källa: August Blanche och hans samtid
af Nils Erdmann
Bonniers, 1892

Uti min barndom kände jag en kvinna,
Så frisk och skön som sommarens juniros.
Jag såg dess kinder blomstra, ögon brinna, -
Hur trevlig var hon ej att vara hos!
Hon kallades av alla Lill-Katrina,
Av far och mor, av mig och syskonen;
Och hennes glada stunder voro mina,
Ty hon var min och alla barnens vän.


major Karl Ocuchterlony

Till Stockholm anlände en ung kvinna av folket, vid namn Katarina Hedberg, dotter till en grenadier på Sandva torp i Bergslagen.

Den vackra, intelligenta och behagliga unga flickan, "Lill-Katrina", anställdes såsom barnjungfru hos räntmästar Ouchterlony.

Där gjorde hon bekantskap med en ung magister Bergvall, prästson från Värnamo och även själv präst, informator i familjen.

Hon ville ej stå i vägen för den framtid som han drömde om, ville ej med sin fattigdom öka hans eget armod och valde såsom klok kvinna av folket att leva livet med en man av den samhällsklass, vilken hon själv tillhörde. Hon gifte sig med en hovslagare, Johan Jakob Blanch, tillhörande en släkt, som hade invandrat från Belgien, och medförde i boet en liten gosse, som hette August, född 1811 och frukten av hennes kärlek.

Bergvall blev sedan gift med en ganska rik änka, vilken ägde ett stenhus vid Klara Norra Kyrkogata, steg till regementspastor vid Livgardet till häst och kyrkoherde i Ladugårdslandet 1822 och förde under en tid den rike mannens liv.

Hovslagaren Blanch var ibland mindre välvillig mot August; denne brukade tjäna honom till skottavla för hans missnöje.

"Så ofta han höjde sin röst, blev jag mycket skrämd, och mina ögon sökte då min moder", säger Blanche genom Ekström i En skådespelares äventyr.

Hovslagaren kallade honom hånleende prinsen.

Blanche såg i modern städse ett ideal; han älskade henne varmt, beundrade henne högt; modern var för honom kvinnan sådan hon bör vara.

August Blanche som blev med åren en erkänd tidningsman, teaterman, romanförfattare, politiker med mera.

När August Blanche ärvde som universalarvinge efter sin "vän" Bergvall, blev modern värdinna på ett Malmgården som blev en central punkt i kulturlivets Stockholm 1850- och 1860-tal.

Efter moderns död togs rollen som värdinna över av en halvsyster.

August förblev ogift och när han vara nära en ändring av civilstånd ställdes han inför ett val, fästmön eller modern. August valde modern.

En gång sade Blanche till en vän som blivit änkling:

"Trösta dig, en fästmö och en hustru kan man få igen - en mor aldrig!"

Sedan den 6 december 1868 vilar August bredvid sin mor i Norra kyrkogården, Solna. Han följdes av tusen och åter tusen på den sista färden. En hjältes begravning.

Som politiker, via sin tidning eller som tal i Borgarståndet slogs han för kvinnans rättigheter.

Han försvarar kvinnans arvsrätt till tronen.

"Korteligen, det är drottning à la Victoria vi önska vårt land såsom det starkaste värn mot alla partiers maktbegär och ärelystnad." (Illustrerad Tidning, 1858.)

"Somliga anse hennes uppgift vara att hemma styra och ställa till trevnad och bekvämlighet, kanske fläkta flugorna från oss, när vi sova middag; andra att hon skall hålla köket vid makt, ehuru det kan vara, tu tal, om ej mannen bättre lämpar sig för denna avdelning då han onekligen i den vägen äger en mer förfinad smak än hon; och nog möter man ofta män av hög samhällsställning, vilka röja sådant anlag för ifrågavarande hushållsdetalj, att man verkligen kunde tro dem ha misstagit sig om sin rätta kallelse på jorden.

- - -

Men att förneka den ogifta kvinnan rättigheten att, liksom mannen ärligt försörja sig i den riktning hennes anlag eller bildning bestämmer, det är himmelsskriande, och det blir dessutom en nationalförlust, om man undantränger henne från platser, dem hon mången gång med större skicklighet och med mindre kostnad för det allmänna kan fylla." (Borgarståndets protokoll, 2 februari, 1866)