Tidigare blogginlägg:

Jag skulle bli slav! Nej, så djävlar anamma! (Fabian Månsson)

Dan Andersson: Lördagsbetraktelse den 15 september 1917

Ehuru jag långt ifrån kan kallas den rike ynglingen, och fast mina promenader vanligtvis ske vid Fattighusån och icke på stranden av Jordan, så har jag dock tack vare de hårda tiderna gynnats så pass, att jag kan hyra en dublett på Östra Hamngatan, hålla piano och städerska, och ha en brevlåda av holländskt bokträ i porten. Och som jag inte behöver arbeta för mitt uppehälle, har jag börjat tänka, på lediga stunder. Jag tänker för det mästa på allting nästan samtidigt, och därför bli mina omdömen mindre korrekta än min stil, och mina berättelser mindre sanningsenliga än jag själv. Och liksom mina intryck ramla på mig pell mell, så ramla även orden huvudstupa och utan ansvarighet ur min hals.

Av de uppseendeväckande saker som jag iakttagit under veckans lopp, noterar jag främst det alltmer stegrade valbråket. Min gamla faster, som var rösträttskvinna, hade kanske inte så orätt när hon kallade mig politisk idiot, ty jag lärde mig aldrig riktigt skilja på partierna, och min faster höll styvt på dem.

Medan jag nu en dag satt och tänkte på det här viset, slogs dörren upp och en jätte klev in. Hans händer voro - för att använda en gammal bild - som släggor, hans panna var hög och syntes rymma visdom, hans lurviga hår var i färd med att gråna och hans ögon, för att härma Hamsun, "voro tredubbelt blå" och skådade flera kilometer bortom tingen. En profet, tänkte jag, en väldig man, med en vikings kraft och brahmans visdom. Han slog sig ner i min nyfernissade korgstol och sade:

-Fy för den ledaste fadren, ett sånt sjå!

Det var Fabian Månsson.

-Det har jag alltid tyckt, sade jag, du ska bara inte ta det så tvärhäftigt. Hur mycket förtjänade du på din storbok?

- Sju öre i timman, men då skrev jag också som en djävul både natt och dag, så ibland steg det till två kronor dygnet.

-Det var bra att du kom, sade jag, i det jag grep min guldpenna med elfenbensskaft, som jag i ett högtidligt ögonblick fått av turkiske storvisiren under en av mina vistelser i Jönköping, nu ska du förklara för mig skillnaden på Luthers och Melangtons lära om nattvarden.

- Jag kan inte, förklarade han sorgset. En gång kunde jag det och var djupt inne även i vår inhemska kyrkostrid, men jag måtte ha svettats ut det. Jag har just hållit föredrag åt nysocialisterna i konserthuset och tänkte hela tiden bara på Dackefejden, som jag ska skriva en roman om, bara det här valet är över. Det är ett väldigt tjatande det här. Fy han fanen. Usch då - tvi för fäflugorna. Kan du spela tjuguett, gosse?

-Ja, något.

-Då ska ja säja däj något: Oppe i Orsa och Lima och Transtrand förtjäna skogsarbetarna 20 kronor om dagen. Res dit och spela av dom ungefär halva årsförtjänsten, det är en samhällsnyttig gärning. Sen ska du köpa statens räntebärande obligationer för tio tusen kronor, sen ska du sälja dem på börsen - -

-Stopp! Kan du inte göra det själv?

-Nej, jag ska skriva en bok. Men först ska jag ha ihop aderton kilogram anteckningar. Men nu ska du berätta något från Göteborg, så ska jag anteckna det.

-Tja - först och främst har du väl hört att Göteborgs Aftonblad blivit inblandad i en process alldeles som färg. Schöldström. Det lär visst ska avgöras nu om tidningen är vid sina sinnens fulla bruk. Orsaken till alltsammans är att dom härmat Hasselroth och skrivit i en ledare att högermännen är krokiga.

-Ah! Nu erinrar jag mäj en sak! En dag såg jag en karl på Kronhusgatan som var så krokig att han ständigt såg sig själv mellan benen, betraktande sålunda den värld han redan lagt bakom sig genom ett slags port, men jag trodde han var en sorts krympling, så jag gav honom 25 öre. Att det var en högerman som försökte att se sig själv på ryggen, begrep jag inte.

-Jag intresserar mig inte så mycket för politiken, sade jag. Däremot tänker jag deltaga i råttkriget. Jag mötte en råtta på Linnégatan i går. Hon gick och funderade på sitt släktes finansiella angelägenheter och släpade svansen så sorgset att det riktigt rördes i mitt hjärta. "Har du reda på att det ska bli krig?" frågade hon. Hon talade om att det planerades ett förbund mellan kattorna i Haga och råttorna i Masthugget. Under de senaste åren har nämligen ett slags sympati uppstått mellan dessa båda folkslag, i det att kattor och råttor bägge förföljas och misshandlas på gatorna. Till och med bostadsfrågan har på det sättet blivit tillkrånglad, sade hon, och de båda släktenas vanor hade så sammanblandats, att man numera inte, när man behöver ett gömställe, kan riktigt avgöra om ett katthål är ett råtthål eller ett råtthål eller katthål och tvärtom.

- Det var jäveln, sa Fabian. Men, fortsatte han, blir du med så bryter vi opp härifrån och placerar oss i en koja långt oppe i skogarna. Vi köper ett par famnar björkved och en tunna potatis och så struntar vi i hela politiken och bara skriver böcker. Du skriver spökhistorier och jag skäller på riksdagsmännen. Jag har också börjat studera Josefus och Talmud, så nog har jag att skriva om.

-Och kan du tänka dig, sade jag, snart är det lovligt på älg, och då gå vi ut och jagar; när så den första snön börjar falla och alla skogarna äro fulla av tramp efter alla vildmarkens djur, och de ödsliga myrarna ligga döda -

- Nej, stopp! ropade Fabian, nu är det nog, nu går jag ut och äter.

Och jätten Fabian gick sin väg så att hela våningen darrade och all luften skalv som av åska, under det de mäktiga intrycken av vad jag upplevat ramlade över mig som hårdkokta ägg.