TRANSLATE WEB PAGE   NÄTVERKSPORTALEN WWW.S-INFO.SE   BLOGGPORTALEN WWW.S-BLOGGAR.SE   FORUMPORTALEN WWW.S-FORUM.SE 

call girl

Filmen call-girl har skapat viss uppståndelse. Framförallt genom att implicit anklaga Olof Palme för att springa på bordell. Något han med nästintill absolut säkerhet inte gjorde.


Ingen kan förneka att dåvarande statsminister Olof Palme begick både ett moraliskt såväl som etiskt fel när han inför riksdagen förnekade en sanning som lögn när han visste att denna sanning var sann. Orsaken som ligger bakom kommer aldrig att nå dagens ljus, handlingen berättigar fördömmande. En statsminister får inte ljuga när denna står inför riksdagen, Olof Palme gjorde detta och den aktionen saknar försvar. Sveriges Riskdag är den absoluta toppen av den offentliga makten, att ljuga för den är den mest allvarliga formen av lögn för de som valt denna församling. Med andra ord en lögn sagd i riksdagen är en lögn sagt till det Svenska folket. Något vi fått som effekt av den alltmer noggranna granskningen av våra politiker är förutom det negativa även det positiva. Om idag statsminister Reinfeldt skulle söka beskydda en minister genom att hävda lögn hade sannolikt minister såväl som statsminister tvingats avgå efter intensiv granskning. Då var det DN som fick be om ursäkt och statsministern som vann.


Att dagsläget är ändrat till den grad att ingen längre kommer undan med dylika lögner visar på det goda hos vår press. Tyvärr kommer detta goda med allt det negativa, idag får en politiker begå få misstag utan att straffas oproportionellt.
Samtidigt kan jag tycka att priset är värt att betala, politiker bör granskas, politiker som representerar andra bör granskas noga. Men framförallt i det offentliga rummet, de människor som representerar oss är ofta ett resultat av Machiavellisks politik. Socialdemokratin som nu säger sig förnyas skall exempelvis ha 35 % av sina representanter med en ålder under 35. Det är en fin vision men en som kommer förbli en vision, de som väljer representanter är de som blir representanter. Förnyelse är ett fint ord, på samma sätt som integration. Så är situationen för de flesta partier, kompetens är inte ens en minimal del av en urvalsprocess, åldersfördelning innebär att i varje fullmäktige finns en person från ungdomsförbundet, förnyelse är att föregående års unga byts ut mot årets unga.


Media behövs för att se till att sanningen sägs, men media behövs inte för att jaga någon som glömt sin självdeklaration, att granska privatlivet hos förtroendevalda. Media behövs för att granska vad de folkvalda gör med sitt mandat och om de missbrukar detta. Media skulle behövas i valberedningar på alla nivåer, gör partiet det de sagt? En privatperson skulle knappast klara en genomgående granskning, de vi väljer är oss. Om vi börjar kräva exceptionella privatliv hos de vi väljer kommer vi inte längre välja oss, vi kommer välja de som tidigt beslutat sig för en politisk karriär och därmed vakar hela sitt liv mot misstag. När en politiker missbrukar det förtroende de fått genom att ge sig fördelar utöver det som borde ges, genom att ge bekanta uppdrag de aldrig borde fått eller då de ljuger för sina väljare skall och bör detta uppmärksamas. Men när en vald representant har älskare/älskarinna, när de kör något berusade, när de drar av för mycket i skatt. Då gör de bara något vi alla gör eller gjort.
Det Olof Palme gjorde var att ljuga för sina väljare för att skydda en minister. Det finns inget försvar och det finns ingen ursäkt, det var inte hans mest skinande tidpunkt. På det sättet är det bra att media idag finns, den manövern hade varit omöjlig i dag och genom den vetskapen hade sannolikt inte Palme ljugit i riksdagen utan helt sonika sparkat Geijer.
Jag tillhör den grupp som för flera år sedan visste att Palme ljög, jag ansåg då som nu att det var fel. Och jag förstår fortfarande inte varför, bättre sparka en minister än ljuga? Framförallt då historien alltid tenderar att gräva fram saker och visa sanningen. I vilket fall så var det en lögn oavsett motiv. Samtidigt så visar Olof Palme på hur ett riktigt statsministerämbete fungerar, en realpolitik mixad med en ideologi sammanfattad i en gärning. Många menar att Sveriges stöd till Kuba är ett exempel på en kommunistisk agenda. Dessa många är ofta anhängare av USA, ett land som gav ekonomiskt och militärt stöd till ett femtiotal länder, där ett tjugotal länder var diktaturer som hade militärt genomfört en kupp mot demokratiskt valda församlingar. USA stödde även LDP i Japan och Kristdemokraterna i Italien som imploderade under 90-talet som effekt av korruptionsskandaler. USA stödde även paradoxalt nog Talibanrörelsen som är en av ingenjörerna bakom att förvandla ett 60-tals sekulärt Islam till ett 2012 år fundamentalistiska Islam.
Skillnaden mellan Olof Palmes utrikespolitik och de USA kramande kritikernas är att även om pengar kanske slösades på idealistiska projekt så kostade Olof Palmes åtaganden långt mindre och producerade minimalt antal personer som är sugna på att kärnvapenbomba Sverige.


