Sophie von Knorring (1797-1848)

Några ord till min kära dotter, ifall jag hade någon

Författarinnan till Kusinerna
Sophie von Knorring (1797-1848)
Källor: Sophie von Knorring
av
Barbro Nelson,
Bonniers, 1927
M. J. Crusenstolpe, Miniatur-almanach, 1851

Sophie Zelow - sedermera friherrinna von Knorring, föddes den 29 september 1797 på det sägenomspunna Gräfsnäs i Västergötland. Föräldrar, majoren sedermera hovmarskalken Christer Göran Zelow och hans fru, Helena Sophia, född Gripenstedt

Sophie blev gift 1820 med översten friherre von Knorring.

Sophie von Knorring är aristokraten bland de romanskrivande svenska damerna. De övriga samtida av betydelse är, Emilie Flygare-Carlén och Fredrika Bremer.

I "Kusinerna", där, Sophie von Knorring för sina läsare in i kretsar, som andas hennes egen atmosfär. Helt annat är förhållandet med "Torparen". Hon rör sig där i en för hennes erfarenhet främmande värld, vilken hon på avstånd studerat som konstnär.

"Författarinnan till Kusinerna" älskade sitt genomskinliga inkognito och skydde offentligheten.

Döden kom tyst och stilla en månklar söndagsafton den 13 februari 1848 klockan elva eftermiddagen.

Sophie von Knorring skrev därför att hon ej kunde låta bli och skrev utan att från början tänka på en annan publik än sin lyssnande syster. Hennes barndoms diktning var väl ren efterklang. Barn älska ju att härma. Men när hon växte upp, skrev hon som de flesta passionerade naturer - ej blott kvinnor utan även män - just om vad som uppfyllde hennes sinne. Hon var en konstnärsnatur, som måste ge gestalt åt sina känslor.

Så småningom upptäckte hon och hennes systrar, att hennes diktade värld likaväl som Fredrika Bremers kunde intressera en större publik. Då riktade hon in sin ärelystnad på att bli en författarinna och det utan att därigenom förlora sin prestige som salongsdam. Hon gjorde en kompromiss, skrev anonymt och förklarade sitt författarskap för en lek med pennan. Men från sin anonyma förskansning roade hon sig med att själv anfalla.

Hela hennes betraktelsesätt är egocentriskt. Hon ser de fyra stånden endast i relation till sig själv och likaså tidens frågor, som här emancipationen.

Hon behövde ingen frigörelse. Hon var lycklig i den mån hon var älskad. Och var äktenskapet en bur och den gifta kvinnan bunden, så var buren stor och kedjorna ganska omärkliga. Åt de olyckliga hade hon endast martyrskapet tillreds. Att allt levande har rätt till luft och ljus och lycka och att lyckan icke är densamma för alla kvinnor och för kvinnor i alla åldrar, det fattade hon icke. Hon vidhöll alltjämt den uppfattningen, att hennes goda vän Fredrika Bremer ägnat sig med framgång åt författarskapet, emedan mamsell Bremer icke hade framgång som kvinna.

Sophie von Knorrings synpunkt på kvinnofrågan var redan för sin tid löjligt omodern.

Sophie von Knorring var som typ renodlad och konsekvent. Redan tidigt hade hon sin uppfattning klar i kvinnosaken. Hon hade troget avlyssnat både fru Lenngren och M:me de Staël.

Äktenskapet är kvinnans största lyckomöjlighet; kvinnan är till blott för och genom mannen. Hon får ej gå utom de utstakade gränserna. Och mannen i sin tur är absolut bunden av sitt äktenskapslöfte. Även om bandet mellan de äkta makarna är aldrig så obefintligt, får det ej formellt brytas. Hemmet är kvinnans värld. Där skall hon befordra god ordning, gudaktighet, nykterhet och husflit. Utåt skall mannen verka. Kvinnan är lycklig i den mån hennes man är värd att älskas, annars får hon tigande och uppoffrande, söka sin tröst i religionen.

Om hennes aristokratiska läggning krävas ej många ord. Hon ärade helt naturligt det stånd hon genom födseln tillhörde och med vilket hon hade så mycket gemensamt. För lärda professorer och vittra författare för kunskapen och talangen överhuvud, hyste hon den största sympati. Lantbefolkningen hade också hennes sympatier, hon skattade högt dess gudsfruktan, dess instinktiva takt, dess omedelbarhet och dess flit. Om hon betraktade bönderna som barn, som goda, förhoppningsfulla barn i förhållande till henne själv, var det också naturligt och konsekvent från hennes sida sett. Och vad som är viktigast: hon var verkligt avhållen av tjänarna, som sällan flyttade, och av alla underlydande. Hon avskydde alla välgörenhetsföreningar, men hjälpte ofta i tysthet.

Att hennes bondeuppfattning var en annan än Almqvists och även Geijers, torde vara förlåtligt. Men samtiden förlät henne det icke.

All pöbelaktighet, råhet och okunnighet, varje brott mot god ton och gammal kultur gisslade hon utan hänsyn till samhällsklass.

Medelklassen kände hon föga och förstod ännu mindre. Över prästfamiljerna, lantpatronerna, småstadsfruarna och grosshandelsfamiljerna satiserade hon gärna. Hon hycklade aldrig känslor som hon ej hade. Dumhet hade hon svårt att fördraga.

Hon hade en otrolig förmåga att förarga sina motståndare genom sin adelstolthet, sin ytlighet, sitt alltför naturliga sätt att vara i denna pryda tid, genom sin slagfärdighet och sin lättretlighet. I själva verket var hon inte så farlig. Man kan läsa ut åtskilligt bakom Fredrika Bremers försiktigt formulerade ord; Sophie von Knorring var bortskämd och fick behandlas varsamt som ett barn.

Då hon var ung, var världen för henne som en stor teater, på vilken hon själv uppträdde i olika roller. Hon var Schillers drottning Elisabeth, Goethes Lotte, Rousseaus Julie, M:me de Staëls Delphine och Corinne. Ändå var hon alltid sig själv. Ty som de stora skådespelerskorna valde hon alltid själv sina roller.

Då Sophie von Knorring dog, hade sjukdomen och religionen vänt hennes blickar från den stora världsteatern. Hon var bara en luttrad och prövad kvinna, som måst offra allt oväsentligt för det väsentliga. Den ljusa tillförsikt hon alltid hyst till en mild försyn, försonade henne med döden.