Så utan att gå in på statistik vilket jag snart kommer göra så kan jag som privat resenär märka en avsevärd försämring. Restiden från Göteborg till Stockholm har ökat med omkring en timme. Oftast flyger man numer den sträckan, något som i min mening är obekvämt och kräver ett stort antal byten. Förutom detta finns inte det flygplan skapt som släpper ut mindre än ett tåg.

Så vad har hänt? Förklarningen är enkel under 10 år har Banverket och Trafikverket varit underfinansierad. Sedan 2006 har man till och med plockat ut pengar från vår infrastruktur för att finansiera geniala saker som jobbskatteavdrag, restaurangmomsänkingar, arbetsgivaravgiftsänkningar och annat smått och gott. Om nobelpriset hade ett antipris som Oscarn har sitt Golden Rasberry så borde detta tilldelas att delas av Borg, Reinfeldt och Maud Olofson.

Vår infrastruktur vilket är bland de viktigaste faktorerna för ett bra företagsklimat ges inte längre resurser att underhålla infrastrukturen fullt ut. Än mindre bygga nytt. Alla som äger ett eget hus vet vad som händer om man täpper till vattenläckan och inte ringer rörmokaren fort. Det som hade kostat lite när skadan skedde kan kosta mer än man har råd med om man låter för lång tid gå. Till slut kan vi sitta med en infrastruktur som i princip behöver byggas om.

Att Socialdemokraterna i sin skyggbudget sattsar på utbildning är mycket bra. Största anledningen till att vi har arbetslöshet idag har inte att göra med avsaknad av jobb, det finns det fortfarande trots lågkonjunktur relativt gott om. Största problemet är att vi inte har en arbetskraft som kan ta dessa jobb. Men en oroande faktor är att man biter sig fast i tron att statskulden bara har en väg att gå och det är ned. De investeringar och de uppgraderingar vi skulle behöva göra i vår infrastruktur rör sig om satsningar på flera hundratals miljarder. Det handlar inte bara om vägar och järnvägar, det är hamnar, flygplatser, immateriell infrastruktur och så vidare. Då behöver man låna. Våra statsfinanser är inte i det skick de var 1994 utan är numera mycket starka. Staten kan låna för 2 % då är inflationen inte borträknad. Vidare så är inte det viktiga att man lånar utan varför och när. Satsningar på infrastruktur skulle skapa jobb över hela landet, vara en investering, till nästan gratis finansiering och skapa ett otal jobb utanför sektorn. Att göra det i en lågkonjunktur är dessutom bättre då man lånar billigare och inte riskerar att i för hög grad överhetta ekonomin. Gör man det i en högkonjunktur så lånar man dyrare och riskerar att skapa en för hög arbetskraftsbrist vilket eldar på inflation. Och är det något riksbanken är livrädda för är det inflation, så pass livrädda att de inte valt att lyda sina direktiv om en inflation på 2 % utan bortser från vad valda politiker satt som mål och håller persistent en för hög ränta. Till olycka för arbetslösa och företag.

Samma persistents råder i synen på vår statskuld. Oavsett vad så skall den ner aldrig upp. Givetvis skall statfinanserna vara i ordning och välskötta. Utan detta får man inte låna så billigt som nu, men riktlinjen man följer är inte den som var tänkt. Målet var ett överskott på 1 % totalt över en konjunkturcykel. Så om år ett finanserna är +1% varpå en lågkonjunktur inträffar och staten låter underskottet de två närmsta åren ligga på 3 -4 % (normalängden på en lågkonjunktur är 2 år) för att sedan låta dem gå med 1 % överskott i 3 år så har statskulden brutto ökat med 4 %. Men sedan kommer tillväxten som under lågkonjunkturen kan sättas till 1 % med 3 % året före och åren efter, så netto 11 %. Vilket gör att statskulden trots att den ökat i kronor minskat som andel av BNP (Vilket är sättet man mäter) med för att förenkla 11-4=7 %. Lägger man på inflation blir det än mer. Som ytterligare exempel, dagens statskuld är ungefär lika hög som den 2006, trotts detta säger sig regeringen ha betalat av på den. Ljuger de? För en gångs skull inte, för medans statskulden har varit stillastående så har tillväxten inte varit det, trotts Alliansens försök att få till en 0 tillväxt, så Statskulden har minskat. På samma sätt som vår lön 2006 idag varit mindre värd än då.

Så för det första har man missförstått statskulden och därigenom budgetutrymmet, sedan så var intentionen när 1 % målet skapades ett helt annat budgetläge, där vi faktiskt hade statfinansiella problem.

Nummer två är att med ytterligare avbetalningar på statskulden riskerar vi likviditeten på vår statskuld. Blir marknaden för svenska skuldpapper för liten blir köparna av statskuld färre. Ett exempel är börsen, Ett bolag som Ericsson med massor av aktier har fonder världen över som ägare, ett bolag från Aktietorget med 300 omsatta aktier per dag har det inte. Även fast det lilla bolaget kanske har bättre potential. Orsaken är likviditeten, investerare vill kunna göra sig av med tillgångar fort om så önskas. För liten statskuld och vi blir trotts god potential ointressanta jämfört med Italienska.

Jag menar inte att man skall släppa greppet om statens finanser och kasta pengar omkring sig. Solida finanser behövs för att kunna spendera. Men tiden att samla i ladorna är inte i tider av konjunkturnedgång.