EINAR HÅKANSSON.
text: Tommy Rådberg (1998)

Carl Gustaf Einar Håkansson föddes 28 juli 1883 på Skärsätra herr och statargård på södra Lidingö. Äldst av de tio barnen i trädgårdsmästarparet Alfred och Mathildas äktenskap. Einar Håkanson var till proffesionen typograf. Han var esperantist, ungsocialist, fritänkare.

Medarbetare i den ungsocialistiska tidningen Brand. Einar Håkansson, en bland yttrandefrihetens martyrer, då han var författare till en skrift, Draksådd . En skrift som blev beslagtagen. Hinke Bergegren, som då satt inburad, fick den insmugglad och recenserade densamma. Men, skriften var ju som redan skrivet belagd med kvarstad. Oj sa de lagstiftande och stiftade lex Hinke, som ytterligare begränsade journalisternas yttrandefrihet.

Den 8:e oktober 1907 kom Draksådd-målet upp i rådhusrätten. Den 19:e oktober endast 24 år gammal dog Einar Håkansson. Fällande dom 10:e januari 1908 för hädelse. Straffet löd på fem månaders fängelse, för den döde Einar Håkansson.

Förläggaren, Georg Schröder, höjde priset med kr. 1:- "på förekommen anledning". Han hade för polisen gömt den större delen av upplagan och som således snabbt såldes ut till sista bok så att en ny upplaga måste tryckas upp.

Kommentar: Försäljning trots fällande dom. En dom som vissserligen var politiskt färgad. Det finns fler exempel i den svenska historien, att det svenska folket ger fullständigt fasen i domstolars och politikers beslut. Se på det aktuella exemplet PUL, vad den nu står för. Jag och många med mej skiter i den lagtexten. Göran Persson Göran Persson. Undrar om han stämmer mej nu. Hoppas. Bra reklam.

Tillbaks till året 1908. Erik Lindorm skrev en betraktelse över tilltaget att döma en död person till fängelse. Och jag, kåsören, har, året 1998, skriften Draksådd i min ägo.

Brand
text: Einar Håkansson
- November 1906



En av de sämst beryktade tidningarna i Sverige är onekligen "Brand", de s.k. ungsocialisternas organ, d. v. s. kloak, genom vilken de föra ut all den vilda svada, all den stinkande smuts, all den giftiga dynga, som rinner ur deras förpestade "hjärnor".


De allra flesta av våra läsare ha säkert hört talas om "Brand", och lyckliga de, om deras bekantskap med nämnda tidning inskränker sig därtill! Ty vi vilja på det kraftigaste avråda dem att läsa tidningen i fråga. Icke ens vi, fastän tidningsmän - som ju är tvungna och vana att gräva i så mycket ruttet - vilja eller våga läsa den, utan vi låta en annan person föreläsa den för oss.


Varje gång vi uttalat ordet "Brand", måste vi skölja vår mun med ett glas vatten; varje gång vi skrivit samma ord, kasta vi den därtill begagnade pennan på elden, och varje gång vi tänkt samma ord, bedja vi vår Himmelske Fader om förlåtelse därför.


Varje dag förbanna vi med Guds hjälp Brandmanskapet. Vid morgonbönen förbanna vi "Brands" redaktör, vid bordsbönen till frukosten förbanna vi tidningens expeditör, vid middagen alla medarbetarna, vid supén kommissionärerna och vid aftonbönen läsarna.


Vi ha läst "Social- Demokraten", "Fram", "Karbasen" och andra hel- eller halv-anarkistiska tidningar, ja t. o. m. "Gula faran". Men de äro, jämförda med "Brand", såsom vita duvor, jämförda med ett stort svin, för att nu uttrycka oss poetiskt.


Vi har låtit förfärdiga ett stort antal spottlådor med "Brands" vignett och redaktörens, expeditörens och de förnämsta medarbetarna porträtt i botten. Av dessa begagna vi själva flitigt flera stycken.


Liksom en gudfruktig och anständig författare alltid skriver fan så här: f-n, så komma vi också hädanefter att skriva "Brand" på detta sätt: "B-d". Våra läsare skola säkerligen, framför allt för de små oskyldiga barnens skull, vara oss uppriktigt tacksamma härför.


Vi skola nu, enligt vår plikt såsom religionens, sedlighetens och det bestående samhällets försvarare, något närmare dissikera "B-d", fastän det är som att skära i ett ruttet kadaver.


Först titeln. Vad menas månne med ordet "Brand"? Det är tydligt nog för den, som läst anarkistskalden Leon Larssons diktsamling "Hatets sånger". Däri förklarar han, att han vill tända "ett eldhav utan stränder". Ja, det är just det, ungsocialisterna vilja: de ämna följa de ryska böndernas exempel och - anstifta mordbrand! De tänka tutta på Sverige! Det är meningen, att det skall brinna i alla knutar, såväl i konungens palats som i den fattiga änkans koja bort i Småland! Tänka de då icke på hur det kommer att gå med brandförsäkringsbolagen, som bli ruinerade? Begripa de icke att vattnet i Östersjön och Nordsjön kommer att bli så hett att kontinenten smälter! Danmark försvinner med Köpenhamn, som unghinkarna så gärna fara till, när de gjort något sattyg här hemma; och Finland, där de kunde få så goda kamrater vid bankplundringar, blir skadat i kanten! Vilka åsnor ungsocialisterna dock äro, som ej kunna förutse dessa oundvikliga följder av deras vanvettiga företag! De äro ju "internationalister" och älska således andra land (medan de hata sitt eget!) och borde väl då icke skada dessa.


Men så är det, när slynglar, i saknad av t. o. m. den mest elementära naturvetenskapliga bildning, vilja på okynne bränna upp Sverige med dess ärorika minnen, varom de gamla arkiven tala sitt dammiga, men gripande språk.


Vi bemanna oss och kliva över linjen, som skiljer titeln från "texten".


Det kan icke falla oss in ett enda ögonblick att redogöra för innehållet i "B-d:s" artiklar och citera dem. Vi älska alltför mycket den bestående ordningen i samhället för att vilja hjälpa dem, som gå till anfall på den. Vi uppmana blott på det bevekligaste våra läsare att icke läsa "B-d:s" artiklar, om de vilja bevara sin barndoms tro och kärleken till fäderns seder.


Logiken i "B-d:s" artiklar luktar som sura ägg. Temat är såsom en giftig orm, som biter sig i stjärten, medan den vrider på kroppen i kväljningar och samvetskval över en svald sjuk groda. De "socialvetenskapliga" artiklarna förefaller vara krior av en svagsint apa, som man håller på att dressera civilisation uti och som man försett med penna och papper. De "skönlitterära" prosaberättelserna förefalla vara äldre än deras författare och liderliga så att t. o. m. djävulen måste rodna. Och "dikternas" strofer äro som en svärm tjutande ugglor med stänk av döende hönors hesa rosslingar, medan rytmen är såsom pulsens bankningar hos en polisjagad luffare i byxångest.


När man läst igenom ett nummer av "B-d", känner man det som om ens själ lossnat och ramlat ner i en dypöl och därför blivit biten och nypen av tusenden skorpioner.


Vi orka icke fortsätta längre. Vår rescension av "B-d" är redan tillräckligt grundlig. Vi vilja blott föreslå "ungsocialisterna" att de förändra sin tidnings rubrik till



M o r d b r a n d


Kloak för den Hinkeanska Nidingsligan.