Det intressanta är dock inte detta faktum, arbetsgivarorganisationers ryggradsreflex är alltid att anse att ekonomin kommer kollapsa när arbetstagarna kräver löneökningar, det intressanta är att tolka detta. I en blogg tidigare i år menade jag att jobbskatteavdraget var ett bidrag till näringslivet som av politiska syften gick via löntagarna.

Genom att ge löntagarna mer skulle mindre krävas i löneökningar, viket har skett, tills nu när inget jobbskatteavdrag sätter ner löneanspråken. Under de guldkantade åren då Borg eroderade våra statfinanser och inte ännu behövde trixa för mycket med statistik fick näringslivet årligen lite mer i bidrag via jobbskatteavdraget.

Nu är läget lite annorlunda och man har en tsunami av dåliga ekonomiska data att kämpa emot så man har inte råd med subventioner i gammal nivå till näringslivet.

1,8 % årligen räknar KI med att löneökningarna minskat med under åren för jobbskatteavdragen. Nu får inte näringslivet detta bidrag längre utan får själva betala notan för löneökningarna. Så att jobbskatteavdraget gick löntagarna till del är osannolikt, troligtvis hade vi haft netto lika mycket nu med såväl utan jobbskatteavdrag. Bara det att i en jobbskattelös värld hade bruttolönen varit högre.

Så i Ebba Gröns ord ”Kapitalet sänker lönerna och Staten skatteprocenten, så kan man fiffla en smula med den järnhårda lönelagen…”