Att läsa mer. Länk: Fredrik Lindholm Nationalhymner och soldatsånger, Projekt Runeberg

text: Fredrik Lindholm, Nationalhymner och soldatsånger, Norstedts,. 1916

"Du gamla, du fria´s" diktare Richard Dybeck föddes 1811 i Odensvi församling i Västmanland. Efter avlagd studentexamen i Uppsala 1831 studerade Dybeck först juridik, avlade hovrättsexamen, ingick som e. o. notarie i Svea hovrätt och tjänstgjorde några år som tillförordnad domare i landsorten. Men hans håg låg åt ett annat håll fäderneslandets gamla minnen, och snart fördes hans verksamhet uteslutande in på detta område. Sedan omkring 1840 genomströvade Dybeck alla Sveriges landskap, icke en utan många gånger, avtecknande dess minnesmärken, granskande dess runinskrifter, "från sjöastrand och bergahäll" uppsamlande våra härliga folkmelodier, vallvisor och hornlåtar. De rika skördar, han under sina många vandringsår insamlade, återskänkte han svenska folket i sina skrifter.

Dybeck var icke allenast en vetenskapligt anlagd natur, han ägde även en avsevärd poetisk begåvning och var, själv i besittning av en djup baryton, en lycklig utövare av musikens konst. Det var sålunda icke underligt, att han betjänade sig av ännu en utväg att elda allmänhetens intresse för den stora fosterländska angelägenhet, han gjort till sin livsgärning. Tid efter annan anordnade han i Stockholm aftonunderhållningar för nordisk folkmusik.

Vid en av dessa sjöngs "Du gamla, du fria" för första gången.

Sången trycktes först i Dybecks tidskrift "Runa" under dennas första period, 1842-1845. Richard Dybeck avled den 28 juli 1877 i Södertälje. Enligt Dybecks egna uppgifter i "Runa" äro orden författade av honom själv till en folkvisemelodi, som han hämtat från Västmanland.

Den svenska sångare, som kraftigast medverkat att göra "Du gamla, du fria" känd och älskad i Sverige och utlandet, är Carl Fredrik Lundqvist, född 1841 i Weinge i Halland, från 1869 till 1904 en av k. operans i Stockholm förnämsta krafter, som på otaliga konserter i Sverige, Norge, Danmark, Paris, Chicago med stormande bifall föredragit sången.

"Min mening om 'Du gamla, du fria'" - yttrade för några år sedan Carl Fredrik Lundqvist till en intervjuare - "den är alltjämt densamma, som den var, då jag tog upp den på min repertoar. Det var 1868 på en turné i Norge som jag i Bergen första gången sjöng 'Du gamla, du fria' offentligt. Den väckte det mest innerliga bifall och stod sedan ständigt på mitt program.

Det vackraste ögonblicket i mitt liv var, då jag vid Uppsala universitets jubelfest 1877 fick sjunga 'Du gamla, du fria' inför ett tiotusental personer i Botaniska trädgården; från detta ögonblick kom jag att betrakta 'Du gamla, du fria' som vår folksång, och det gör jag allt fortfarande. Melodien lär härstamma från Jämtland (Västmanland). Den är äktsvensk, liksom de innehållsrika, kärnfriska orden och rör ovillkorligen fosterlandskärlekens strängar i alla svenska bröst.

Därtill lämpar den sig som få andra nationalsånger för unison sång.

'Du gamla, du fria' är och förblir oskiljaktigt förenad med svenska folksjälen och därför odödlig!"

Du gamla, du fria
källa: Sven Lilja, De bästa allsångerna, Åhlén Åkerlund, 1938


Melodin är hämtad från en folkvisa med namnet "Olof Adelin", som upptecknats både i Västmanland och Jämtland. Originaltexten började med orden:

"Så rider jag mig genom sjumilaskog,
me´n andra så söteligen sovo."

I Finland lär melodin med den ursprungliga texten ännu leva kvar.

Du gamla, du fria - eller som den då hette: "Du gamla, du friska" - sjöngs med denna nu välkända text första gången vid en aftonunderhållning med nordisk folkmusik i Stockholm den 18 november 1844.

Sången utkom året därpå i tryck, dock tydligen utan Dybecks medgivande. Den sångsamling, där den ingick, recenserade han nämligen med bl. a. följande ord som just gälla Du gamla, du fria:

"visan är med ytterst få förändringar i den harmoniska behandlingen alldeles sådan, som utgivarna vid eller strax efter aftonunderhållningarna i slutet av år 1844 på ett för tillställaren av nämda aftonunderhållningar (alltså Dybeck själv) obekant sätt överkommit densamma. De högst medelmåttiga orden till denna visa, av utgivarna översatta på en ännu sämre tyska, voro, så som endast för tillfället författade, aldrig ämnade att i tryck allmängöras. Tilltaget lärer av varje rättänkande människa ogillas."

Sångsamlingen blev i alla händelser mycket spridd och omtyckt, och slutligen insåg till och med Dybeck, att han inte kunde kämpa emot den popularitet hans sång erövrat, utan tryckte av den - med den nu kända texten - i sin tidning "Runa", dock inte förrän så sent som år 1865. Melodin hade han i samma tidning publicerat tjugu år tidigare.

