Försvarslös kallades den som inte hade laga försvar. Att ha laga försvar var att ha en anställning eller en försörjning. Den som saknade laga försvar ansågs vara en lösdrivare och kunde bli tvungen att ta krigstjänst eller dömas till tvångsarbete.
Källa: Svenska allmogens frihetsstrider, A. Kämpe, Fram, 1918
Ur den 1833, den 23 nov.; utfärdade tjänstehjonsstadgan.
Paragraf 1.
Var och en, som icke har laga försvar, skall för att ej ligga samhället till last, sådant sig förskaffa.
Den har laga försvar, som ingått i vår och kronans eller annan allmän tjänst, eller idkar med behörigt tillstånd fria konster, studier, handel, fabrikrörelse, hantverk, sjöfart eller annat lagligt näringsfång, eller jord eller bergsbruk antingen såsom ägare, arrendator eller brukare, eller bevisligen av föräldrar, anhöriga eller andra personer underhålles, eller enligt församlingens i sockenstämma yttrade omdöme, är känd såsom den där antingen genom egna medel eller genom arbete eller annan lovlig sysselsättning ärligen sig försörjer, eller av annan barmhärtighetsanstalt vård och understöd njuter.
Var och en annan skall, för att äga laga försvar, förskaffa sig årstjänst hos husbondes tjänst användas, som honom mantalsskriva låtit; eljest vare han underkastad den skyldighet och den påföljd, som i vår nådiga förordning av den 29 sistlidna juni, huru med försvarslösa personer förhållas bör, stadgat finnes. Den, som av en eller annan orsak, blivit från tjänst ledig, må dock kunna på kortare tid, än nu sagt är, tjänst antaga med förbindelse att till nästföljande flyttningsdag däri förbliva.
Under vår och kronans tjänst begripes icke inskrivning i allmänna beväringsmanskapet; och ty skall den, som i samma manskap inskriven är, åligga, att under fredstid vara med laga försvar försedd.
Paragraf 2.
Den, som försvarslös person hos sig hyser, åligge vid sex rdr 32 sk. böter, angivarens ensak, att samma person uppgiva, i Stockholms stad, innan nästa dag tilländalöper, hos Vårt överståthållarämbete i polisärenden, och utom Stockholm, så snart ske kan, i städerna hos magistrat, men hos poliskammare där den finnes, och å landet hos vederbörande kronofogde eller länsman. Är den försvarslöse veterligen vanartad, efter vad paragraf 2 av Vår ovanberopade förordning den 29 juni sägs, bör sådant tillika anmärkas.
Angående försvarslöshetsinstitutets vidare utveckling må även yttras några ord i samband härmed: år 1842 inrättades nämligen en kronoarbetskår, som hade till uppgift att upptaga alla de försvarslösa, fördelade på kompanier, vilka skulle lyda under distriktets generalbefälhavare och stå under krigslagarna. Sålunda endast ett slags maskerad tvångskrigstjänst. Här användes de infångade offren till arbeten vid Strömholms och Trollhätte kanaler, vid fästnings- och fängelsebyggnader etc.
Men denna kår kunde ej mottaga obegränsat antal personer, och det blev till sist uppenbart, att den gällande lagstiftningens allmänna princip om de försvarslösas dömande på obestämd tid måste ändras. På obestämd tid må man betänka det! Äntligen skedde detta genom stadgan om till allmänt arbete dömda personer den 29 maj 1846.
Genom en ny lag om lösdrivarnas behandling av den 12 juni 1885 blev det gamla försvarslöshetsbegreppet övergivet.
Men begreppet "laga försvar" spelade en ofantlig roll bland de fattiga långt in på 1900-talet.
ur Vita bergens barn
text: Per Anders Fogelström
För tjänstehjonen gällde oftast att största delen av lönen utgick in natura, de hade kost och logi hos sitt herrskap och fick också en del kläder. Den kontanta ersättningen var inte mer än fickpengar. De vågade inte säga upp sin tjänst om de inte hade löfte om en ny, eftersom de försvarslösa riskerade att bli intagna på korrektionshus och tvångsarbetsanstalter. Ibland kunde det kännas som om de drabbats av livegenskap.
Den försvarslösa
upptecknad av Arvid August Afzelius
Så liten jag var, jag miste min mor!
Snart fader min de buro till graven;
Mitt endaste arv var sorgen så stor,
Mitt stöd, det blev tiggarestaven.
Men linden bär löv, och löven falla av,
Och våren klär alla gröna skogar.
Så växte jag upp, gick bygden omkring,
Att söka bröd och tjänst, utåt vägen.
Men tiggarens bön är vanskelig ting,
Och rik mans gård vid klippan belägen.
Men linden bär löv, och löven falla av,
Och våren klär alla gröna skogar.
Och var har du hem? - Var har du försvar? -
Så ropade med vredesmod en stämma. -
Försvarslös jag är, och döda mor och far,
Och under himlen blå är jag hemma.
Men linden bär löv, och löven falla av,
Och våren klär alla gröna skogar.
Så förde de mig till fånghuset in,
Där mötte mig en man med tre nycklar;
Då var hon ej mycket glader i sinn´,
Försvarslösa tiggareflickan.
Men linden bär löv, och löven falla av,
Och våren klär alla gröna skogar.
Och när som jag kom till Uppsala stad,
Där mötte mig tre underliga rätter
Det ena var hunger, det andra var törst,
Det tredje var sömnlösa nätter.
Men linden bär löv, och löven falla av,
Och våren klär alla gröna skogar.
Så likna de mig vid fågeln på kvist,
Som ensam sitter klagande i lunden;
Gud nåde den så de sina har mist
Och sitter med sorgen bebunden!
Men linden bär löv, och löven falla av,
Och våren klär alla gröna skogar.
Men prästen, som i det fångahus var
Han sade - aldrig glömmer jag de orden: -
"Den fattige har i himmelen en far
Försvarslös är ingen på jorden".
Men linden bär löv, och löven falla av,
Och våren klär alla gröna skogar.