Olof Palme var även på gränsen att skapa fred mellan Iran och Irak, det hela sket sig när Iran plötsligt 1985 fick tillgång till västerländska vapen och tappade allt intresse för fred. Märkligt nog kom de västerlänska vapnen från USA som för övrigt hade initierat totalblockad för Iranska vapenköp, men då Reagan behövde stålar för att skänka till en antidemokratisk organisation i Nicaragua kallad Contras. Men den dumma valda kongressen sa nej så kunde han inte göra annat än att sälja vapen till Iran. Palme fick aldrig se en fred där då skottet i februari ändade det hela men 1985 var han nära, Irans resurser var praktiskt taget slut och fred var nästan det enda alternativet.
Vad gäller Sydafrika så var Olof Palme och Jan Eliasson de två som fick alla länder, exklusive USA och Storbritannien att införa ett handelsembargo. Detta embargo gjorde i slutändan att Sydafrika hade massor av guld men inte mycket mer så Apartheid fick snällt dö sotdöden för demokrati.
Andra har menat att Olof Palme genom sin détente om den lyckats skulle ha gjort att Sovjet överlevt mycket längre. Dessa människor har uppenbarligen varken läst ekonomi eller ja läst. Kostnaden för den taktiska kärnvapenarsenalen i Europa utgjorde omkring 0,02 % av Sovjetunionens försvarsutgifter, översatt till BNP blir det 0,003 %. Den zon Palme ville göra kärnvapenfri bestod av 20 % av denna arsenal. Med andra ord så skulle Palmes kärnvapenfria zon ha inneburit den enorma belastningen av 0,0012% av Sovjets BNP, det är lätt att förstå att denna enorma börda Olof Palme hade avlastat Sovjet hade räddat landet. Motsvarande siffra i Sverige innebära att momsen skulle höjas med 0,003 % säkerligen nog för att knäcka hela landet.


För att återgå till call-girl. Det var dumt, till och med mycket dumt att Olof Palme ljög för att skydda justitieminister Geijer. Men att för den skull implicit peka ut Olof Palme som en bordellkund är djupt orättvist. Det finns inga bevis, vittnen, indicier eller annat som pekar ut Olof Palme. Endast en film som gör en död man en stor orättvisa och som trots att den implicit pekar ut Olof Palme inte vågar stå för sin anklagelse. Palmes lögn för att skydda sin minister blir om inget annat förminskad till inget av denna lögn. Olof Palme gick inte på bordell det är en enkel truism. För min personliga del så hade jag inte brytt mig om han så gjorde och hans lögn hade därmed varit sann. Folk springer på bordell så fort chansen ges och så länge affärer inte leder till överträdelse av säkerhetsbestämmelserna har kung, statsminister, tjänsteman, arbetare, arbetslös, kvinna, man i min mening all rätt att göra med sitt privatliv som de önskar.



2012-11-30, 01:42  Permalink  4 kommentarer
Andra bloggar om:  



foxprime

 

I motsatts till de flestas uppfattning var de flesta inom det tyska National Socialistiska Arbetarpartiets (NSDAP) ledning mycket kompetenta politiker. Nutidens bilder av en skränande Adolf Hitler visar bara en del av sanningen, få vinner val genom att bete sig som hysteriska demagoger. NSDAP eller Nazisterna vann 43 % av rösterna i det sista demokratiska valet som hölls i Tyskland före andra världskriget.


Detta sagt så förändrar det på inget sätt de ohyggliga brott som Hitlers regim för evigt kommer att vara skyldiga till och det förändrar på inget sätt den totala brist på respekt för världssamfundet som visades.
Tack och lov var inte heller naziledningen särskilt duktiga på något annat än politik. Återigen i motsatts till ordinär historieskrivning så stod Adolf Hitler inte bakom strategin för att erövra Polen, Norge, Danmark, Belgien, Nederländerna eller Frankrike. Hans militära facit från andra världskriget var att försena operation Barbarossa med 2 månader för att han blev förbannad på Jugoslavien och för att beordra den så kallade Führerordern som förbjöd varje reträtt oavsett orsak för den tyska krigsmakten. Tack vare denna order blev Stalingrad en enorm vinst för Sovjet och en enorm förlust för Tysk orderstruktur. Återigen så finns en myt skapad framförallt av diverse krigsfilmer där den Tyska taktiken framställs som en armé där total lydnad rådde. I verkligheten hade strategin utvecklats i slutet av första världskriget så att befäl på plats hade fria händer att oberoende av order fatta beslut efter eget huvud. Ett exempel från den svenska historikern Marcus Zetterlund visar på detta. I Tysk officersutbildning gav läraren en uppgift som kadetterna fick fem minuter på sig att lösa, i Brittisk och amerikansk officersutbildning fick kadetterna två timmar på sig att lösa samma problem. Den ”tyska” skolan menade att i skarpa lägen så har man inte timmar att fatta beslut utan maximalt minuter, devisen blev därmed hellre ett ok beslut snabbt än ett perfekt beslut försent. Den ”tyska” modellen är för övrigt den som moderna arméer tillämpar. Hitler kastrerade mer eller mindre denna form av beslutsordning och det är något vi skall vara glada för, många mer kunde ha dött om han inte antagit att han var bättre lämpad än kanske världens bästa officerskår att fatta beslut. En bekräftelse om just detta kom efter kriget. Då Winston Churchill tillfrågades om vem hans bästa general varit under kriget och han besvarade frågan med att säga att Adolf Hitler inte bara varit Storbritanniens bästa general utan hela alliansens.
I vilket fall så var det ett litet stickspår som behöver knytas ihop. I europeisk politik under den perioden kan nog få slå Adolf Hitler. Vid sin sida hade han även en som propagandamässigt får ses som genial i Joseph Göbels. Propagandaapparaten lyckades inte bara övertyga folket utan även Adolf Hitler om krigets gång. Samtidigt som fältmarskalkar ner till överstar försökte övertyga Hitler om att allt inte såg särskilt bra ut så gav ”nyheterna” en helt annan och mycket ur Hitlers synvinkel mycket positivare bild av verkligheten. Desto sämre utvecklingen gick desto bättre blev nyheterna, då det saknades en objektiv media i Tyskland blev det ännu bättre. Nyheterna kom att visa en allt positivare bild av händelseutvecklingen ända fram till första maj då Berlins radio slutligen slogs ut.