Ställningen som svensk nationalsång fick Du gamla, du fria på 1890-talet.

Föregångarna  (Folksånger)

Gustav III

Gustafs Skål!
text och musik: Carl Michael Bellman
Folksång, som användes
vid revolutionen augusti 1772
Gustaf = Gustav III

Gustafs skål!
Den bäste Kung, som Norden äger:
Han ej tål,
Att viktskåln ojämt väger.
God och glad,
Han Ilskans röst föraktar
Samt avaktar
Och betraktar
Dårskap i sin grad.

Sådan Kung
Är värd att styra Sveriges öden:
Rask och ung,
Ej rådlös uti nöden.
Wasa Ätt
Har aldrig lärt att svika,
Aldrig tvika,
Men att fika
Till att göra rätt.

Gustav IV Adolf

Efter ett mer än årslångt besök hos släktingar i Baden återkom Gustav IV Adolf 1805 till Sverige. Konungen hade i umgänget med franska emigranter alstrat ett osläckligt hat till Napoleon. Han slöt sig till den stora koalitionen mot Napoleon samt avbröt alla diplomatiska förbindelser med Frankrike. Officerskåren i Sverige hälsade med glädje utsikten att få gå ut i krig mot Napoleon. Sången sjöngs första gången med anledning av konungens återkomst den 12 februari 1805 i Stockholms stora Börssal. Sången blev Sveriges folksång (nationalsång) ända till dess "Ur svenska hjärtans djup" skapades av Strandberg-Lindblad år 1844.

Bevare Gud vår kung!
Gamla svenska folksången
text: A. N. Edelcrantz
melodi: God save the queen

Bevare Gud vår kung!
Gör säll vår ädle kung!
Leve vår kung!
Bekrönt av ärans hand,
alltid med hjärtats brand
förent med folk och land.
Leve vår kung!

Gud! Krossa hatets våld
Och listen, som fördold
I mörkret går!
Stäng alla sorgers tropp
Längst från hans banas lopp,
Han är vår tröst, vårt hopp,
Hans sällhet vår!

Gud! Allas hjärtan rör,
Att aldrig otack gör
Hans krona tung!
För Vasars ädla ätt,
För vårt regeringssätt,
För lagens helga rätt
Leve vår kung!

Att sin belöning nå,
Han länge hälsas må
Kung, make, far!
För svenska slöjders ans,
För svenska snillets krans,
För svenska vapnens glans
Förläng hans dar!

Nu varje troget bröst
med hjärta och med röst
hans välgång sjung!
Må tvedräkt flykten ta!
Han allas kärlek ha!
Sjung, svenska Folk, hurra!
Leve vår kung!

Karl XIV Johan

Carl Johans folksång
text: C. A. Kullberg
musik. Eduard Du Puy

Carl Johan vår Kung han kom, som från höjden,
O sjungom i fröjden
Bå gammal och ung
Han tryggade Thronen
Uplyfte Nationen,
det gjorde vår Kung!
Han tryggade Thronen
Uplyfte Nationen,
det gjorde vår Kung!

Oscar I

Vid en fest i Lund i december 1844 med anledning av Oscar I:s tronbestigning sjöngs för första gången denna hymn. Hymnens första strof är alltjämt vår kungssång. Strandberg var frihetsvän och väntade sig att folkets majestät, Oscar I, skulle föra ett frisinnat regemente. I hymnen kan man hitta spår av Finlandsfrågan. Ett återupprättande av Sveriges storhet och ära under ett segerrikt vapenskifte med arvfienden Ryssland och därmed Finlands återförening med Sverige, som han trodde att finländarna själva åtstundade.

Ur svenska hjärtans djup en gång
(Kungssången första strofen)
Hymn (Originaltitel)
1844
Ingår i diktsamlingen Sånger i Pansar 1845
text: C. V. A. Strandberg
musik: Otto Lindblad

Ur svenska hjärtans djup en gång
en samfälld och en enkel sång,
som går till kungen fram!
Var honom trofast och hans ätt,
gör kronan på hans hjässa lätt,
och all din tro till honom sätt,
du folk av frejdad stam!

O konung, folkets majestät
är även ditt: beskärma det
och värna det från fall!
Stå oss all världens härar mot,
vi blinka ej för deras hot:
vi lägga dem inför din fot -
en kunglig fotapall.

Men stundar ock vårt fall en dag,
från dina skuldror purpurn tag,
lyft av dig kronans tvång
och drag de kära färger på,
det gamla gula och det blå,
och med ett svärd i handen gå
till kamp och undergång!

Och grip vår sista fana du
och dristeliga för ännu
i döden dina män!
Ditt trogna folk med hjältemod
skall sömma av sitt bästa blod
en kunglig purpur varm och god,
och svepa dig i den.

Du himlens Herre, med oss var,
som förr du med oss varit har,
och liva på vår strand
det gamla lynnets art igen
hos sveakungen och hans män.
Och låt din ande vila än
utöver nordanland!