Sonetten är ett femfotat, fjortonradigt versmått med jambiska versrader.

En sonett är uppdelad i fyra strofer.

Den pertrarciska sonetten består av två fyraradingar och sedan två treradingar.

Strängt bunden av sin invecklade rimflätning.

Ordet sonett härleds ur it. sonetto, ytterst av lat. sonus “ljud”, “klang”.

Framlidne poeten och ledamoten av Svenska Akademien
Carl Wilhelm Böttiger har gjort en instruktion i sonettform

Sonetten vandrar lekande, men värdig
och elvastavig, fram i fjorton rader.
Man ansett har Petrarca för dess fader.
Nu är den första kvadrenarien färdig.

Den andra börjar. Fortsätt den ihärdig!
Och, fast dig locka rim i myriader
de samma rim du åter måste ha där,
och det är svårt, om icke Febus lär dig.

Nu komma två terziner med på slutet.
Vad de ha där att göra, ej du fråge,
men lär att fläta dem sju skilda sätten!

Så blir det hela vackert sammangjutet,
och under rimmens konstigt välvda båge
går fullväxt fram den klingande sonetten.

---

 

 

 

Kungarne. Galleri i sonetter I-XVII

text: Carl Wilhelm Böttiger

I Gustaf Vasa När våldets nesa hade nått sin råga, och ädel frihet låg i fjättrar bunden, jag kom en yngling, kom i rätta stunden med eld i rösten, eld i svärd och båga.     Jag satte skogen, dalarne i låga; och som ett rofdjur jagadt flyr för hunden, så jagades från jernbemängda grunden vår ovän bort, att mer ej dit sig våga. -     Men Sveriges långa natt fick nu en gryning, och mig, som var dess ljusa morgonstjerna, blef så ett lif i sol och purpur unnadt.     Jag näpste stormen, hörde blott dess dyning, och, när jag väl var död, man velat gerna mig gräfva upp ur grafven, om man kunnat.

II Erik XIV Jag hade hellre varit född till plogen än till en konungs värf, de tunga dyra: ej mig jag kunde, mindre andra, styra, jag sprang från tronen irrande åt skogen.     Först under bojan blef min ande mogen och först i sorgen lade sig min yra; men två i verlden tackar jag: min lyra och se'n min ungdoms brud, som blef mig trogen.     Bak' fängslets galler följde mig de båda, och deras hviskning var mig Davidsrösten, när Sauls andar ville hos mig gästa.     Att lyran röra och att vännen skåda mig var i långa år den enda trösten, - tills sist af brodershand mig gafs den bästa.

III Johan III Till hemligt våld min ena hand är knuten, den andra flitigt på ett radband beder: det ena ögat ser med skygghet neder, det andras blick sig himlar tårbegjuten.     En vindens lekboll, är jag svag och sluten, jag är en gåta för mig sjelf och eder; men om en gloria öfver mig sig breder, det är min rodnad öfver trohet bruten.     Den glorian följer med i evigheten, hon skall som eldkol genom natten glimma, skall ej dö bort som mina löften sköra;     men blodig är hon, blodig som kometen, som kom med hot uti min sista timma och ropte: "Kain, Kain" i mitt öra.

IV Sigismund Med kärlek tveksam mellan skilda stränder jag gick min faders dubbelhet att ärfva: ej reda kunde jag en trasslig härfva, långt hellre såg jag, att man slet den sender.     I södern blommade mer sköna länder för mig än de jag kunde här förvärfva, och ej mitt lynne ville jag förderfva med kalla dimmor och med snikna fränder.     Mitt Sverige såg jag i de svenska vänner, som följde mig till underpant, till minne i fjerran ängd af gamla fosterjorden.     Deruppe mig blott som ett namn man känner; min aska göms i sydlig jord, mitt sinne var alltför vekt att vara barn af norden.