För de som betraktar Adolf Hitler som en människa och inte en reinkarnation av satan eller något liknande är det inte i grunden svårt att förstå varför han inte hörsammade sina officerare. Först och främst så övertygar sig nog lätt en person med total makt att de flesta framgångar är dennas. Dessutom tenderar absolut makt absolut att till slut omringas av jasägare. När valet står mellan att lyssna på pessimistiska generaler eller optimistiska nyheter klappar fällan lätt igen för de flesta. När sedan dessa generaler blir än mer pessimistiska men nyheterna än mer optimistiska så har fällan för länge sedan slagit igen. De flesta bedömare i efterhand anser att kriget förlorades för Tyskland vintern 1941 och jag är benägen att hålla med. Efter den tidpunkten blev det ett krig där den med mest resurser skulle vinna. De flesta moderna konflikter har följt den utvecklingen, ända från Robert E. Lee till Saddam Hussein. Största frågan är varför gav inte en genial ledare som Lee upp när sannolikhetskalkylen visade att inte ens med en mot fyra gick det att vinna. Eller varför slutade inte första världskriget 1916 när det tydligt visade sig att det inte gick att vinna (Nu kom USA in och tippade skålen till ententen).
För att sluta diskutera krig och komma till den egentliga meningen så fortsatte man förlora för att nyheterna var så bra. I viss mån snärjdes politiker av sin egen propaganda.


USA har nyligen genomgått ett val där man återvalt för första gången sedan 1936 en president som uppvisar en så pass dålig ekonomi som dagens. Förutom ekonomin har man även återvalt en president som ger smutskastning en helt ny dimension. Göbels hade inte kunnat skapa en bättre propagandaapparat än FOX News, kanalen har i princip dagligen sedan President Obama varit i smutskastningsläge. Dag 1 efter hans presidented började man ifrågasätta vad han uppnått, jag har aldrig i något jobb så här långt behövt att visa för en överordnad vad jag åstadkommit. Även om jag tycker de jobb jag haft varit betydelsefulla så kan jag inte utan att ta i lite väl mycket jämföra det med att bli president i USA. Första dagen gick säkerligen åt att överhuvudtaget hitta i vita huset och få information om superakuta saker som koder för kärnvapenavfyrning och liknande. Så att inte mycket hände policymässigt den dagen är inte direkt överaskande. Att en nyhetskanal aggregerar det till att presidenten latar sig är däremot överaskande. Tradition är annars att ge 100 dagars respit.


Inför det här valet slog FOX in 18:e växeln och begick därmed i min mening det största misstaget som kan begås. De blev President Obamas bästa general. De som röstar republikanskt kommer fortsätta rösta republikanskt om de har FOX som nyhetskälla. Men problemet blir att även de som kampanjar aktivt republikanskt har FOX som nyhetskälla, de som står inför val till president, senator och representanthus har FOX som nyhetskälla. Så precis som Göbels frälser man inte bara de redan frälsta utan man planterar hos de som faktiskt skall väljas en tanke om att detta är redan klart. Ett tydligt exempel är Nate Silver (matematiker och statistiker) som för några månader sedan spådde en seger för Obama. I stället för att rapportera detta faktum och belysa problematiken uppfann FOX något nytt. Opinionsmätningar var inte att lita på, de var skevade, de hade demokratiskt bias och så vidare. Så i stället för att adressera inför sina tittare att nu var det minsann skarpt läge och mer fotarbete krävdes så omgav man sig i en slöja av fantasier.
Enda och rätt katastrofala taktiken i den planen är att det faktiskt kommer ett val på riktigt, hur mycket man än låtsas att sin sida har vunnit så är valet det som faktiskt slutligen avgör allt. Oavsett vad 10 000 FOX experter må säga. Det är också här man föll på eget grepp, önsketänkande hur stenhårt det än är ersätter aldrig fakta. En gång i tiden ville kyrkan att jorden skulle vara platt, det spelar ingen som helst roll längre att så var fallet. FOX lyckades inte bara falla på eget grepp utan även dra med sig de som de önskade vinna i fallet. Todd Akin som kanske inte alla hört om ställde upp i Missouri som kandidat till senaten, han vandrade sedan gladeligen in i en septisk tank genom att påstå att en våldtäkt aldrig kan leda till graviditet om den är ”legitim”. Blir med andra ord en kvinna våldtagen mot sin vilja kan hon inte bli gravid, blir hon däremot våldtagen och blir gravid är det ingen våldtäkt. Jag är man(beror lite på vem man frågar) så vet inte så mycket om kvinnor. Men jag anser mig veta nog mycket att om en kvinna blir överfallen av en för henne totalt okänd man och sedan gravid så är det fortfarande en våldtäkt, få blir blixtförälskade i en maskerad man som överfaller en mitt i natten och råkar de bli gravida av det så bevisar det inget. För min del skulle jag bli skitskraj om världens vackraste kvinna överföll mig mitt i natten. Dessutom med Akins uppfattning skulle jag bli tvingad att betala underhållstöd. I vart fall risken är nog liten för min del men att ens tänka tanken att säga åt en kvinna som blivit våldagen och gravid. Att våldtäkten är ”illegitim”, vilket rent juridiskt skulle betyda att förövaren inte är straffansvarig då gravidited inträffade och därmed har umgängesrätt. Det bryter mot så många lagar och moraliska principer att det inte kan tas seriöst. Men istället för att inse sitt galaktiska misstag så stöddes Todd Akin av FOX. Vilket fick honom att stanna i kampanjen och dessutom förlora stort. Detta i en redneck stat där man skjuter sådana som mig.


FOX har därmed under valet fyllt sin funktion som propagandaapparat men verkar inte fått mailet att USA är en demokrati. Hade exemplet Akins i stället för stöd fått en rejäl dos av att 55-åriga gubbar vet lite om kvinnors situation så hade kanske han valt att stå tillbaks för någon faktiskt valbar. Nu fick han aldrig memot, däremot fick han ett rungande stöd på 36 % vilket var 15 % mindre än han var i behov av. FOX information var också den information Mitt Romney gick på, därför gav de tusan i latino röster som katastrof Bush vann 2004 och riktade kanonerna mot Pennsylvania som såhär i efterhand var omöjligt att vinna. FOX news som ingen längre tror är fair and balanced gav Obama mer stöd än de kan fantisera om. De underkände statistiska undersökningar, de underkände behovet av sanning allt som inte passade underkändes. De om några har varit Obamas bästa kampanjstrateg.
Senaste dagarna arbetar de hårt med att förklara varför det gick som det gick. Det är ett par år till nästa val men redan nu har de underkänt Afro-amerikaner, latinos och asiater som väljargrupp och idag kom nyheten att kvinnor röstat på Obama bara för att de anser att de är bäst lämpade att bestämma om sina kroppar, inte en Lönnfet Rush Limbaugh som går på heroinderivatet dexofen, hans journal anger nämligen att han är för fet för att inte få ont när han går.


