I mörker är det svårt att hitta ljus, ser man över den informatioin som finns tillgänglig för dagen är det svårt att kunna måla en ljus bild över eurozonens problem. Letar man efter ett lyckligt slut så behöver man vara tillägnad en stor dos optimism. Marknaden överger i stor utsträckning de svagare euroländerna, mest notrerbart Italien. Det finns inget som fundamentalt ändrar situationen med en Berlusconionsk sorti, det liknar mer en situation där kaptenen är den förste och inte siste att lämna skeppet. Befriad sitt premiärministerskap kommer inte mina ögonbryn röra sig ens en aning när Financial Times eller någon annan media rapporterar att hans företagsimperium sålt av allt som tänkas kan av italienska obligationer. Men sådan blir världen med en väljarkår som den italienska, när de sedan letar efter Den Skyldige Att Lägga Kollektiv Skuld På som behöver de inte leta en längre tid, att titta i första bästa spegel kommer visa var skulden ligger. Ett fortsatt säljtryck på italienska statskuldspapper kommer parkera räntan var den är, till denna gryta tillagad av alltförmånga kockar tillkommer den övertro av mytiska mått som sätts i att besparningar är vägen framåt. Lite som att bota nageltrång genom att hugga av handen, nageltrånget är definitift borta och det finns inte ens en mikrosopisk chans att få det igen, inte på den handen i alla fall. Eurozonen befinner sig i en dödspiral, besparningar leder till uppsagda offentliganställda, detta leder till mindre köpkraft, detta leder till mindre privat sektor, detta leder till större underskott, detta leder till än mer besparningar, som leder till än mer offentliganställda som blir arbetslösa och hugg i socialförsäkringssystem, som leder till att efterfrågan faller ännu mer inom privat sektor, som gör att privata sektorn säger upp ännu mer, and the rest is history som man säger. Samma kommer snart hända på skuldmarknaden, fortsatt tryck på Italienska obligationer leder till margin calls(Placerare i obligationer lånar ofta på dessa för att öka sin avkastning, ex 1000 kr med 5 % ränta ger 50 kr i ränta, lånar man på obligationernam, ofta är det möjligt att 10 dubbla insattsen då obligationer ses som mycket säkra, så 1000 kr egen insatts och 9000 kr i lån blir 10 000 kr, med samma ränta får man då 500 kr avkastning i stället) detta leder till ännu mer försäljning, banker kommer följa eller leda flocken då deras tillgångar minskar i värde. När detta inträffar då har vi det som heter så kort på engelska, bankrun, men i detta lilla ord ligger nästintill oändlig ekonomisk tragedi.

Det är sant att Italien och Grekland båda miskött sin ekonomi, det är också sant att de har sig själva att skylla, men det är också sant att de tilläts inträde i klubben, sätter man in en alkoholist som nattvakt på systembolaget så får man leva med konsekvenserna. Det fanns/finns ett skämt som vi cirkulerade under min tid i finansvärlden, är du skyldig en miljon är dett ditt problem, är du skyldig en miljard är det bankens problem. Så är det med italien, det är eurozonens problem

Nu har man släppt in ekonomier som inte var redo i en klubb där förutsättningarna är fullständigt ekonoimiskt utvecklade länder. Enda chansen att rädda Italien är ECB (jämfört med Italien är Grekland inte ens ett sandkorn), bara ECB kan köpa Italienska statspapper i obegränsad mängd, endast ECB kan absolut garantera den Italienska Statskulden, detta bör kombineras med absoluta garantier från andra euroländer att stödja varandra. Samt rejala ekonomiska stimulanser från länder som kan. Hur sannolikt är detta? Inte särskilt, Tyskland är det land som behöver främst visa sitt stöd, detta saknas. Det finns inte kraft hos andra länder att lyckas utan Tyskland, om/när Italien inte klarar sig längre är Frankrike på tur så de behöver bygga sina egna sandsäcksvallar för sin ekonomi.

Frågan som kommer kvarstå är vad tänkte man?, valutaunioner har aldrig i historien klarat sig utan absolut stöd mellan deltagarna, och inte ens då, Bretton Woods höll 20 år, med många, många, många interventioner främst från USA. Guldmyntfoten höll ungefär 10 år när ekonomin blev modern. Att den fanns i 200 år innan detta är för att då var det valuta, krediter var små och korta, stater manipulerade valutor lite som hobby så gick inte att lita på. från 1900 tills 1914 var guldets glanstid, efter kriget så körde länder som försökte återinföra den sina ekonomier rakt in i en betongvägg.

Som sagt det finns endast en aktör nu, ECB, som kan rädda euron.