|
En 68:as resa i politikens landskap. Under sommaren 1968, som sjuttonåring, hängde jag vid SSU:s valbod utanför Åhléns i Stockholm. Detta var Tage Erlanders sista val. Och fienden var helt klart de tre borgerliga partierna. I mitt gymnasium gick jag med i Föreningen För Socialism. I den föreningen var vi samlade från kommunister till socialdemokrater. Mina borgerliga skolkamrater var mina fiender. Augusti kom och med den Pragkuppen. På eftermiddagen gick jag med VPK:s lilla demonstration mot Warszawapaktens ockupation. Det vill säga, inom VPK fanns det fiender och vänner. På kvällen genomfördes en stor manifestation med Stockholms Arbetarkommun som arrangör och dess ordförande Torsten Nilsson (S) som talare. Från att vara deltagare i en kommunistisk demonstration på dagen och nu till en del av ett socialdemokratiskt arrangemang. Som i en förvandling blev nu kommunisten min fiende. Under SSU-tiden studerades marxismen och själve Karl Marx var i form av posters uppsatt i vår klubblokal. Då var borgarna mina fiender. Under militärtjänstgöringen, lumpen, hade jag heta diskussioner med KFML:are. Då blev åter kommunisten fienden. Tillbaka civilt i SSU-klubben och ett engagemang i Israel-Palestina-konflikten. Praktist att resa runt i Israel samt besök på en kibbutz. Det var inte sällsynt att en SSU-are stod på Israels sida i konflikten. Men i Stockholmsdistriktets SSU var jag i en minoritet. Och mina egna SSU:are blev mina fiender. Lämnade SSU och blev aktiv i Amnesty International. Diktaturens hantlangare blev mina fiender. Efter många många år som aktiv i Amnestyrörelsen bland annat två år som ordförande i Amnesty Stockholm, blev situationen i Chile en vågbrytare i vår Amnestygrupp. Vi var oense om vi skulle fortsätta att arbeta på Chile under demokratiprocessen. Jag stod på huvudorganisationens sida. Nu blev mina Amnestykamrater i gruppen mina fiender. Lämnade som aktiv Amnesty, dock kvar som medlem, och arbetade hårt på visan som konstform. Men jag vill reformera upphovsrätten och som politisk fråga fångade denna mig som fanatiker. Jag skulle dö med stövlarna på i min kamp för en reformation av upphovsrätten. Jag slogs mot alla i den kampen. Och som Forumtroll blev jag utesluten från Körledarnas forum genom ett styrelsebeslut. Nu var det mina egna som var mina fiender. När Piratpartiet bildades första januari 2006 var jag på väg att bli medlem. Men jag tvekade och följde upp debatten. Och nu när jag skriver denna blogg är Piratpartister mina, inte bara fiender, de är mina dödsfiender. Varför? Det fanns en teknisk finess som gick under det samlade namnet Weed. Via DRM-tekniken kunde betalning utföras av en MP3-låt att en tredjedel gick till artisten, en tredjedel till distributören och en tredjedel till Weed. Jag slogs för den lösningen som forumdeltagare hos Piratpartiet. Men nobben. DRM skulle bort, bort bort. Det finns inget som heter upphovsrätt fick jag veta. Jag blev Piratpartiets dödsfiende. Och är det än. Jag skall dö med stövlarna på. I dag är jag Broderskapare och Thomas Bodström är min hjälte. Och alla som är mot Thomas Bodström är mina fiender. Länge leve Thomas Bodström. Kulturarbetarens skyddshelgon. Jag har kommit hem.
2012-05-05, 08:07 Permalink
Andra bloggar om: Upphovsrätt Thomas bodström Piratpartiet
Förnamn och efternamn är obligatoriskt. E-postadress och webbadress är valfritt.
Skriv sedan din kommentar och klicka på Spara kommentar. |