Fortsätter FOX den inslagna vägen så kommer de som Göbels övertyga färre och färre att det går bättre och bättre. För min del så tycker jag en stark opposition är bra och behövlig i en demokrati. Men om FOX vägrar inse förlust och republikanerna följer den devisen så finns nog inget oppositionsparti 2016.



2012-11-10, 02:37  Permalink  9 kommentarer
Andra bloggar om:  



Valet

Valet är nu över och den praktiska verkligheten är att det i praktiken slutade som det började. President Obama är president, senaten är i demokratisk kontroll med något ökad majoritet och representanthuset är om än med minskad majoritet republikansk.


Men det är innan man ser under ytan. President Obama är den första president sedan Franklin Roosevelt som blivit återvald med en arbetslöshet på 7,9 %. En drömnivå för många europeiska länder inklusive Sverige. USA har till skillnad från Europa tillämpat en keynesiansk stimulanspolitik även om den motarbetats av en republikansk kongress och därmed inte blivit så expansiv som varit målet har den gett tydliga effekter. Den Europeiska modellen har i motsatts varit att genom att svälta ekonomin så blir den genom magi större. Storbritannien har gått längst i denna politik och upplever nu det psykologiskt katastrofala tillståndet av en ”dubble dipp”, d.v.s. en recession följd av en recession. Detta är en recession upphöjt till två på grund av att det skapar ett klimat där ingen längre tror något kan bli bättre. Konsumenter håller dubbelt så hårt i sina pengar och företag blir dubbelt så försiktiga i investeringsbeslut. 1930-talet var trots New Deal och myten kring detta mycket en sådan utveckling. När saker började se bra ut så drog staten omedelbart åt svångremen för att minska underskotten och för med andra världskriget då rustning var av absolut nödvändig övergavs alla bromsar och industrin sattes i full fart.


President Obama har inte lyckats få igenom ett fullt stimulanspolitiskt paket av rädsla för att synas slösa för mycket och av republikanskt motstånd. Men när Europa sparar ihjäl sig så har USA genom vad de åstakomit i stimulans faktiskt som det ser ut vänt utvecklingen. Fortfarande skapas för få jobb, fortfarande är tillväxten för låg, fortarande är pensionssystem, sjukvårdsystem och försvar alltför dyrt med tanke på vad det ger. Fortfarande behöver skattesystemet ändras och budgetprocessen ändras. Exempelvis har Sverige en laggande budgetstruktur som betyder att om en låsning på något sätt inträffar i finanspolitiken så kommer statens intäkter öka snabbare än utgifterna om inget görs. Sannolikheten att det inträffar i ett land som Sverige med en kammare som utser Regeringschef är förvisso liten. Sannolikt skulle en regering som inte fick igenom sin budget falla och nyval skulle utlysas. Men i grunden är det en mycket bra princip, skulle Alliansen totalt låsa sig men ändå fortsätta ha regeringsmakten skulle budgeten med automatik gradvis förbättras.


I USA som kanske har ett än större behov av en sådan struktur saknar detta. Utgiftsökningarna är större än inkomstökningarna om inget görs. Så även utan som under Bush skattesänkningar och krig hade en budget som bara fördes framåt trots detta lett till underskott. Att den federala budgeten i det mycket ovanliga läget där en hel ekonomi står på gränsen till kollaps går med underskott är inte ovanligt.


Mina gratulationer till President Obama till vinsten och jag kan inte säga annat än att min förhoppning var att han segra. Men med sitt nya mandat kommer också ett mycket stort arbete. På kort sikt handlar det om att lösa det finansiella stupet som är en automatisk serie åtgärder som kommer inträffa den 1 januari 2013 om kongressen och presidenten inte når en annan lösning. Konkret innebär detta att om inget görs så ökas skattebelastningen med omkring 2,5 % av BNP och besparingar på omkring 2,5 % av BNP genomförs. För att en ekonomi skall klara av en omdedelbar effekt där en BNP stramas åt med 5 % behövs en mycket stark ekonomi. Även om USA nu växer någorlunda och sysselsättningen har stabiliserats så är ekonomin långtifrån nog stark att absorbera den effekten utan en recession är mest sannolik. Exempelvis kan man se på Greklands utveckling, åtstramningen har varit så kraftig att numera leder en åtgärd där staten sparar 1 euro så leder detta till att ekonomin minskar med 3 euro. Därmed så skulle ett skattetryck på 67 % av BNP behövas för att en euro sparad skulle ge 1 euro i intäkt. Vill grekerna numera få in mer pengar än de förlorar genom att spara så behöver skattetrycket överstiga 67 %. Ett skattetryck på den nivån är sannolikt en dödsstöt mot en ekonomi. Men nu är vi Europa och nationalekonomi tillhör inte den grundläggande kravspecifikationen i ekonomisk politik.


