Ur Hågkomster från hembygden och skolan
Ett prästhus i Småland
under senare delen av 1700-talet
Julafton
text: Samuel Ödmann (1750-1829)

Detta prästhus, beläget i Vislanda pastorat, hade sina nöjen, som bibehöllo ålderns stämpel och förtjäna sin beskrivning. Julen var det förnämsta.

Man beredde sig därtill i god tid och avbidade denna högtid med längtan. En julafton var ett slags årligt jubileum och firades på följande sätt. Då bestods ingen middag. Man samlades omkring en stor kettil, i vilken kokades skinkor, bringor etc. Måltiden utgjordes av mjukt bröd, som doppades i flottet.

Kl. 2 eftermiddagen uppeldades badstugan med björkved och ett äkta friskt [uppfriskande] bad tillagades. Drängarne badade vid första värmen, som ansågs mindre hälsosam. Därnäst infann sig prosten med sin adjunkt och undertecknad. [Samuel Ödmann var fosterson i huset].

Man avklädde allt, och kläderna lades utanför dörren i fria luften. Var och en intog en lave [liggbräde], i mån av den hetta han åstundade. Hela ämbare kallt vatten göts på den uppglödande ugnen, som gav en stekande imma, mot vilken den häftigaste sirok [sirocko, het sydostvind i Italien] var att anse såsom en förfriskning. Efter några minuter begynte den nakna och på blotta brädet utsträckta kroppen starkt svettas. Då gavs åt den badande en i ljumt vatten doppad björklövskvast, med vilken han immerfort gisslade värre än den argaste kapucinermunk, till dess huden blev eldröd såsom en kokad kräfta. Därefter nedsteg man och satte sig på ett bräde, varest en dräng med sin barbariska nävar företog tvättningen från huvud till fot och slutligen göt över huvudet en full skopa varmt vatten. Här var således icke ett österländskt bad "à la Tatare" i bokstavlig mening. Änteligen intogos kläderna utur kölden, som ofta steg till 12 à 16 grader, och man påklädde sig dem utan minsta olägenhet.

Vid hemkomsten fann man uppbäddade sängar, i vilka man lade sig med kläderna. En lätt svettning följde, och man uppfriskade sig med gammalt marsöl [starkt öl], försötmat med honung och kryddat med anis, tillika med sönderbettat [i bitar brutet] julbröd. Döttrar och pigor badade sluteligen på samma sätt. Skymningen var redan inne, förrän allt detta försiggått.

Omkring kl. 5 à 6 upptändes en blossande julebrasa och råghalm inbars, som till minst sex tums höjd utbreddes över hela golvet och där låg, till dess trettondedagen förbigått, då den utbars, genom tramp förvandlad till boss [sönderbråkade halmrester, agnar].

Därefter klädde sig hela huset såsom till bröllop. Prosten och hans fru voro värdfolk och barnen med tjänstefolk bemöttes såsom julgäster. Borden dukades. Ett ljus upptändes för varje person. Prosten höll ett litet tal och utbad över huset en lycklig helgd. Prostinnan presenterade [bjöd] brännvinsbröd och prosten serverade brännvinet. En gemensam bordsbön lästes och man satte sig till bords såsom till en av första kyrkans kärleksmåltider. Överallt strålade en stilla glädje och förnöjsamhet.

Måltiden öppnades med starkt pepprad lutfisk. Därpå frambars julsoppan, som endast gavs denna afton och förmodeligen endast i detta urgamla hus. Den var kokad på ryggen av nyss slaktade svin med mjölk och var oändeligen mäktig. Vidare kom julgröten, såsom i hela kristenheten brukligt är, beströdd med anis och socker samt på ytan prydd med utplanterade russin. Mitt uti gröten var en grop, uti vilken lades smör, som smälte av grötens värma. Alla åto gröten ur fatet och ägde efter behag doppa sin sked uti medelpunkten, som kallades smörhålan. Steken bestod av färska revbensspjäll och måltiden slutades med tårta.

På tjänstefolkets bord, som i samma ordning serverades, stod dessutom ett stenfat med kokande bondbönor, över vilka var gjutet det flott, som vid kokningen avskummades. Detta fat var en moralisk erinran, att ingen borde äta sig mätt, att han icke orkade ännu förtära en böna. Också tog varje person en sådan, sedan han slutat sin måltid.

Då man uppstått från bordet, sjöngs: Lovad vare du, Jesu krist, och gemensam aftonbön hölls.

Alla ljusen släcktes utom prostens och prostinnans, som brunno hela natten, men till förekommande av våda sattes på golvet i en kopparkettil. Dessa ljus tilläts icke att putsas av ljussax. Man hade en fornsägen, att om de brunno orörda, så skulle vid det ögonblick, då Kristus föddes, lågan dela sig i tu. Några hade varit så nyfikna, att de utvakat denna tidepunkt, och det händer verkligen ganska naturligt, att lågan i ett oputsat ljus omsider så delas för ett ögonblick. Detta var en katolsk kvarleva och hade sitt ursprung från munkarne, som vakade julnatt och gjorde denna anmärkning till religionssak.