V Karl IX Allt var i jäsning. Lif och död det gälde; jag vanmakt såg och vantrons makt tillika, ånyo munkar djerfdes att predika, men Luthers bläckhorn öfver dem jag hällde.     När nu en veklings hand den spiran fälde, som var min faders fordom ärorika, jag, som ej velat förr derefter fika, nu steg beslutsam fram och grep mitt välde.     "Ja kraftfull var jag, säger du, men bister, när jag med isköld lyfte bödelns bila", - fördöm den skarpe ej, ty ett du vete:     jag måste bota statens ref och brister, jag måste skapa ordning, skapa hvila, jag måste ogräs rensa ur mitt hvete.

VI Gustaf II Adolf Det heliga är fjerran och är nära, det bor i stormen som det bor i suset, men uti mörkret bor det ej, i ljuset! För ljuset stred jag och för ljusets lära.     Och mina kämpar förde jag med ära, ej många de, och ändock "man ur huset"; men fienden kom som ett haf i bruset och kunde ej min lilla hop förfära.     Min själ var ödmjuk, riddared hon svurit åt korsets Gud, som gaf mig sammanparadt med högsta menskokärlek hjeltemodet.     Den skönsta lager, som en dödlig skurit, åt mig der borta himlen hade sparat, der gråa stenen ryker än af blodet.

VII Kristina Bland isar föddes jag att evigt brinna och lugnet kunde ej mitt hjerta smaka, jag såg framåt, att aldrig se tillbaka, och var för mycket man att vara qvinna.     Beundran ville jag och rykte vinna, men makt och purpur kunde jag försaka: mig vämjdes vara drottning, blifva maka, men än som enskild var jag härskarinna.     Se'n jag min älskling mördat och min lycka, blott snillets lekar kunde mig försona med hjertats stormar och med ödets lotter:     att mig från allt och allt från mig att rycka, jag övergaf min tro, mitt land, min krona, men var och blev "den store Gustafs dotter".

VIII Karl X Gustaf Jag vårens unga gyllne sol såg skina, men kunde ej den nå, hur mig man spådde, ej henne sjelf, blott hennes glans jag nådde, af Gud jag spiran fick och af Kristina.     Då hördes plötsligt krigets stormar hvina, men tygla dem min starka arm förmådde: den mäktige ej öfver mig dock rådde, och segerns härar voro alltid mina.     I hoppet såg jag för min ärelystnad och för mitt folk en mäktig framtid ljusna, dess morgonrodnad föll som blod på fälten;     och ofta än i vinternattens tystnad, när hafvets hvita vågor ligga frusna, min höga skugga tågar öfver Bälten.

IX Karl XI I minnets dunkel öfver Sveas slätter med svärd och lia ser du lugn mig vandra; och lians stränga räfst må ingen klandra, skar lagens svärd ock stundom oförrätter.     Jag vet, två hjeltar öfver mig du sätter, en var min fader och min son den andra: de likna mig, men likna mer hvarandra, min sol föll mellan åskans tvenne nätter;     och lång och lycklig lyste hon i norden. All makt jag tog och guld jag tog från hundra, men hvad jag tog jag sparde åt mitt rike.     Derför mig ännu tackar fosterjorden, hon ser min bild och tyckes tankfull undra, och önskar ej, men söker dock min like.

X Karl XII Du känner mig uppå mitt gula kyller och på min långa plit i unga händer, som förbud segern jag från Narva sänder, går så framåt och mina öden fyller.     Och när ej solen mer min ban förgyller, i natt och dimma genom dufna länder jag rider än, som förr jag red från Bender, och hör allt ondt, som nu man på mig skyller.     Vet, kraft jag hade ägt att allting berga, jag kunnat ensam ännu trotsa alla; men höstens dag försåtlig kom och mulen,     jag fick ej tid att draga ut min värja. Hur kunde nordens starka lejon falla för annan kula än en feg, förstulen?

XI Ulrika Eleonora En blekgul afund målar sig i färgen hos nattens drottning, när, vid solens sida, den höges fall hon lurande ses bida att sjelf i ståt få skina öfver bergen.     Jag på min broders värja var blott ergen, som gnager hvad den kan på stål och slida: hat var mitt vapen, nät mit sätt att strida, och i det nätet jätten föll för dvärgen.     Men åt den make, som mig gafs af slumpen, jag skattat all mitt hjertas jungfruhonung, och på sin hemgift kom ej han att tappa:     som man och furste var han lika lumpen, men honom dock jag klädde ut till konung, och Fredrikshall var till hans tron en trappa.