I vilket fall så på kort sikt ligger framför Obama att med ett republikanskt representanthus hitta en väg som inte stramar åt ekonomin så att den återgår i recession. Utifrån att republikanerna inte längre har något att vinna på att förhindra att Obama blir återvalt och det faktum att statistik talar för att åtta år av en president från ett parti talar för att det andra partiet har god chans att vinna nästa val så finns vissa möjligheter. För ett år sedan var målet att förhindra en andra period för president Obama vilket nu har misslyckats, president Obama kommer därmed aldrig någonsin igen att kampanja för president. Republikanerna har därmed inget intresse att förhindra att Obama blir återvald då han är konstitutionellt förhindrad att söka återval. Republikanerna är också nu ett parti som förlorat ett presidentval som de borde vunnit. Alla möjligheter finns därför att uppgörelser blir lättare, President Obama har vunnit sitt sista val och vill därför nå vissa mål. Republikanerna kan inte vinna valet 6 november 2012 på något sätt.
Därmed är situationen nu modifierad, spelet har tagit en ny form en bättre form. En detalj som jag uppmärksammade är att president Obama har inbjudit Mitt Romney till vita huset för samtal. En mycket intressant utveckling vore att Obama utser Romney till ny finansminister. Nuvarande finansminister Geithner har redan sagt att han kommer avgå. Att utse Romney till finansminister skulle än mer sannolikt göra republikaner samarbetsvilliga. Det mentala motståndet hos republikaner skulle minska avsevärt om de förhandlade om finanspolitik med den presidentkandidat de tills för någon månad sedan gav sitt stöd. Med tanke på att både skatter måste höjas och pensionssystem reformeras så blir det även en mycket bra lösning. Pensionssystemet i USA liknar vårt gamla ATP, det är lika hållbart och måste ändras men som i Sverige måste det ändras genom överenskommelse över partigränser. PPM kanske inte är optimalt men i jämförelse med ATP innebär det att alla faktiskt kommer få pensioner, bättre 10 000 riktiga kronor än 15 000 låtsaskronor. Sjukvårdsutgifterna måste även de ses över, i USA kostar den 18 % av BNP jämfört med Sveriges 9 %, människor har kortare förväntad livstid i USA än i något annat utvecklat land. 30 % av kostnaden är administrativa kostnader och hela vårdapparaten belönar ingrepp och inte preventiv vård. Detta är utgiftsområden där en republikansk finansminister skulle kunna åtgärda. Vad gäller skattebelastningen så är den mycket skev. Låginkomsttagare betalar moms, löneskatt (arbetsgivaravgifter), sjukförsäkringsavgift. Medelinkomsttagare detsamma samt federal inkomstskatt. De som inte är yrkesverksamma betalar 15 % kapitalskatt och inget mer, medan företagen betalar historiskt höga 35 % i bolagskatt. En skattereform av svensk modell skulle behövas där man betalar samma skatt på all inkomst i grunden, med trappskatter vid högre inkomster. I grunden så gick den svenska skattereformen ut på att alla skall betala 30 % skatt oavsett källa till inkomsten. Där kan en demokratisk president påverka. Så hur ohelig en allians mellan president Obama och Mitt Romeny än kan verka så tror jag det skulle vara en genial lösning för att få republikanerna på tåget och en modell för att nå långsiktiga resultat före kortsiktiga reparationer.



2012-11-08, 02:32  Permalink  6 kommentarer
Andra bloggar om:  



media

Efter att ha följt valet i USA under en tid måste jag säga att vi behöver public service. Presidentvalet där har urartat komplett och magnifikt. Det börjar bli nästintill omöjligt att hitta objektiva fakta om något i dagsläget.

Jag stödjer fullt ut fortfarande President Obama och hoppas han blir återvalt, jag anser fortfarande att republikanerna inte längre är ett politiskt parti utan mer en kult. Men klimatet börjar bli alltmer skrämmande. När en väljare inte längre kan följa en nyhetskanal utan att få en definierad sanning beroende på kanal blir en objektiv bedömning svår. Framförallt om väljaren har en något sådär förutfattad mening om vem de skall rösta på.
En objektiv nyhetskanal som ifrågasätter den kandidat eller det parti som man lutar åt kan lätt bli en kanal man byter ifrån. CNN har försökt och försöker vara ett objektivt medium för att presentera nyheter men har betalat ett högt pris för detta, CNN regerade nyhetsutbudet under 1990-talet men lockar nu omkring 10 % av tittarna i USA. En republikansk lutande väljare byter till FOX när kritik riktas mot dennes parti, en demokratiskt lutande väljare byter till MSNBC.


Även om FOX för närvarande leder i kampen om att förvränga nyheter så är sannolikt MSNBC inte långt efter. Det har visat sig lönsamt att visa nyheter utifrån en specifik vinkling och en specifik ideologi. Vad som vinns genom att förvandla objektiva fakta till subjektiva tolkningar är inte framsteg på något sätt, inte kunskapsmässigt, inte själsligt, inte objektivt, inte ideologiskt och inte ekonomiskt.


En vanlig medborgare behöver inte längre kämpa för sin rätt. Detta är kanske en av de största otjänster demokratin någonsin gett sina medborgare. Den politiska processen som från början avsiktligt utformades för att verka långsamt med kortsiktiga val mellan gör att få märker långsiktiga förbättringar men många märker kortsiktiga försämringar. Den representativa demokratin förstärker denna effekt, vem vill inte bli omvald, vilken professionell politiker vill inte göra karriär.


En representativ demokrati är en i grunden mycket bra lösning. Direktdemokrati leder ofta till populistiska och kortsiktiga lösningar. På samma sätt som de som har som huvudintresse att studera kvantmekanik, byggnadskonst, medicin, datalogi, sociologi eller nationalekonomi bör de med sitt huvudintresse inom politik utses att representera väljarna.
Som vilket yrke som helst bör dock alltid en granskare finnas. Vetenskapen granskas av andra inom samma vetenskap. Ett yrke granskas av chef. Politiker bör och skall granskas av medier. När medierna väljer sida som är fallet i USA, då faller inte bara objektivitet utan även granskningen. När media jagar profit före sanningen får man vad USA har idag. Ett inte bara politisk utan även ett medialt polariserat samhälle. Vad som är sant och riktigt blir en fråga om vilken kanal man väljer för nyheter. En form av Pravda med två huvuden men ingen kropp eller ansvar. I dagsläget är republikanerna tokstollarna i stort behov av psykiatrisk hjälp, men demokraterna ligger inte långt bakom.


Jag har försökt att objektivt följa det kommande valet i USA med den mycket nedslående slutsatsen att BBC ger den mest objektiva informationen. Återigen jag hoppas President Obama vinner men propaganda från MSNBC för President Obama är lika illa som FOX propaganda för Romney. När komedi shower som Bill Maher, Colbert Report och John Stewart ger mer nyhetsvärde än nyhetskanaler behöver man tänka till.
Jag har blivit helt övertygad om att public service behövs. Att objektiva media är viktigare än partitillhörighet och att även om mitt parti lider kortsiktigt av detta så är det långsiktigt värt mer än vi tror.



