätta annat än ekonomi åt sidan för att uppnå gemensamma mål. Dagens politk visar att sådana visioner inte kommer komma i närtid. Vad gäller rent ekonomiska medel så är lösningen superenkel, se till att alla får del av uppgångar. Skulle löner återigen börja följa den allmäna tillväxten skulle detta på lång sikt leda till högre tillväxt. Tjänar medelinkomstagare 40 000 kr realt i månaden så lånar man mindre och inte bara det man sparar mer. Sparande leder till mer resurser till kapitalaccumulation som det så vackert heter och detta leder till högre tillväxt som leder till högre realöner, osv. En stor anledning till att vi gått från en trendtillväxt på mellan 3.5 till 4 % till 2 % ser ut att ligga i det minskade sparandet. Lägger man linjen för tillväxt på samma graf som sparandet, så visar den att sparas det mer är tillväxten högre, sparas det mindre är tillväxten lägre. Så även de superika skulle tjäna på jämnare fördelning. Utan medelklass så försvinner fundamentet för en stabil ekonomi och stat. 30-talets lyft för antidemokratiska rörelser var en konsekvens av att medelklassen försvann i Tyskland, Italien, Ungern och Rumänien. Avsaknad av medelklass släppte fram kommunismen i Ryssland. Innan New Deal och Roosevelt var det politiskt rätt darrigt i USA. Samt den moderna demokratins vagga Storbrittanien vaggade märkbart. Sverige som kom undan rätt lindrig genom att tillämpa Keynesianism före Keynes formulerat det och en rätt aggresiv devalvering klarade sig relativt skadelöst. Politiken har väldigt lite att komma med i dagsläget. Man tillämpar konsekvent rätt metoder på fel saker. Keynesianismen är kur för en efterfrågerecession, en sådan vi har nu. Trots det tillämpade man keynesianism på en utbudsrecession (oljekrisen) I det läget hade återhållsamhet och skattehöjningar/åtstramningar varit rätt metod, efterfrågan fanns där men en inputvara(olja) steg kraftigt i pris. Genom att staten gick ut med stimulanser så trängdes dessa med en hyffsat stark privat sektor, som konsekvens stack inflation och räntor iväg och detta fortplantade sig till den privata ekonomin som plötsligt såg finansieringskonstnader och priser stiga vilket ledde till det som kom att kallas stagflation, en situation där både arbetslöshet och inflation stiger. Högern tog detta som intäkt på att Keynesianism inte fungerade, vilket det inte gör i sådana lägen. Sveriges problem 1995 var likartade i det att efterfrågan inte var problemet utan insattsvaror hade hamnat totalt felprisatta och räntorna skenat. Hade vi tillämpat Kenesiansim där så hade det gått riktigt illa. Sedan har vi nuvarande kris som är en efterfrågekris. Det finns mängder av ledig kapacitet, företag har aldrig tidigare i historien realt sett haft mer pengar i sina kassor. Anledning till detta är att om företag med nuvarande kapacitet inte säljer allt de producerar så saknas i hög grad anledning att investera i ytterligare kapacitet. Dagens politiker hävdar att för att återfå tillväxt måste hinder och skatter bort för att stimulera företag och människor att investera och starta företag. Men vem skulle bygga ett varuhus i Sahara? även om skatten var 0 %, lönerna på existensminimum, och marken gratis. Svaret är vad jag vet ingen, finns inga kunder så är allt annat ovesäntligt. Därför är nu Europa och eventuellt USA i recession, när konsumenter, företag, offentlig sektor alla samtidig sparar, vem skall då köpa. Så man kan sänka skatterna till 0 % för företag och de kommer inte investera mer, man kan ge bort aktiekapital till hugande entreprenörer och fler företag kommer inte startas. För basen, köparen finns inte. Så på samma sät som man felaktigt tillämpade en efterfrågestimulerande politik som orsakade och inte botade oljerecessionen. På samma sätt tillämpar man nu en åtsramningspolitk som orsakar recessionen inte botar den. Hade man gjort tvärtom hade vi varit rikare nu. Istället körs nu sannolikt "austerity" i botten och när det visar sig om 5 - 10 år att det gick käpprätt åt h-e så har mängder av unga årsklasser, stora kapitaltillgångar förtvinat och kommer alldrig att utnyttjas optimalt. Man säger från högerhåll att vi kan inte moraliskt sett lämna över en massa skulder till våra barn. Jag tror våra barn hellre tar skulder och ett jobb än förörjningstöd och arbetslöshet. Dessutom så betalar tillväxt av på lån. Men politiker äger numera frågan och de kommer driva sin sak ad absurdum. De är som läkaren med bara ett läkemedel mot allt. Keynesianism är till för efterfrågekollapser, austerity för utbudschocker. Nationalekonomin har botemedel mot båda, artiklar och böcker finns i tusental. Tyvärr kan inte politiker tillämpa mer än ett botemedel oavsett sjukdom. När recessionen kommer hit, vilket senaste exportsiffrorna vissar sker i expressfart så har inget parti en lösning. Lägger man vår ekonomiska plan bredvid Högerns skiljer den med mindre än 0,25 % av BNP. Samtidigt kan staten nu låna 1000 miljarder till 1,2 % ränta på 10 år i ett läge med 1,8 % inflation. Antar vi att ett sådant lån skulle tas så innebär det att vi årligen betalar 12 miljarder mer i ränta (0,3 % av BNP) antar vi att inflationen hamnar i snitt på 2 % per år vilket är riksbankens mål och slutligen trenmässigt växer med realt 2 % årligen de närmaste 10 åren. Då är skulden när det är dags att betala tillbaks den värd 675 miljarder, dvs bara genom att betala räntan har tillväxt och inflation amorterat 325 miljarder eller c:a 1/3. Anta att vi tar dessa pengar och bygger en rejäl infrastruktur, immateriell och materiell, så sitter vi med världens bästa järnvägar, miljövänliga vägar, supersnabba hamnar, kollosala forskningsnätverk, grön energiforskning i världsklass, energisnåla fastigheter över hela landet. Med andra ord ett land andra länder vill vara. Antar vi att investeringarna av lånet ökar på tillväxten med 0,5 %(vilket den som minimum skulle göra) Så har vi 100 miljarder till från den tillväxten amorterat. När skulden skall återbetalas är det givetvis 1000 miljarder som skall återbetalas men genom tilläxt+inflation så motsvarar 1000 miljarder om 10 år 575 miljarder idag. Men inget parti kommer driva en sådan politk då de är livrädda för att framstå som oansvariga med statens finanser. En VD som missade en liknande investering skulle få sparken.
Förnamn och efternamn är obligatoriskt. E-postadress och webbadress är valfritt.
Skriv sedan din kommentar och klicka på Spara kommentar. |
Mattias Ericsson
Kommer Svensk arbetslöshet nå 10 % 2013
Senaste blogginläggen
Visa samtliga tidigare inlägg
Sök på webbsidan
|
Kommentar av Leif Andersson - 6 juni 21:24, 2012 
67%
25%
8%
Mattias Ericsson Karlstad, Mobil: 073-626 11 37, Skicka e-post till mig
Copyright © 2013 Mattias Ericsson, www.s-info.se
0,10498