XII Fredrik I Förlefvad kom jag, gladdes att få stanna der jagten var så rik på alla visen: hos mig fans intet nordiskt, utom isen, och trång min hjerna var som hög min panna.     Jag lefde i det lilla, i det granna, och vann i sjelfsvåld gerna högsta prisen; - men kupan hördes surra starkt, ty visen var, utan aktning, lätt att öfvermanna.     Dock finner man om mig och sagoskrifter, ty bygdens tärna var mig rädd att möta, och skogens hare sprang för mig förfärad;     men häfden stryker dylika bedrifter, och minnet vill ej ha med mig att sköta, och sången känner sig af mig besvärad.

XIII Adolf Fredrik I stormig tid jag lefde blott för friden och sökte ro, när andra sökte splitet: en kedjad kung, min verld var trång, och litet af frihet mig beskärde Frihetstiden.     Väl stod Minerva hos mig med egiden, men hennes bröst var nu af oro slitet, och hennes bistånd var det falska nitet, som ej ger seger, men förvärrar striden.     Så, svag, men lyssnande till hederns röster inom mig, satt jag tålig vid min lampa i väntan på den nya dagens strålar;     och solens vagn kör redan fram ur öster, jag ser en glimt utaf dess hjul, och stampa jag hör allt närmre mig dess ystra fålar.

XIV Gustaf III Sjelf snille visste jag att snillen tända och låta alla med sin låga brinna, rum hade jag för hvarje sånggudinna uti mitt bröst, det sist af kulan brända.     Jag tänkte stort, och alltför stort kanhända, om hjeltars nord, och glömde att besinna dess korta vår, som blommar att försvinna, dess långa vinter, som ej tar en ända.     Ej rörs mitt kungastoft af dagens flägtar; men "hvad jag icke bort och hvad jag borde", det hör jag nu mig lexas för af mången.     Och dock hvar finnen I en drott, som mäktar att göra så pass mycket som jag gjorde för svenska äran och för svenska sången?

XV Gustaf IV Adolf En nyckfull Norna spann mitt ödes spånad, min dårskap kom dess purpurtråd att brista: jag hade land, jag hade tron att mista, men ingen vän - det märkte jag förvånad.     Nu lärde jag hur fattigman blir hånad, hur mången runa vandringsstaf får rista: jag lägger hop mitt första med mitt sista, jag jemför mig som ung och såsom grånad.     I alpluft andades jag Sverige åter, och sökte envist färgen af dess flagga i gyllne skyn, i blåa vattenfallen;     nu är jag död, och ingen mig begråter. - Stod sammetsprydd i Stockholms slott min vagga, en bår af furu skänkte mig Sankt Gallen.

XVI Karl XIII Jag var ej mera hvad jag var den dagen, då jag vid Hogland ryssens kölar bräckte; min hjessa årens hvita frost betäckte, med fåror plöjda voro anletsdragen.     Men folkets väl var mig den högsta lagen, jag tog emot hvad folket åt mig räckte, jag stod föryngrad bland ett yngre slägte, och hjertat slog på nytt de gamla slagen.     Men gubbens spira är dock mest en krycka. Jag sonlös satt, och slockna såg med smärta den meteor, som kom i ljus från Bälten.     Hur mycket större då min fröjd att trycka snart till mitt trötta, faderliga hjerta den nya sonen, menskovännen, hjelten!

XVII Karl XIV Johan Jag föddes kung, ej kungason. - Naturen till drott mig ammade vid ringa härden; jag växte opp bland fanorna och svärden och högt jag blef på fria sköldar buren.     Men när trohet mig en ed blev svuren af detta folk, som från sitt hörn af verlden följt tappra kungar ut på segerfärden och stridt som lejonet och stått som muren:     då var jag svensk till handling och till sinne; kring spirans guld jag flätade min lager, och prydde tronen, se'n jag först den stödde.     Två ädla folk, välsignande mitt minne, nu se den kungsörn i sin rätta dager, som norden ägde, men som södern födde.