2012-10-20, 02:48  Permalink  0 kommentarer
Andra bloggar om:  



utbildning

Alliansen sänker nu bolagskatten till 22 % som ett led i icke-sysselsättningspolitiken som förs. Vad som man återigen missat i sin politik är att undersöka verkliga effekter med sannolika effekter. OECD som får anses vara en mycket oberoende institution och the Economist som får anses oberoende men nyliberal har båda undersökt effekter på sysselsättningen genom skattesänkningar för företags vinster. Båda har kommit till ungefär samma resultat, OECD 2009 och the Economist 2010. Resultatet är att så länge som beskattningen på företags vinster ligger inom ett intervall enligt OECD 20 – 35 % och enligt the Economist 15 – 40 %, det som kallas ett normalt intervall. Så leder skattesänkningar på vinster i företag till större fokus på vinster idag och mindre fokus på vinster imorgon.


Företag till skillnad från hushåll och stat fungerar under ett flertal olika skattesattser. Vinst beskattas, arbetskraft beskattas, utdelningar beskattas och ett flertal ytterligare komponenter beskattas. Hushåll beskattas oftast utifrån inkomst av tjänst och inkomst av kapital. Beskattningen på inkomst av kapital är ofta negativ, dvs. det minskar den totala skattebördan. Detta är beroende på att räntekostnader på krediter kan dras av med 30 %. En ränta på 10 % blir netto en ränta på 70 % av denna ränta med andra ord 7 % betalas av låntagaren, 3 % av staten.


Detta innebär för hushåll att oavsett ränta på en skuld eller tillgång så betalas 30 % av kreditkostnaden av staten och 30 % av inkomstränta betalas i skatt till staten. Antag att avdraget för krediter ändras från 30 % till 15 %. Detta skulle öka hushållens andel av kreditkostnaden från dagens 70 % till 85 %. Sannolikt skulle detta minska intresset för krediter i hög utsträckning.


Bolagskatten fungerar på samma sätt. Vill man stimulera företags vilja att göra vinst är sänkt bolagskatt en bra ide. Men dagens problem är knappast företagens vinster, numera gör stora företag vinst även i lågkonjunkturer. Vill man stimulera sysselsättning så minskar man kostnaden för arbetskraft för företag, jobbskatteavdraget har minskat inkomstskatten för arbetstagare men inte för företag. Sänkta generella arbetsgivaravgifter är metodiken för en högre sysselsättning i viss utsträckning, det är generella sänkningar inte riktade sådana. Vill man öka forskning så är låt säga dubbla avdrag för FOU som sannolikt ökar intresset för att satsa på forskning mer.

Sänkt bolagskatt ger enligt OECD en sysselsättningseffekt såvida skatten är inom ett normalintervall en negativ korrelation på -0,05 % -enheter per 1 % -enheter förändrad skatt. Så givet att nuvarande skatt ligger inom ett ”normalintervall” vilket den sannolikt gör. Så leder en sänkning med 6 % till en minskad sysselsättning med 0,3 %. Sysselsättning är inte arbetslöshet så översatt till arbetslöshet innebär detta 1 % högre arbetslöshet.


Inte sagt att hög bolagskatt skulle öka sysselssättningen, men sänkt kommer sannolikt inte öka sysselsättningen utan snarare minska den. Företag kommer önska 1 krona idag mer än 1 krona imorgon mer. Irland lyckades med sänkta skatter sänka arbetslösheten i hög utsträckning genom sänkt bolagskatt men det OECD rapporten påpekar så var sänkningen från en mycket hög nivå, från en mycket osäker politisk situation och i samband med relativt låga löner. USA har en bolagskatt på 35 % och anser att nuvarande arbetslöshet på 7,8 % är massarbetslöshet, vår arbetslöshet är spikrakt uppåtriktat så passerar sannolikt 8 % inom ett år.


Finanspolitiken borde stimulera och där har alliansen rätt. Men den bör vara riktat på rätt sätt, selektiva arbetsgivaravgifter har skapat svindyra jobb á 1 000 000 per jobb, restaurangmomsen har så här långt skapat 0 verifierbara jobb, jobbskatteavdraget har skapat jobb á 750 000 per jobb. Bolagskattesänkningen kommer resultera i negativt antal jobb. Att satsa på infrastruktur var ett bra drag, resten är kanske ideologiskt av vikt men några jobb blir det inte.

 

Att sänka bolagskatten är inte bara ytterligare dränering av skattebasen utan kommer leda till färre jobb.



2012-10-08, 01:36  Permalink  12 kommentarer
Andra bloggar om:  



Bruttostatskulden

 

Den debatt som förs om huruvida det finns ett reformutrymme eller inte för att finansiera olika finanspolitiska åtgärder är i hög grad baserad på det som kallas överskottsmålet. Detta mål förhandlades fram av Socialdemokraterna och Centerpartiet som en del i det saneringsarbete som de båda bedrev efter det tidiga 1990-talets kris.


Ramverket utgjordes av att man fastställde ett budgettak genom lagstiftning, det vill säga budgetpropositionen efter att den antas får spendera en maximal summa pengar. En andra pelare var att budgetpropositionen återigen genom lagstiftning endast kunde fällas om en riksdagsmajoritet kunde enas kring ett alternativt förslag. Detta till skillnad från de flesta andra lagar som regeringen föreslår som kräver en majoritet av riksdagen att rösta nej utan krav på att denna majoritet skall presentera ett motförslag. Detta betyder att en minoritetsregering, som dagens, när den presenterar sin budgetpreposition kommer att få igenom denna så länge inte SD, S, Mp och Vp presenterar ett gemensamt motförslag, vilket är osannolikt. Ser man historiskt så skulle det innebära att en Socialdemokratisk minoritets regering när den lade fram sin budgetmotion skulle få igenom denna förutsatt att inte de borgerliga partierna gemensamt med Mp eller Vp kunde presentera en egen motion. Bakrunden till denna relativt ovanliga lagstiftning ligger i tanken att när en regering väl väljer att presentera sin budget så kommer denna inte kunna fällas och därmed skapas en säkerhet för den förda finanspolitiken.


Dessa två delar av det finanspolitiska ramverket är lagstiftat och måste följas. Som en tredje pelare lades det till att de offentliga finanserna över en konjunkturcykel bör visa ett överskott på 1 % av BNP. Anledningen att det inte lagstiftades om detta var inte att stöd saknades det var att just denna faktor inte bör lagstiftas om. En regering som tvingas via lag att visa ett överskott i finanserna kan behöva genomföra mycket smärtsamma ingrepp i dåliga tider som i sig kan förvärra konjunkturen i stor utsträckning. Något som dagligen bevisas och ombevisas av de åtstramningar som genomförs inom EMU och i Storbritannien och som stärker nedgången i sådan grad att i vissa länder är konjunktureffekterna av åtstramningar paradoxalt nog så hårda att den offentliga balansen försämras. Just av denna anledning var och förblev tanken om ett överskott genom en konjunkturcykel en målsättning och inget annat. Tanken bakom är mycket bra, det har lett till förstärkta statsfinanser och en återhållsamhet både med vallöften såväl som valfläsk.


Men dagens politiker har missförstått intentionen med överskottsmålet. Den var aldrig ämnat att skapa ett ”reformutrymme” ett manöverfält eller en i sten ristad regel. Det är ett mål och inte en lag för att ge flexibilitet, idag behövs flexibilitet inte reformutrymme. Genom att samla i ladorna har statskulden minskats till den grad att Sverige är en av få nationer med flexibilitet, Sverige kan låna 500, 600, 700 miljarder utan att räntan skulle skjuta i höjden. Målet var till för att skapa starka offentliga finanser för just tillfällen som nu. Vi är ett litet, exportberoende och öppet land ekonomiskt sett. Idag är inte dagen när opposition och regering skall käbbla om vem som sparar mest, idag är dagen frågan är vem som satsar mest på rätt saker. När vi åter når en hög tillväxt och sysselsättningen återhämtar sig, då är dagen en opposition skall angripa en regering om de visar underskott.

 

Målet om 1 % överkott över en konjunkturcykel är ett bra mål, det ser till att statsfinanserna stärks när de kan och är starka när de behövs. Men det är också ett mål och inte en dogm, riksdagens partier behöver komma ihåg detta.



2012-10-03, 22:41  Permalink  2 kommentarer
Andra bloggar om:  



Framtiden

Arbetsmarknadspolitik är inte något som effektivt kan bedrivas kortsiktigt i dagens samhälle. Ändå lovas från höger till vänster omedelbara förbättringar så fort maktens instrument görs tillgängliga. En sådan syn på arbetsmarknadspolitik bygger på en gårdag som inte finns, ett idag som existerar och en morgondag som kommer vare sig vi vill eller inte.


Numera påbörjas arbetsmarknadspolitik när någon fyller sex år och tar sitt först trevande steg in i skolvärlden. För bättre eller för sämre så är dagsläget sådant. För ett femtiotal år sedan kunde vem som helst med vilken utbildning som helst få en anställning. Ofta var den anställningen beroende på vart man kom ifrån och vilka man hade som föräldrar. Det är av stor positiv betydelse att så inte längre är fallet. I teorin kan vem som helst bli vad som helst i dagens samhälle, i praktiken visas detta i att klassrörligheten i Sverige är relativt hög.


Den negativa aspekten utifrån en politisk synvinkel är att man kan göra mycket lite på kort sikt för att förändra en existerande situation. Alliansen lovade dyrt och heligt fler jobb, högre sysselsättning och bättre tider inför valet 2006. Receptet var enkelt retoriskt, det skall löna sig att arbeta, lösningen var skattesänkningar resultat uteblev. Givetvis skall det löna sig att arbeta, givetvis skall deltagande i arbetskraften uppmuntras och givetvis skall visionen vara att alla som kan och vill arbeta skall kunna få arbete.


Men att satsa på kortsiktiga lösningar skapar långsiktiga problem. Vi skall inte nå en nivå där vi betraktar varje barn som en potentiell resurs i ekonomin men vi behöver nå en nivå där vi förstår att det finns inga kortsiktiga lösningar.

 

I dagens värld finns bara långsiktiga satsningar, våra barn behöver därför erbjudas en förstklassig utbildning från sin första till den sista skoldagen. Om de sedan väljer att bli byggnadsarbetare, advokat, undersköterska, hantverkare, doktor, professor, ingenjör eller vad än annat så behöver de ha en gedigen och en världsklassig utbildning bakom sig. En utbildning som gör att vad de än väljer så kommer de bli bäst inom sitt val.
Arbetsmarknadspolitik är inte ett dagsproblem det är en långsiktig utmaning som vi antingen tar eller väljer att inte ta. Avstår vi så är det vårt ansvar att skörda vad vi sått.



2012-10-01, 23:01  Permalink  0 kommentarer
Andra bloggar om:  



pagrotsky på INET

Leif Pagrotsky deltog nyligen i en av de mer tankesmedjor i världen som talar för en nytt sätt att inte bara bedriva ekonomisk politik. Utan även för ett sätt att se nationalekonomi som en vetenskap som inte ser politiska vinklingar som huvudsakligt mål utan ser sin vetenskaps resultat som huvudsakligt mål. Vart än det resultatet leder, i grunden vad är bäst att göra oavsett vad en individ tycker är bäst att göra. Många har en uppfattning om en mängd frågor och det är vad som i grunden vitaliserar demokratin. Vissa vill minska invandringen fast det är en mycket dålig lösning på lång sikt. Vissa vill att rika skall betala 95 % skatt fast det är en mycket dålig lösning. Vissa vill ha lägre skatt och bättre förmåner fast det är en omöjlig lösning. Vissa vill ha en bättre miljö vilket i längden är en bra lösning. I grunden finns en ideologi, nationalekonomi har alltför länge varit ideologins tjänare.

1971 Sade President Nixon att numera är vi alla Keynesianer. 1980 Sade President Reagan att problemet i samhället inte var avsaknad av staten utan problemet var staten. Båda hade fel i lika stor utsträckning men nationalekonomin följde villigt med i strömningarna. Detta ledde till felaktiga och kostsamma beslut. Den så kallade oljekrisen var till stor del ett utbudsproblem, det vill säga ett klassiskt ekonomiskt problem som bäste hade lösts med en återhållsam politik. Men då var vi alla Keynesianer och en global efterfrågepolitk inleddes, som i sin tur förvärrade problemen. I eftertankens kranka blekhet hade en restriktiv finanspolitik kombinerat med en penningpolitisk åtstramningspolitik sannolikt gett kortsiktigt värre utfall men långsiktiga positiva resultat.

 

Oljeberoendet har minskats till hälften sedan dess. Sett till den andra sidan så gav en kraftigt expansiv finanspolitik och penningpolitik 2008 en värld i recession och inte i depression. Ytterligare åtgärder skulle sannolikt leda till en återgång till normaliserad ekonomisk tillväxt. Men 1973 när vi alla var Keynesianer så fördes felaktig ekonomisk politik. När 2008 års recession kom var vi alla nyliberaler och budgetbalans på kort sikt var viktigare än allt annat. Anta att vi 2008 kunde spenderat 4 % mer av BNP globalt och därmed skapat utrymme för 1 % extra tillväxt mer i 10 år. Om skattetrycket varit 21 % eller mer hade staten gjort en nettovinst på en sådan satsning.

 

Fel satsning vid fel läge är en av de viktigaste frågor som nationalekonomin har att tampas med. Om politiker vägrar fästa tilltro till detta får detta vara deras beslut, nationalekonomin skall som andra vetenskaper vara objektiv och ge fakta. Att se Leif Pagrotsky på INET skapar hopp, organisationen är varken vänster eller höger utan jakten på vetenskap är dess huvudsakliga mål. Det borde vara slut med politikonatiokonomer och nationalekonomerna borde ge vara de som ger fakta, underlag och teorier. Sedan är det upp till politikern att följa eller förkasta råden.






Perhaps the best idea for the future of politics is if President Obama is reelected. GOP is in almost emergency need to renew itself. Two or three election cycles away with current policy GOP will turn into a minority party. I cannot say how possible a permanent state of minority is in today’s politics or in USA. But there are many examples of countries that have had a generation long power monopoly. Later examples in history is Great Britain where labor rule lost in 1979 took until 1997 to regain, that is within a one party-one election win all electoral system.

 

Labor could only regain power after a spine breaking renewal process which took 18 years. Another example is the social democrats in Sweden who held power from 1945-1979, and after losing it is still in a process changing. 30+ years after the event it still saw itself as the natural holder of office. USA has a more dynamic political situation where polar shifts are more frequent. A loss now for the GOP will hurt the party short-term but also making it able to revitalize to a party of the future. The tea-party at its beginning was such a start but spiraled out of control to transform into a conservative nostalgic dream longing for a past that never existed. A democratic win can help the Republican Party to reach back to its roots. The Republican Party was the party that 100 % voted for civil rights. It is the party that abolished slavery. It is the party that established equal rights, equal opportunities and equal value. Now the Republican Party is a party that denies its past for a measly election win. Now it is the party where reason is abandoned for mysticism.

 

A win by the GOP this season can spell its doom, as it than never have to confront the changing nature of the world, both interior and exterior. An Arab spring is turning to an Arab dawn, todays GOP foreign policy might well spell that dawn. Economic calamity is facing the world, a GOP win might well make us face it. As DeGaulle said “We have lost a battle, but by no means the war”. A GOP loss can be the trigger that unleashes the force that makes a party not afraid of its shadow anymore. That can proudly say that we freed the slaves, we made every single citizen count, we are the party of the future. Today’s GOP that appeal to a soon to be minority will without change be the soon to be minority party. A democratic win might in the long term show to be a republican landslide.



2012-09-28, 00:03  Permalink  0 kommentarer
Andra bloggar om:  



 

Keynesianism

 

I grunden gör finansministern något som är gott. Motiven är mörka anledningen nära en lögn och åtgärderna fel.


Men i ett läge som Sverige befinner sig i så åtgärderna i princip korrekta. Att a en expansiv finanspolitik under omständigheter som råder är inte bara korrekt utan även rätt. När exportsektorn viker, när arbetslösheten stiger och när inhemsk efterfrågan dämpas är receptet en expansiv offentlig ekonomi. Anders Borg bör inte ställas till svars för att bedriva en politik som kommer ge underskott. Staten är inte ett hushåll där utgifter varje månad behöver balanseras mot intäkter. Staten är inte heller ett företag där vinster måste visas på årlig basis. Staten är ett instrument för möjligheter där flera års underskott kan uthärdas för att skapa en långsiktig återhämtning och en långsiktig möjlighet för tillväxt.
Att kritisera Anders Borg för detta är att kritisera någon som planterar ett äppelträd. Inte på lång tid kommer avkastning att genereras men efter lång tid kommer ett enskilt frö att generera mångdubbel avkastning.


Vad Alliansen och Anders Borg bör kritiseras för är sin sådd. Sänkta bolagskatter som ger mest till vinstrika företag utan att stimulera entreprenörskap. Symboliska skattesänkningar för pensionärer som ger ingen till liten effekt. Ettåriga gymnasieutbildningar som mer liknar en återinförd värnplikt där man istället för att lösa problem gömmer dessa. Där bör kritiken ligga.


En politik med underskott är lika mycket värd i en lågkonjunktur för att stimulera tillväxt som en politik med överkott i högkonjunktur för att dämpa överhettning. Anders Borg gör rätt i sak men som vanligt fullkomligt fel i praktik



2012-09-21, 01:13  Permalink  0 kommentarer
Andra bloggar om:  



Se S-filmklipp med socialdemokrater
Laddar filmer...
VILL DU SE FLER S-KLIPP? BESÖK YOUTUBE.COM